Magnus Uggla

Hörde denna låt för första gången igår. Trodde mitt hjärta skulle brista... Vilken fantastisk tolkning, och vilket intryck den gjorde på mig. Tårarna forsar när jag plågar mig själv med att lyssna på den...


http://youtu.be/A5NKZdr7rZA

Ett kapitel stängs

I lördags var det dax, dax för tävlingen jag kämpat så hårt för. Och det gick bra; kunde gått bättre, men med tanke på omständighterna är jag nöjd. Jag kunde inte mer än såhär, och jag är stolt över mig själv och min prestation trots allt.

Sen jag lämnade Scandic Star där tävlingen hölls, känner jag att jag är en annan Kerstin. Vet inte om det är rätt att säga en "ny Kerstin", för det är kanske mer en "gammal Kerstin" som varit undantryckt för ett tag. Jag känner igen den Kerstin som är nu, som en gammal vän som kommit åter och som får mig att känna ett behagligt lugn.
Jag är i harmoni, jag somnar och vaknar med ett leende på läpparna, jag har inatt sovit en hel natt utan att vakna en enda gång; något som inte hänt på över ett år! Jag har energi, jag har glädje, ork, lust och jag har vilja! Det är som att något svept in över mig och lagt sig över mig som ett osynligt täcke, något som gör att jag känner mig stark, rofylld, tillfreds.
Jag inser att jag verkligen behövde genomföra den här tävlingen; att bevisa för mig själv att jag faktiskt klarar det trots mina förutsättningar. Att jag faktiskt kan va stolt över mig själv även om jag inte är, och aldrig kommer att bli en vinnare i gemene mans ögon. För i mina ögon, jag som vet lite mer än många andra om min situation, så är jag definitivt en vinnare.

Och nu kan jag stänga det kapitlet; tävlingen är förbi, och till skillnad mot tidigare gånger jag tävlat känner jag ingen tomhet när det är över. Tvärtom har jag aldrig förr känt mig så nöjd och belåten med att det är över och förbi. Det känns så rätt, så bra och alldeles, alldeles underbart!
Jag kommer inom det närmaste att börja skriva på nästa kapitel, och jag har väl lite planer och funderingar på hur det ska läggas upp. Men nu vill jag först njuta av den härliga tiden vi har innan jul. Vad gör det om min bok har några blanka sidor? Det ökar ju bara på spänningen inför vad som komma ska... ;)

Idag känns det bättre

Ibland undrar jag om jag är schizofren... Från att ha varit så låg häromdagen och velat strunta i allt, till att vakna idag och vara på ett utmärkt humör och bara längta tills det är lördag och jag får visa för mig själv att jag inte ger upp!
Jag har funderat mycket, peppat mig själv, fått många vänliga ord av människor runt mig, och jag har hittat den inre styrkan igen och har ett välbekant och inte alls obehagligt pirr i magen av förväntan och lite nervositet inför lördagen...

Jag har börjat göra en lista på sånt jag ska äta efter tävlingen, sånt som jag saknat under dieten. Och här kanske jag förvånar lite, för det jag längtar efter är faktiskt inte sånt som pizza och burgare.
Jag längtar efter vanlig korv med mos. Efter rostade Lingongrova med marmelad och ost. Efter varma mackor. Efter lussekatter och pepparkakor. Efter att kunna fredagsmysa med lilleman och äta popcorn med honom när vi ser på film.

Och eftersom jag är en vän av listor har jag även börjat planera nyårsmaten... Det känns skönt att inte helt snöa in på det här med tävlingen, utan att känna att jag har ett liv utanför gymmet oxå, ett liv som betyder så mycket mer för mig. Det är lätt att man blir blind i den här världen av tävlande, gym och träning. Och för de som är själva, som kanske inte jobbar ett vanligt 7-16-jobb, som inte har barn och som är några år yngre än vad jag är, kan det kanske funka att bara ha det livet och rätta in allt annat utifrån träningen. Men för mig, som är ensamstående mamma, som jobbar 7-16, som har vänner som inte alls är involverade i träning/fitness och som dessutom börjar komma till åren, gäller det att anpassa träningen efter livet. Och vet ni; jag är helt jäkla nöjd med det!

Min inställning så som jag vill ha den, är på väg på rätt köl igen. Jag ska fan göra mitt bästa på lördag och jag ska fan va stolt över mig själv när jag går ifrån Scandic Star, oavsett om jag kommer sist eller ej. För jag har gjort något som många inte lyckas med; jag har vunnit kampen mot ett magsår, offrat sovmorgonar, sena kvällar, planerat minituöst, jobbat heltid, tagit hand om min son, umgåtts med mina vänner, tränat som en galning, kämpat med min diet och lyckats ta mig hela jävla vägen till scenen trots hot och trakasserier som hade knäckt vem fan som helst! Och jag är i mitt livs absolut bästa form! Jag hade inte kunnat göra något mer än det jag gjort.
Och vet ni... jag har gjort allt detta, utan att missa det viktigaste av allt... Att leva! Jag har unnat mig ett glas vin till maten på lördagarna, jag har satt min son före när jag haft honom, jag har prioriterat mina vänner när dom behövt mig och jag har lyckats undvika den förrädiska fällan där man går så in i sig själv att allt annat blir oviktigt. För i ärlighetens namn; det är ju bara en tävling. Inte livet. Livet är det som pågår runt omkring, hela tiden, och jag vill inte missa det!

Stor kram till er alla, och tack för alla värmande ord!

Att tro på sig själv

Med bara ett få dagar kvar tills tävlingen jag kämpat så för snurrar tankarna runt i mitt huvud. Jag ser mig i spegeln och är säker på att jag kommer att misslyckas. Jag går till gymmet, kör mina chins och dips och jag vill bara ge upp. Jag känner inget självförtroende alls, fattar inte vad jag ska på en tävling att göra.
Min vettiga sida av mig själv säger att det är trams, att jag visst det har på en tävling att göra, att jag är värd att ställa upp och visa för mig själv att jag är bättre än sist, att jag utvecklats och att jag kämpat hårt och är värd belöningen att få stå på scen och glänsa.
Min vettiga sida av mig själv säger att jag visst det har en chans. Jag kommer inte att vinna, men jag kommer att kunna va stolt över min prestation och göra mitt allra bästa. Jag kommer inte att vara störst, inte hårdast, inte starkast, inte uthålligast, men jag kommer att göra så gott jag kan.

Sen har vi den där andra sidan av mig... Den som blivit jävligt nertrampad den senaste tiden, som fått höra och ta emot så mycket skit om mig som person att orden blivit min sanning och verklighet. Den sida som mentalt brutits ner och förnedrats, som gjort att jag känner det som att jag tappat mitt värde och rätt att existera.

Dessa två sidor av mig kämpar nu mot varandra. Jag vill tro på mig själv, jag vill så jäkla gärna få känna att detta är så roligt som jag egentligen tycker att det är. Jag vill inte att det jag gått igenom ska förstöra för mig mer än det redan har gjort, jag vill kunna gå upp på scenen på lördag med ett varmt leende som kommer från magen och sprider sig till mitt ansikte så alla kan se hur glad jag är för att jag lyckats ta mig hela vägen. Jag vill kunna säga till mig själv att "Du fixar detta, Kerstin", och tro på orden.
Jag kommer att gå in i min "bubbla" nu ett par dagar och försöka att mentalt radera (eller åtminstone skjuta undan) de negativa tankar som jagar mig, göra saker jag tycker om och som får mig att må bra, vila, och sen ladda om ordentligt till lördag. Om jag kan...

Undrens tid...

Blev så glad igår när jag var och tränade, för jag såg något som är ganska ovanligt på de gym där jag huserar. Jag såg en tjej som styrketränade, och som TOG I när hon gjorde det. Jag vill inte verka fördomsfull eller dra alla över en kam, men mina erfarenheter i gymvärlden visar på att det är vanligare med tjejer/kvinnor som "fjattar" med vikterna än de som kämpar och sliter. Sen är det givetvis rätt beroende på vilket gym man tränar på, de som väljer att träna på mer "Hardcore-gym" är mer benägna att svettas bland vikterna än de som nysminkade går på banden på de motionsgym där jag smyger runt.

Vet inte hur länge till jag kommer att kunna hålla tyst när jag ser tjejer som går på bandet med precis hur mycket lutning som helst och som håller i sig för kung och fosterland i displayens övre kant. Varför i helskotta ha sån lutning om man ändå inte klarar av att hantera lutningen? Är det inte bättre att plana ut litegrand och låta kroppen jobba? Hörde tom en tjej säga till en annan att hon hade sån lutning för att träna rumpan extra. Bra tänkt, om hon släppt med händerna. Fast då hade hon säkerligen ramlat av... För sanningen är, brudar, att ni tränar inte rumpan om ni klamrar er fast vid löpbandet som en hetsätare klamrar sig vid en rulltårta.

Den här tjejen igår sprang på bandet när jag anlände till gymmet, och när hon var klar gick hon loss på vikterna som en Duracellkanin, och det säger jag med stor posivitet i rösten. Hon var effektiv, målinriktad och kämpade tills hon inte fick upp vikten fler gånger. Oerhört inspirerande att se henne och smittas av hennes kämpaglöd. Hon var helt inne i det hon gjorde och fokuserade på träningen och inte på hur håret såg ut eller om sminket kladdade. Hon var faktiskt inte ens sminkad!
Nu hade jag själv inte någon bra träningsdag just igår, men jag tar med mig hennes inställning till mitt nästa träningspass och ska ge vikterna en rejäl omgång när jag kommer dit!

Tycker det är så skönt när mina fördomar om tjejer på gymmet slås itu och jag inser att undrens tid inte är förbi...

Livet går vidare

Att säga att jag mår bra är att gå till överdrift. Att säga att jag kommer att må bra ligger närmare sanningen.
Denna tid på året är alltid lite extra tung för mig. Det var i november för elva år sen som min far relativt hastigt gick bort i cancer. Så varje år vid denna tid kommer en del känslor tillbaka. Inte så att jag sitter och minns och tänker en massa på honom, men jag kan minnas hur det kändes precis just då, i olika stunder av hans sista tid.

Sorg är en mäktig känsla. Har tänkt en del på det idag. Att man kan sörja de som lämnar jordelivet, men att man även kan sörja de man en gång hade och förlorade trots att de finns kvar i livet.
Det handlar inte bara om att sakna eller längta efter någon; det är starkare än så. Det är sorg.
Att pendla mellan den lugna sorgen där tårarna (synligt eller osynligt) rinner i en stillsam bäck längs kinden och man minns de fina stunder man fick med den man sörjer, och den rasande sorgen som vill slita sönder hjärtat, där man inte får luft och paniken fångar dig i ett ångestfyllt skrik och tårarna inte räcker till.
Insikten att man aldrig mer kommer att få sitta med personen man sörjer och ha ett samtal, att inte få höra hans eller hennes röst fler gånger, att inte få se honom eller henne le eller få torka hans eller hennes tårar. Att han eller hon inte finns där för dig mer, och att du inte heller finns där för honom/henne.
Insikten kan träffa dig som ett slag i ansiktet, och du förstår inte hur du ska orka gå vidare. Men det gör du! På något jävla konstigt sätt så går livet vidare, och du med det! För varje dag som går blir du lite, lite starkare och ditt leende kommer sakta men säkert tillbaka. Du kan tänka tillbaka på tiden ni hade och inte bara må dåligt över tankarna.
Men du glömmer aldrig. Du slutar aldrig sakna.

Längtan...

Har mycket jag längtar till just nu, små som stora saker.
Mest av allt längtar jag efter min son; det gör jag alltid, från första sekund jag lämnar honom tills han är hos mig igen.

Sen längtar jag tills den 1 december då jag ska tävla. Inte bara för att dieten då är slut och jag kan äta vad jag vill, utan för att det är en speciell känsla att tävla; en känsla jag gillat och hoppas få uppleva även denna gång.

Jag längtar till julen. Jag är jul-romantiker; har alltid varit, och kommer alltid att vara. Denna jul blir lite annorlunda eftersom jag kommer att vara helt själv på själva julafton. Jag har fått erbjudande från nära och kära att fira julen med dom, men jag vet faktiskt inte än hur jag vill göra. Att sitta med någon annan familj när dom firar julen kanske inte alls känns rätt för mig, eftersom jag helst av allt hade velat vara med en egen familj. Alternativet jag målat upp i huvudet är att va på gymmet när alla andra tittar på Kalle Anka, hyra tre filmer på Hemmakväll och handla en stooor påse av deras lösgodis, laga en hemmagjord pizza och bara mysa själv hemma hela kvällen.

Jag längtar efter mina vänner som jag inte hinner träffa så mycket som jag skulle vilja. Vi har alla på tok för hektiska liv, och det förundrar mig ibland hur det blivit så i livet att man tom har svårt att hinna få iväg ett sms eller ett telefonsamtal?

Jag längtar efter att min vän från Finland ska komma hit över en långhelg och hälsa på mig! Vi har en del på schemat, men framförallt ska vi bara umgås och ha det bra.

Jag längtar efter lugn och ro....

Väldigt personlig

Detta kommer nog att bli mitt mest personliga och utlämnande inlägg någonsin. Du/ni kan tycka precis vad fan ni vill om det; rör mig inte i ryggen. Det här mina tankar och känslor, och om jag vill skriva om dom här så gör jag det. Så får ju du/ni något nytt att spekulera om och skvallra om, så se det som att jag gör dig/er en tjänst...

Tänk dig att du har träffat en person som får dig att må så jäkla bra, som får dig att känna att du klarar ALLT, att ni klarar allt tillsammans. En person som du känner att du vill leva resten av ditt liv med, som du vill somna bredvid och vakna bredvid varenda dag så länge du kan andas. En person som du har roligt med, mysigt med, som får dig att skratta, som får dig att gråta; alltså en människa som framkallar känslor hos dig. Du kan vara dig själv, och du tycker om dig själv.

Tänk dig sen att ni gör val på vägen som gör att er saga får ett olyckligt slut. Att ingenting kan göras för att rädda upp det som skett, att "The End" är ett faktum. Oavsett vad ni säger eller gör, går det som skett inte att ta tillbaka, valen är gjorda och konsekvenserna av dom är något av det jävligaste du upplevt.

Slutligen vill jag att du ska tänka dig, att hur du än försöker, hur du än vill, så blir du inte fri tankarna och känslorna som härrör denna människa. Du vill inte känna något, du vill bara glömma, men det går inte. Du kan inte se åt nån annan, för ingen når upp till det du vill ha längre; du hade ju allt! Och det gör ont. Det gör så förbannat ont att du emellanåt inte fungerar som människa. Men trots denna smärta som äter upp dig inifrån måste du kämpa vidare. Du måste stiga upp varenda morgon, ta hand om ditt barn, gå till ditt jobb, sköta ditt hem och dina åtagande. Du sitter i vänners lag och försöker le och följa med i samtalen, men dina tankar är oupphörligen någon annanstans. Du vill vara någon annanstans, men de där förbannade valen ni båda har gjort, har förstört allt för dig. Du tvingas leva i ett emotionellt helvete där du varje dag straffas för era val, eftersom känslorna vägrar lämna dig och ge dig ro.

Du önskar varje dag att allt skulle vara annorlunda. Du önskar varje dag att du ska vakna upp och inte känna något längre, men det tycks lika omöjligt som att skruva tillbaka tiden... Ditt huvud vet att det är så jävla kört som det kan bli, men ditt hjärta envisas med att leva sitt eget liv och vill inte ge upp. Du vet att det aldrig kommer att bli ni, men du kan inte sluta älska. Du vet att även om någon annan har tagit/kommer att ta din plats i den andres hjärta, så vet du oxå att ingen någonsin kommer att kunna ta hans/hennes plats i ditt hjärta. För du kommer aldrig mer att släppa in någon.

Älskade vänner!

Ni vet vilka ni är, ni som rubriken syftar på. Ni, som alltid finns där för mig, och som jag alltid finns här för. Ni, som inte behöver att vi pratas vid varenda dag för att vänskapen ska bestå, utan som vilar tryggt i vetskapen om att vi har varandra i vått och torrt. Ni, som på något märkligt vis tycks veta precis när jag behöver ett sms eller ett inlägg på Facebook där ni skriver vad jag betyder för er. Ni, som tycker om mig inte trots att jag är som jag är, utan för att jag är som jag är.
Ni, som jag känner att jag har så dålig tid och ork för nu under min diet, med allt jag inte måste, men vill, hinna med och orka med. Ni, som tålmodigt ändå finns där.

Ni, som när tävlingen är över kommer att få en inbjudan till mig, med era respektive, troligtvis i januari när vi alla är färdiga med jul- och nyårsfirande och vi ändå sitter där och undrar vad som händer nu. Ni, som då kommer hem till mig och äter gott, dricker gott, och får träffa alla de andra av mina älskade vänner som ni bara hört allt gott om, men aldrig fått träffa förr. Ni, som kommer att ha en jättetrevlig kväll här i mitt hem och förhoppningsvis önska att vi kommer att göra om det snart igen...
Ni, som snart kommer att läsa detta inlägg och inse att ni sitter med ett leende på läpparna och troligtvis skicka mig ett sms där ni skriver att ni ser fram emot denna kväll... ;)

Älskar er till månen och tillbaka!

Har kommit på mer!

Och då menar jag mer som jag har svårt för, med anknytning till mitt förra inlägg. Har kommit ett par uttryck till som jag inte gillar:
När någon säger att man ska "gymma". För ett antal år sen var jag aktiv medlem på ett forum för tränande av olika karaktär och där "bestämde" vi att man använder inte ordet "gymma", för det låter så fjortis-aktigt och lite fjantigt. Så styrketräna är det ord jag föredrar.

Och ett ord till som hänger i samma kategori som "gymma", nämligen att "powerwalka". Helt okej om man nu säger att man ska gå på powerwalk, för det är tydligen mer effektivt än mina fettförbrännande morgonpromenader, men att göra det till ett verb retar mina trumhinnor.

Nu har jag retat mig nog för idag. Eller nej, det har jag inte, men på detta vis fick jag i alla fall utlopp för lite av den frustration jag bär på... ;)

Sånt jag har svårt för

Jag ser mig själv som en ganska liberal människa, med stor tolerans och förståelse för att vi alla är olika och att ett beteende som i mina ögon kan vara avvikande inte bara för det måste vara ett felaktigt beteende.
Men... Det finns ändå vissa saker jag har svårt för, som vissa uttryck människor använder sig av och vissa personlighetsdrag. I mitt förra inlägg pratade jag om skitsnack, och självklart ligger det rätt högt upp i toppen bland egenskaper jag ogillar hos människor.

Jag har svårt för sk "mode-uttryck". Som att det faller 10 snöflingor i Skåne, så har vi plötsligt "Snökaos!" eller "Vinterchock!" Tack, media...
Jag fattar inte heller uttrycket "All In" om det inte handlar om pokerspel. Eller fattar det gör jag, men jag retar mig på att det används till höger och vänster.
Likaså är jag förundrad av människor som kan ge 200% när max ligger på 100%...

Att se sig själv som överlägsen en annan människa är bland det mest osexiga jag kan tänka mig. Att placera sig själv på en hög häst kan orsaka ett jäkla benbrott när fallet väl kommer... Självsäker kan man vara, men man behöver inte bli kaxig. Och framförallt inte förringa nån annans prestation, för du kan bara jämföra dig själv med någon som har exakt samma premisser som du.

Jag har oxå svårt för människor som dömer andra utan att egentligen veta något om personen i fråga. Att döma hunden efter håren, alltså. Eller att döma människan utifrån dess historia. Har du själv inte förändrat dig något under åren som gått, lärt dig något av dina erfarenheter?

Slutligen tycker jag att det är jäkligt jobbigt med människor som luktar blöt hund på gymmet!

Skitsnack

Jag har de senaste dagarna funderat över var människor har sina gränser. Jag ska försöka förklara vad jag menar.
Hur mycker känner du att det är okej att prata skit om en annan människa, och då menar jag att sprida rena lögner? Att säga att du hört någon säga att den här personen gjort ditt eller datt, utan att du själv kan eller vill verifiera sanningshalten bakom uttalandet?
Eller att anklaga någon för att göra något som personen kanske/kanske inte gjort, utan att först fråga personen som anklagas huruvida det stämmer eller ej?
Eller att föra vidare något som sagts i förtroende till dig, till en tredje, fjärde part, som sen i sin tur kan föra det vidare till fler, kanske för dig okända människor?

Sen har vi aspekten med gränser som gäller hur mycket du tolererar inom samma område. Var går din gräns med hur mycket lögner som är okej att det sprids gällande dig själv? Hur mycket skit tar du? Och ställ det i förhållande till hur mycket skit du tycker är okej att du ger andra... Är det en balans?

Det som är "roande" i det hela, är att människor har så lite intressant som händer i deras liv, att man har tid att fabricera och fantisera fram egna sanningar om andra personer. Tänk att ha ett så innehållslöst liv att man har ett behov av att ge andra människor extra "publicitet" genom lögner och skitsnack! :)

Jag har i och med dessa funderingar såklart granskat mig själv i lupp, och mina gränser. Jag har på vissa fronter haft en gräns som inte riktigt varit där jag önskat, och då pratar jag om gränsen för hur mycket skit som är okej för mig att ta. Det är nu justerat och likaså de andra gränserna är genomtänkta. Att leva efter devisen att göra mot andra det du vill att dom ska göra mot dig, är allt vad som behövs. Kanske inte så lätt, men väl värt att sträva efter!

Och så till nåt annat...
Hösten smyger sig på, eller nä, den har väl snarare anfallit oss! Bortser jag från blåsten som för det mesta råder i Skåneland, så tycker jag att det känns helt okej. Mörkret stör mig inte, vi lever i ett modernt samhälle med både elektricitet och ljus. Kylan stör mig inte heller, det finns vinterkläder och jag är ändå trött på sommargarderoben.
För att fortsätta på det positiva spåret med hösten kan jag berätta vad jag verkligen gillar med hösten. Jag gillar att sitta i soffan med mörkret utanför och mysa under en filt. Jag gillar att bylta på mig och sonen och gå ut och hoppa i löven som samlat sig på gräset utanför vårt hus, och sen välja ut de finaste och ta med in för att göra tavlor av dom. Jag gillar att ligga i sängen och titta på tv, något jag aldrig skulle göra sommarhalvåret! Och jag gillar att äta lördagsfrukost med levande ljus på bordet.

Möhippa!

Inget väcker väl så mycket känslor som ett bröllop? Inget får väl dig att dra så mycket på smilbanden som att se en av dina nära knyta hymnens band med den han/hon älskar och vill dela livet med? Det skulle väl i så fall vara att få äran att förnedra honom/henne med en möhippa/svensexa!!
Detta hade jag förmånen att få göra med min fina vän Helena förra helgen. Fast så mycket förnedring var det just inte, känns som om den tiden är lite passerad för åtminstone mig, som känner mig lite för gammal för den typen av trams som man kanske tyckte var okej för några år sen. Fast... de möhippor jag varit på genom åren har verkligen inte kantats av förnedring och fylla, utan riktats in på den blivande brudens önskemål och personlighet, vilket får mig att dra slutsatsen att de människor jag omger mig av är ganska lika mig; vill umgås med sina närmaste och ha en trevlig dag rätt och slätt!

Vi började med att hämta Helena tidigt på morgonen, något chockad eftersom hon trodde att det var hennes sambos svensexa denna dag... Lite utspökad blev hon, såpass att min treårige son tyckte att hon såg ut som en vacker prinsessa....

Ganska tidigt på dagen...

Efter frukost och umgänge bar det av till fotspa, sånt där med fiskar som gnager av alla godsaker från fötterna... Jag var själv inte med där pga sonen, men det var uppskattat.

Efter lunch och lite mer vin, åkte vi till en studio i Malmö där vi fick spela in en musikvideo med Helena som leadsinger, till Nanne Grönwalls "Håll om mig". Förbenat roligt, och kan varmt rekommenderas till er som vill göra något annorlunda och minnesvärt.

Helena och syster Christin

Efter en riktigt god middag hemma hos Helenas mamma var vi rätt färdiga. En lång dag, med en del alkoholinmundigande, nya upplevelser och massor av intryck tog ut sin rätt på oss, och vi kände att det var okej att ta igen sig för en stund....

Slagna hjältinnor...

Det var en fantastisk dag och jag vet att Helena uppskattade den massor. Jag vet oxå att jag fått en otrolig gåva i att ha träffat så underbara och varma människor som öppnade sina famnar för mig och min son, och jag hoppas på många fler trevliga stunder tillsammans!

Håll truten

Kom idag till att tänka på en sak min pappa brukade säga; "Att om du inte har något vänligt att säga kan du lika gärna vara tyst."
Han menade inte att du inte skulle säga din åsikt om någon bad om den, men varför säga något som gör någon ledsen bara för att du har svårt att hålla truten stängd, och personen i fråga inte har bett om din åsikt?
Stöter på det här ibland; socialt inkompetenta människor som bara måste låta foderluckan glappa, och som inte har en aning om att det som kommer ut kan göra mottagaren ledsen. Människor som kanske inte är precis dumma, men som har en jäkla otur när dom tänker... Och med det i åtanke behöver ju mottagaren kanske inte känna sig så ledsen eller sårad, men faktum är att ord kan såra ganska rejält, även om den oturssamme inte menade så illa som det lät.

Så att tänka sig för innan man öppnar munnen är kanske inte helt fel. Att fundera över hur det man tänker kan låta och mottas av den som får höra det. Att sätta sig in i hur andra människor kan tänkas reagera. Att bry sig lite om sin medmänniska och att inte göra mot andra det man inte vill att någon ska göra mot dig.
Eller att helt enkelt hålla truten om man inte har något vänligt att säga!

Välkommen höst!

Det är höstligt väder idag. Vilket ju är passande, eftersom det ÄR höst nu. Det gör inte mig något alls, tvärtom är hösten hjärtligt välkommen. Denna sommar blev inte alls som jag hoppats och önskat, så nu välkomnar jag hösten och stänger dörren till sommaren som gått.

Jag och sonen har ryckt bort de vissna sommarblommorna från krukorna, planterat ljung och silverek istället, städat uteplatsen och fällt ihop stolar och flyttat runt möblerna inför kommande inomhus säsong. Även garaget har fått sig en mindre rensning för att få rum med cykeln som jag inte vill ha ute längre.
Inomhus har ljusstakarna plockats fram, och även ljuslyktan där ute har fått en höstlyftning:

 

 Behöver få nytt och fräscht omkring mig, vill göra så mycket med mitt hem men är begränsad av ekonomin, så jag får gå på det lilla! :)
Även mitt eget yttre har fått sig en släng av mitt höstande, då jag bestämt mig för att inte vara blondin längre. Tanken är att bli brunett, men har fått börja med att färga av det blonda och ser nu ut såhär:

 

Jag stortrivs! Det är mycket mer Jag, och jag känner mig "mjukare" än i det överdrivet sönderblonderade som jag nu haft i nästan två år.
Som sagt var, hösten är välkommen, och även om jag ser fram emot mörka, blåsiga kvällar då jag myser upp mig i soffan med levande ljus och en bra film på tv, så har jag inget emot såna dagar som igår, då man kunde njuta av solen under lunchen...

Är du en god vän?

I takt med att åren går har min syn på vänskap förändrats. Mina vänner har alltid stått mig nära och betytt världen för mig, men det faktum att åren springer iväg gör mig påmind om att en dag finns inte mina vänner där längre. Eller så kanske det är jag som försvinner först, oavsett vilket, så har vi livet och varann till låns.

Så är du en god vän? Vad är en god vän?
Jag tror att man kan ha goda vänner på olika plan, och då definiera "god vän" på olika sätt, beroende på vilket plan vi pratar. Vissa vänner umgås man med i festligare sammanhang endast, och då har man vissa kriterier. Andra vänner är man som hemma hos och då blir kriterierna annorlunda. Och inget säger att den ena vänskapen är "godare" än nån annan.

För min egen del känner jag att jag ibland inte är den goda vän jag önskar att jag ska vara. Framförallt gäller det när jag själv mår dåligt, och jag då blir en sämre lyssnare för mina vänner. Jag blir sämre på att ringa, höra av mig, svara på sms. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna såhär.

Något jag har reagerat på är bekanta som pratar skit om andra vänner inför mig. Jag betackar mig från sådant, och beblandar mig inte med det. Kan känna att det är dumt att jag inte säger ifrån när jag råkar ut för sånt, men jag ursäktar mig med att jag inte själv säger något i alla fall. Men jag har ju blivit väl medveten om att de som pratar skit om andra MED dig, pratar skit OM dig när du inte är där... Det för mig är inte god vänskap.

Jag önskar mig en möjlighet att få samla alla min vänner en kväll, vänner som jag har från alla möjliga kriterier. Låta alla träffa varandra, låta dom få ansikten och personlighet till de namn jag berättat om. Sitta ner tillsammans med god mat, god dricka och bara prata. Låta dom få se, att trots att dom är helt olika varanda så har dom alla minst en sak gemensamt; dom är helt fantastiska människor, för annars hade jag inte haft dom som vänner!

Omöjliga drömmar?

Lördag kväll, lilleman sover och jag sitter i soffan framför tv:n, med datorn i knät, ett glas vin på bordet och en påse lösgodis bredvid mig i soffan. Kanske inte helt fel, tänker du. Nä, det är det ju inte, men inte fasiken är det helt rätt heller, om du frågar mig.

Jag tog en promenad med Milton innan, med honom sittandes i vagnen, något vi inte gjort på väldigt länge. Det gav mig en ganska obekväm känsla, en känsla av saknad av något som aldrig kommer att bli. Jag avskydde verkligen att va gravid; det är något jag aldrig trodde att jag skulle vilja gå igenom igen, och likaså att föda barn... Folk säger att man glömmer, men då känner dom inte mig... Jag glömmer INTE, det var det jävligaste jag varit med om! Men ändå, tre år senare, finns längtan och saknaden efter att gå igenom just de här två förhatliga sakerna igen. Att vara gravid, få bära ett liv i min kropp, och att få välkomna det till världen...

Men det är en omöjlighet, något som aldrig kommer att hända. Och troligen är det därför jag önskar mig det så innerligt. För att tiden springer ifrån mig och jag vet att det aldrig kommer att ske. För man önskar ju sig alltid det man inte kan få.
Och visst är jag tacksam över den fantastiska son jag har! Jag kan egentligen inte önska mig mer, för han är precis allt jag drömt om!

Såg en film igår, en komedi som heter "This means war". Underhållande, smårolig och levererade utifrån förväntan. Det jag inte förväntade mig var att den lämnade mig med lite tankar och funderingar. Det som hänger kvar framför allt är denna replik:
"Välj inte den man som är den bäste mannen. Välj den man som gör dig till en bättre kvinna."
För visst är det så, att det som verkar för bra för att vara sant oxå är just det. Men den som kan få dig att vara den du vill vara, som lockar fram det bästa ur dig, är den person du är ämnad för...

Djupt för att vara en lördagkväll... ;) Bjuder er alla en fortsatt trevlig kväll och en god natt. Imorgon blir en bra dag!

Timeout

Jag önskar mig en Timeout. Kunna sätta allt på vänt, och inte behöva fatta ett enda, jävla beslut tills jag har ork till det. Resa iväg, hålla mig undan verkligheten för en stund och få hämta andan. Precis när jag känner att jag är på väg upp ur det svarta mörker jag befunnit mig i, att mina fingrar är uppe vid kanten och jag "bara" behöver göra en sista kraftanstränging och häva mig upp, då får jag en klack på fingrarna så jag tappar greppet och faller nedåt igen.
Kanske välförtjänt, kanske orättvist. Vad vet jag? Faktum kvarstår; jag kan inte, vill inte, får inte ge upp. Alternativet till att kämpa vidare finns inte.

Men hur länge orkar jag? Hur länge orkar jag kämpa i motvind? Hur många gånger ska jag vara så nära ljuset att jag kan andas in en ljuv framtid bara för att ilsket sparkas in i det mörka förflutna igen?
Jag hankar mig igenom dag för dag, hoppas varje kväll att morgondagen ska vara dagen då allt lossnar; dagen då jag orkar igen. Dagen då jag kan fatta beslut och slippa må så här.

Till viss del kan man få förståelse av de som står en nära, men bara till viss del. För det är jobbigt att hantera en människa som mår dåligt. Man vill att de man bryr sig om ska må bra, man vill inte känna maktlösheten som kommer när någon kär mår dåligt och man inte kan hjälpa.
Det jag behöver är ett öra som vill lyssna när jag behöver prata. En axel att luta mig mot när jag inteo rkar vara upprätt. En famn som vaggar mig när jag gråter. En röst som tröstande säger att allt ska bli bra, att jag inte ska oroa mig. En människa som inte ställer krav som inte pressar mig eller vill forcera fram att jag ska må bra. För hade det varit så lätt, så hade jag redan varit där... Inte fan går jag omkring och mår såhär för att jag finner något nöje i det!

Träningen tar mycket av min tid nu. Det är en försvarsmekanism, något fast jag kan hålla mig i när jag mår dåligt. Något faktiskt, något tryggt och välbekant som varit min följeslagare i så många år. Och även om jag ibland känner att jag vill strunta i även det, så tar jag mig i kragen och går dit, för att skippa träningen hade varit ännu ett nederlag för mig, vilket jag inte har råd med i nuläget...

Precis just nu

Har mått så sjukt dåligt i snart två veckor. Verkligen varit nere på botten och inte ens haft ork att bry mig om att försöka ta mig uppåt. Det enda som hållt mig kämpande är min son som är min stora glädje här i livet. Utan honom vet jag inte vad jag skulle gjort... Tänk att en sån liten varelse kan besitta en sådan makt att få en att må bra! Att känna sig älskad, värdefull, behövd; i tider då man inte ens orkar sköta de mest simpla, vardagliga saker.

Jag är inte på topp än, långt ifrån. Däremot har jag fått tillbaka lite kämpaglöd. Jag har kunnat fatta åtminstone några få beslut i mitt liv, bland mina val. Jag SKA tävla på Decembercupen, även om jag bara är en löjlig medelmåtta, så ska jag upp på scen än en gång och göra mitt allra bästa. Jag ska göra det för min skull, för att göra mig själv stolt, och för min sons skull; för att visa honom att det är viktigt att göra saker för sin egen skull, att inte ge upp. Och om man ger upp, så är det bara temporärt; man drar sig tillbaka, slickar såren och sen kommer man igen.

Så vad det gäller tävlingen och de kommande 15 veckorna dit, har jag en plan. I övrigt känns mitt liv otroligt planlöst och förvirrat. Och faktum är att jag ORKAR INTE bry mig. Jag orkar inte planera och bestämma hur jag ska ha det framöver. Jag vill bara ta en dag i taget, för så fort jag börjar tänka i mer djupa banor hugger det till i magsåret, jag känner pulsen stiga, hjärtat bankar, tungan häftar fast och paniken och ångesten börjar slita i mig. Jag tänker inte pressa mig själv, och vill inte heller bli pressad av nån annan. Passar inte det, så låt mig för helvete vara ifred istället. Såhär är det. Just nu.
Jag vill få en chans att må bra precis just nu, och verkligen känna när det är så. Kanske jag inte mår bra om sådär 5 minuter, men precis just nu mår jag bra och har ett leende på läpparna, och jag är oerhört medveten om det och lägger det på minnet tills om de där 5 minuterna när verkligheten knackar mig på axeln igen. För det är viktigt för en människa som inte mår bra, att inse att man faktiskt kan må bra i små korta stunder, precis just nu.

För att påminna mig själv om det, här är en bild från helgen, då jag för en stund mådde bra, precis just då...

Så just nu får jag satsa på det, att fånga stunden och försöka må bra just nu. Morgondagen kommer lik förbannat, det kan jag inte påverka.

Fel plats, fel tid?

Just nu känns det som om jag hela tiden befinner mig på fel plats vid fel tillfälle. Och det jäkliga är att jag inte har en aning om var jag ska befinna mig för att det ska bli rätt, och inte heller vilken tidpunkt som skulle vara den optimala...
Det känns tom som att mina tankar inte ens dom vill infinna sig vid rätt tillfälle, utan jäklas med mig, får mig att tvivla, ångra, gräma...
Jag har för vilken gång i ordningen vet jag inte, hamnat vid ett förbenat vägskäl. Men jag kan inte se en meter åt endera hållet så det känns lika jäkla hopplöst vilket som. Alternativet till att välja en väg är att stå kvar, stilla, och typ se vad som händer. Men det är liksom inte jag...

Sista semesterdagen

Denna fredag närmar sig sitt slut, liksom semestern som även den är officiellt till ända när midnatt infinner sig. Så nu sitter jag här på min älskade altan och undrar som så många andra vart fasen de här fyra veckorna tog vägen???
Egentligen är det helt galet, hur man jobbar ett helt sabla år för att längta till fyra futtiga veckor som i många fall inte alla blir vad man önskat eller tänkt sig. Man har så stora förhoppningar och drömmar, men i regel är det sällan det blir så förtrollande som man tänkt sig.
Absolut har det varit skönt att vara ifrån vardagen några veckor, och absolut har jag haft helt underbara tillfällen och dagar både med min son och på egen hand. Men jag känner ändå hur något förändrats denna semester/sommar, hur jag glidit ifrån mina vänner. Det finns såklart anledningar till det, men det betyder inte att det gör mig mindre ledsen. 
Jag har inte alls fått den tid till umgänge som jag hoppats och önskat denna sommar, utan tvärtom har jag sällan känt mig så ensam som jag nu gjort. 
Grillkvällar med vänner, vart tog ni vägen? Fester? Inte en endaste... Stranden med kompisar och Lilla Torg på kvällen...? Nope...
Många ensamma kvällar. Många jobbiga dagar. Mycket bråk. Många tårar. Underbara Milton! Magsår. Mycket träning. Ljudböcker. Det är nog så jag får sammanfatta semestern 2012. Fan vad det ska bli skönt att börja jobba på måndag! ;)

Älskade vänner

Jag har världens bästa vänner! Hört det förr? Garanterat. Något man slänger ur sig, även om man såklart inte säger det bara för att.
För mig är mina vänner verkligen de bästa jag kan tänka mig. Jag har ett fåtal personer som räknas till denna skara, och en brokig sådan är den. Säkert bra, för dom representerar så bra de olika sidor av mig som trots allt finns. Gemensamt är att jag kan, närhelst min värld tycks rasa samman, ringa dom och beklaga mig. Ibland får jag tröst, ibland förmaningar, och alltid några ord på vägen att arbeta med.

"Problemet" med mina vänner är att dom lever alla familjeliv. Det jag själv gjorde för inte så länge sen, och det jag helst av allt vill få göra igen. Och när man lever ett familjeliv passar en singelvän inte alltid in. Vare sig man vill det eller ej, vare sig man tänker tanken eller ej, så blir jag femte hjulet. Det går inte att bjuda hem mig på större evenemang i parmiddagsstuk, för det blir tyvärr obekvämt. Om inte för vännerna, så för mig. Jag känner mig malplacerad. Och sjukt ensam.
Och om jag vill göra något med nån av min älskade vänner, bara hon och jag, känner jag att jag inkräktar på hennes familjetid, och jag vill absolut inte vara en större pain-in-the-ass för vännens äkta hälft än vad jag redan är... ;)

Samtdigt kan och vill jag inte låsa in mig, för jag vill ju va med mina vänner och älskar och behöver dom! Jag vill inte byta bort en enda av mina fantastiska stöttepelare, men tanken på hur fasen jag hittar vänner i min egen situation har börjat dyka upp. Hur gör man? Finns dom? Visst fasen kan jag inte vara den enda ensamstående mamman i min ålder i närheten av Malmö? Tänk om det funnits nåt kontaktforum för såna som mig; människor som inte vill byta ut sina vänner, men som vill utöka sitt kontaktnät med kompisar som har liknande livsstruktur?
Jag tror att det är mycket lättare för män. Av nån anledning verkar det krylla av singelkillar som dras till varandra som blomsterflugor till ett glas avslagen öl. Och det är ju oftast runt just det de här männen oxå samlas...

Mycket som behövde komma ut idag. Mår bra trots allt, känner mig trygg i insikten om vad jag vill med mitt liv, har bara inte den blekaste om hur jag ska komma dit...

Helvetes jävla skit

Har nog mer än en gång skrivit här att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig. Faktum är att ibland blir saker bättre än vad man trott, tänka sig!
Eller är det hjärnan som spelar mig ett spratt, eftersom hjärtat pratar så förbannat högt ibland? Jag vill så mycket, är en romantisk, fånig drömmare som vill se ett happy ending i alla jäkla filmer som spelas upp runt mig, dag efter dag..

Att umgås med människor från ens förflutna, inse att man saknat dom så, saknat tiden som var, tiden man var dum nog att inte uppskatta utan istället sjabblade bort bland trivialiteter och tjafs. Att sitta där och känna det som att tiden stått stilla, att allt är som då, blunda för en stund och låtsas att detta är verkligheten. Må sådär oförskämt bra, invaggad i en uppdiktad nutid där man känner att man är på precis rätt plats vid precis rätt tillfälle...att man inte vill vara någon annanstans på jorden än precis just här och just nu... och sen vakna upp, inse hur verkligheten ser ut och återgå till den bistra sanningen. Att det här fina, rätta, sanna, sjabblades bort, förstördes, pga mina val. Val jag kommer att ångra tills den dag jag slutar andas. Och ingenting kan ställa det till rätta. Gjort är gjort.
Helvetes jävla skit...

Nystart

Jag hade sett fram emot att få tävla på SM i Athletic Fitness om ett par veckor. Så blir det nu inte, pga att min mage inte orkat med den stress den utsatts för, både från mig själv och från utomstående håll. Men, kanske är det lika bra, kanske är det tom till det bästa! För det finns en mening med allt som sker, och att jag missar SM i år och istället ska tävla på Decembercupen är säkert det rätta.

Jag har mått väldigt dåligt till och från denna vår, men känner nu att min sjukdomsbild ger mig en chans till en nystart. Att rensa bort och göra om, göra rätt. Att för en tid träna för att det är roligt, inte för att jag har någon press på mig. Att byta telefonnummer och bara ge det till speciellt utvalda för att få vara mer ifred. Att rycka lite mer på axlarna när det inte är kliniskt rent här hemma. Även om det bär mig lite emot... ;)

Jag börjar må bättre. Framförallt förstår jag det med tanke på att jag åter igen börjat reflektera över människor runt om mig; att mitt synfält har vidgats och är nyfiket. En sak jag tex har undrat över, är varför kvinnor på gymmet ställer in löparbanden på max lutning och sen håller sig krampaktigt i övre delen av displayen för att klara av det? Släpp greppet, så ska ni se att ni kan minska lutningen till hälften och ändå tycka att det är olidligt jobbigt, det ni pysslar med nu ger ingenting!

Sen förundras jag över alla som kör här genom Åkarp där det är 30 km/h vardagar klockan 7-17, men som kör i 30 även på helgerna? Det är väl bra att man tar det lugnt i trafiken, men att inte förstå en vägskylts betydelse räknar jag inte som försiktighet, utan som en osäker och dålig förare. För visst innehåller väl även dagens körkortsteori vägmärkeskunskap..?

Slutligen en reflektion som även den hamnar i gymvärlden. Varför är kvinnor så rädda för att styrketräna sina ben? Hur ofta hör jag inte kommentaren: "Jag springer/cyklar/går så mycket så dom får sitt där." Jo, det är jättebra, men du bygger inte muskler genom konditionsträning. I så fall borde man få världens mest välsvarvade armar genom att vifta hysteriskt med dom samtidgt som man springer, eller? Snacka om optimerad träning!

Jo, jag börjar känna igen mig själv... Och jag har tagit itu med ett projekt här hemma och målat om "tegelväggarna" i mitt kök. Det var snyggt som attan, men mörkt som natten. Nu kan jag laga mat och hälla vatten i kaffekokaren utan att behöva strålkastare!

Arbetet påbörjat

Färdigt!

Och eftersom jag just nu inte har mer att pyssla med, lilleman sover, hemmet är så städat jag känner att det behöver vara, och morgondagen tar jag itu med när den kommer, så tänker jag nu sätta mig med en ljudbok i öronen och njuta av den ljumma kvällen på min altan med en påse ostbågar!

Stugsittare

Känner att jag på sistone mer eller mindre frivilligt avskärmat mig från vänner och bekanta. Jag jobbar, hämtar Milton (vissa dagar) tränar, lagar mat, pysslar hemma och är, just hemma. Jag försöker hålla kontakten med vänner via telefonen och sociala medier, men allt som oftast kommer jag på mig själv med att kolla på telefonen och tänka att nej, jag ringer lite senare.
Vad är det som gör detta då? Till viss del kan jag skylla på dieten. Det är tidiga morgonar, mycket träning, mycket planering och lite ork till annat än det som jag "måste" göra. Men det är inte hela sanningen. Jag är nämligen som sån, att när jag känner mig låg och nere är jag sämre på att hålla kontakten med mina vänner. Jag vill inte vara till besvär, inte störa, inte dra ner andra med mina ledsamheter. Det är inte bra, jag vet, för vänner finns där även när det blåser runt en, och jag VET att mina vänner är fenomenala på det! Detta att jag håller truten när jag mår dåligt gör att när bägaren väl rinner över kan det komma som en chock för mina vänner, för dom har inte anat att något stått snett till. Men dom känner mig så väl att dom vet att det inte hjälper att tjata på mig; jag berättar när jag är redo.

Att skriva dagbok funkar ofta bra för mig. Där borde jag kunna få ner allt jag tänker och känner utan att behöva känna att jag belastar någon. Men även där märker jag av när jag mår riktigt dåligt, för vissa sidor är tomma... Det är dom dagar jag känner att det är för tungt att ta tag i verkligheten och då är det bättre att köra ner huvudet i sanden och låtsas som om dagen inte funnits.
Nu önskar jag att det ska vara slut på sådana dagar. Att jag har dagar som är bättre och dagar som är sämre är helt okej, det ingår i livet. Men dessa dagar där jag känner att jag inte vet hur jag ska orka eller klara mig igenom dagen, kan jag gärna vara utan... :)

Första steget dit är att öppna min dörr för människorna runt mig. Att lämna min position som stugsittare och umgås med mina vänner. Och jag börjar nu till helgen, och sen kommer semestern då jag förhoppningsvis ska ha mer ork och tid att umgås med folk. Jag vill skratta igen, träffa nya människor, få nya upplevelser för både mig själv och Milton och känna när hösten kommer att det har varit en fin sommar som jag ser tillbaka på med glädje. Kan det vara för mycket begärt..?

En veckas dietande

En vecka av dieten är gången. Med tanke på hur turbulent det är runt mig just nu hade jag inga större förhoppningar om något positivt resultat, men min kropp har tydligen varit bättre inställd än huvudet.
Jag har gått ner två kilo i vikt och tappat två centimeter runt midja, två runt höfterna och två runt stussen. Det får jag vara nöjd med!

Sommarfin i nya linnet från min sponsor, MM Sports

Nu får jag ta nya tag, svälja undan ett gäng elakheter som kastats på mig och ännu en gång resa mig och kämpa vidare. Nedslagen, men inte helt nere för räkning än, även om det finns dom som gärna sett att det varit så.....

Njutning

Har sedan i måndags gått in i en ny fas när det gäller min träning. Dieten har startat... Det blir åtta ganska tuffa veckor innan jag når mitt mål och deltar på SM i Athletic Fitness.

Att tävlingsdieta när man som jag jobbar heltid måndag till fredag och är mamma på halvtid innebär väldiga uppoffringar som många nog inte tänker på. Jag har ingenstans att lämna min son på kvällarna för att kunna träna, utan de kvällar jag har honom är träningsfria. Det innebär att jag får utnyttja dygnets timmar smart, och tex träna tidiga morgonar istället. Och att behöva stiga upp klockan 4:30 för att hinna både styrke- och förbränningsträna innebär i sin tur att jag inte kan sitta uppe särskilt länge på kvällarna om jag dessutom ska orka sköta mitt jobb, mitt hem och min son. Summa sumarum är att jag i åtta veckor framöver inte har tid för mer än precis just detta. Milton, träning, jobb och hemmet.
Tack och lov har jag bara ett par veckor kvar till semester, och det kommer att underlätta allt massor. Vilken njutning att kunna ta en morgonpromenad klockan 7 istället för klockan 5! Och att slippa packa matlådor och träningskläder varenda kväll. Och att ha möjligheten att vara lite social med de kompisar som oxå har den goda smaken att ha semester när jag har det...

Just att lägga märke till de små sakerna och njuta av dom, blir allt viktigare för mig. Att hitta de små saker i livet som gör mig lycklig, och i så stor utsträckning som möjligt välja bort de saker som gör mig olycklig.
Att som igår kunna sitta på balkongen i kvällssolen och knapra på några riskakor samtidigt som jag läste en bra bok är njutning.
Att idag få hämta Milton efter två dagars saknad är mega-njutning!
Att duscha efter ett härligt, svettigt, jobbigt träningspass är njutning.
Att titta på mitt nystädade hem är njutning.
Att lägga sig i en nybäddad säng är njutning.
Att dagen före dietstart trycka i sig 4000kcal är njutning man får lida av dagen efter.... ;)

Avslutade kvällen med smörgåstårta och ett glas vitt, klockan 21, ungefär....

Att vända andra kinden till

Jag är en förespråkare för att göra just det, att vända andra kinden till. Att hellre visa mig storsint och ta emot ett extra slag och ge chansen till eftertänksamhet innan slaget utdelas. Att ge chansen till att få tänka om, att bli förlåten.
Men när man vänt andra kinden till och även slaget utdelas där då? Eller när det inte räcker med en lusing på varje kind, utan man viker sig dubbel efter ett slag i magen? Eller när man ligger på marken och försöker värja sig från sparkarna som haglar över ens kropp?
När är det dax att ge igen? När är det dax att sluta vända andra kinden till och ge igen med samma mynt? Hur mycket skit ska man ta?
Inga roliga tankar i mitt huvud idag..........

Oaser

Har njutit av några härliga sommardagar, såhär i slutet på maj. Är lite bekymrad, för så fint väder så pass tidigt brukar innebära att sommaren blir allt för kort. Och idag regnar det... ;)
Men... jag har i år beslutat mig för att verkligen försöka ta till vara på de fina dagar vi får. Inte det lättaste att få ihop allt med träning, mammaliv, jobb och hushåll, men med min planering ska det nog fixa sig. Bland annat ska jag fösöka träna mer på morgonen före jobb, så att jag kan ha kvällen ledig när jag lämnar Bilia.
När Milton är hos mig kan jag avvakta med alla hushållssysslor (utom kanske dammsugning) tills han somnat, så vi kan vara ute och njuta av fina kvällar tills hans läggdax.

Jag har upptäckt en oas i Malmö som jag hoppas kunna besöka många gånger i sommar; Folkets Park. Givetvis är den ingen nyhet för mig, men jag har inte riktigt fastnat för den innan. Jag antar att jag har tyckt att människorna där är för bohemiska för min smak, men efter att nu ha varit där ett par gånger och haft riktigt skoj med lilleman, så är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Tänker kolla upp deras sommarprogram och pricka in lite sköna kvällar med picknickkorg och filt i gräset.

Sen har jag ju min alldeles egna oas, min härliga altan. Så många kvällar jag redan fått glädjen att sitta där och njuta av kvällarna i år! När det börjar bli lite kyligt vevar jag ut markisen, lägger en filt över benen, startar infravärmaren och återgår till min bok... Om inte det är till att ta vara på kvällen, så vet jag inte vad som är?

Lycka är...

... att bli väckt av en skör liten röst som säger: "vakna mamma, jag älskar dig!"

... att få fira sin födelsedag med sina vänner och sin familj, och att kunna sitta utomhus och njuta av det fina vädret!

... att se sig själv i spegeln och vara nöjd med den människa man är.

Självklarheter för många, men för mig är det sånt här som betyder så mycket. Milton är mitt allt, och allt annat står sig slätt mot honom. Och att få omge mig med de människor som betyder så mycket för mig en eftermiddag som igår skänker mig inre ro och frid (trots att det var sjukt stimmigt med tre 3-åringar...). Slutligen, att äntligen vara nöjd med den människa jag är, att ha hittat hem till vem jag är känns obeskrivligt bra! För första gången på väldigt länge ser jag mig själv i spegeln och ser den jag vill vara, mina ögon är "tillbaka" och jag kan möta min blick utan skam.

Känns det rätt, är det rätt

Man kan lägga ner många timmar, dagar, år på att fundera över vad som är rätt eller fel för just dig. Man kan klydda till det och göra det svårare än vad det egentligen är. För faktum är, att känns det rätt, är det rätt. Känns det fel, är det med största sannolikhet fel. Magkänsla, tror jag det kallas.
Att låta förnuftet kämpa mot känslorna (eller tvärtom) är jobbigt. För man kan veta med sitt förnuft att något inte ÄR bra, men det kan lik förbannat kännas bra i magen. Och vad ska man göra då?
Jo... Känn efter en gång till! Är du helt säker på att det känns bra? För om du VET att det inte är bra, så nog finns känslan med där oxå, eller?
Det handlar om att vara sann mot sig själv, och då även mot andra.
Jag har varit dålig på det. Inte så att jag medvetet varit osann mot andra, men jag har varit osann mot mig själv, och det har ju då i sin tur drabbat andra, eftersom min besvikelse över mina dåliga beslut gått ut över andra parter. För jag har ju innerst inne VETAT att det jag gjort/valt har varit fel, eftersom det har känts fel, men lik förbannat har jag gjort dessa val för att inte göra någon annan ledsen och besviken. Och till vilken nytta? Ingen... För mest ledsen och besviken har ju jag blivit, och så länge jag är olycklig kan jag inte göra nån annan lycklig heller...

Jag ska försöka göra en nystart med mitt liv, följa min goda vän Kristinas råd, och trycka på "Stoppknappen" oftare, eller så ofta det behövs. När jag känner att jag är på väg att köra på för fort på ett håll som känns osäkert, ska jag våga trycka på Stoppknappen och bromsa in. Säga nej när jag inte vill något och kämpa för det jag vill istället. Det krävs mod, och det krävs styrka. Jag är ingen modig person, och jag är inte särskilt stark heller. Men jag vet att jag måste göra det här om jag ska bli den Kerstin Lindh som jag vill vara....

Jag och den vackraste

Känslomässig berg- och dalbana

Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Eller inte. Eller, det känns som om det är mycket på gång även om dagarna rullar på i ungefär normal takt. Eller, normal och normal... Det som blivit normalt för mig under det senare skedet av mitt liv.
Är jag nöjd? Nej, det kan jag inte påstå. Jag är tacksam över mycket, och när allt är som mörkast försöker jag fokusera på det jag har att vara tacksam över. För det jag har att vara tacksam över är i ärlighetens namn mer än vad många har...
Jag har världens underbaraste lille son!
Jag har de bästa vänner man kan tänka sig!
Jag har ett jobb jag inte skulle vilja byta för allt smör i Småland!
Jag har ett hem som jag älskar och som jag trivs så bra i att jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna hitta nåt som känns så hemma som det!
Jag har förmånen att vara (hyffsat) frisk!
Jag har ett intresse som ger mig mening åt min fritid (styrketräningen) och har nyligen fått äran att få ett sponsoravtal med MM Sports som stöttar och hjälper mig på min väg mot SM i Athletic Fitness i sommar!
Och när jag tänker såhär, så är inte livet så dumt i alla fall. Och fast de bitar i mitt liv som jag kan känna att jag saknar är jobbiga att sakna, så har jag mycket som ger mig glädje och mening med livet.
Jag har fått en enorm insikt i livet det senaste året. Lärt mig mycket om mig själv; blivit glad för vissa "upptäckter" och ledsen över andra. Men, det är ju JAG. Är det något hos mig jag inte gillar kan ju JAG välja att ändra på det. Och är det något hos mig som nån annan inte gillar, så är det fortfarande bara JAG som väljer ifall jag vill ändra på mig eller inte.

Nu tar vi sikte på sommaren, ljusa och ljumma kvällar och förhoppningsvis en skön semester även om det tack och lov är några veckor kvar dit än...

Njutning

Det har varit några fantastiska dagar, vädermässigt. Solen har strålat mest hela tiden och temperaturen har letat sig upp emot en 20 grader och så har det varit i ungefär en vecka nu. Vissa dagar har varit rätt blåsiga, men solen och glädjen över att äntligen kunna hänga undan vinterjackan har varit större än irritationen över vindarna.
Valborg var en helt underbar dag och kväll. Det var första kvällen jag kunde sitta ute och njuta av det ljumma vädret och det gjorde jag! Efter att lilleman var nattad tog jag min bok, ett glas vin, rullade ut markisen, tände infravärmaren, slog mig ner i en solstol med fötterna på en annan stol och bara njöt... Visst, jag kände mig lite ensam så till vida att det hade varit trevligt att ha nån att dela tystnaden med, att dela den första riktiga försommarkvällen. Men å andra sidan fick jag ju läsa i lugn och ro... ;)

Men det som händer med mig, och kanske med många andra, när det är så här fint väder några dagar är att jag på något skumt vis förutsätter att det ska vara lika fint väder imorgon? Jag tänker att sånt jag vill göra när det är fint väder, det ska jag kunna göra imorgon oxå. Som att ligga i solen när Milton sover middag. Som att grilla till middagen. Eller påta i trädgårdslandet. Eller ta en löptur i endast linne och shorts. Eller som på Valborg; njuta av kvällen på altanen. Så när jag då vaknar upp som idag, till en lite mulen dag, blir jag så besviken. För jag hade förutsatt att det fina vädret skulle finnas här även idag.

Så visst gäller det att passa på att njuta när man kan. Att ta vara på alla små guldstunder här i livet och stanna upp här och nu, när man tycker att livet känns som bäst. För imorgon kan det regna...

Hjärtat i halsgropen

I fredags hände något som fick mitt hjärta att hamna i halsgropen. Min älskade lilla mamma blev akut sjuk och fick åka ambulans till sjukhuset. Hon hade ont i bröstet och armen, var jättetrött och andningen var tung. Vi pratades vid på telefon och jag fick henne att ringa 112. Givetvis prioriterades det som allvarligt och en ambulans hämtade henne, och tur var det! När det gäller hjärtat är det bara tiden som är avgörande...
Det har varit några oroliga dagar, såklart, med ett och annat besök på lasarettet. Hon har repat sig nu, och proverna är positiva. Så idag får hon äntligen komma hem!
Även om såna här saker mer eller mindre hör åldern till, så vill man ju inte att nåt ska hända ens nära och kära. Mamma är allt vad familj jag har kontakt med (och så Milton, såklart) och hon betyder livet för mig. En sån här händelse får en att fundera över vad som är mer eller mindre viktigt i livet. En liten påminnelse om hur flyktigt livet är, att vi har våra dagar till låns. Det gäller att göra det bästa av sin tid, att leva så som man vill och inte ångra det man aldrig gjorde.
Att aldrig lägga sig som ovänner.
Att inse att det aldrig är för sent att förlåta.
Att inte skjuta upp det som betyder något för dig.
Att våga säga vad du känner och tycker.
Att sträcka ut handen till en medmänniska som behöver den.
Att bjuda på ett leende...

Jag ska försöka med detta nu, att leva så som jag vill lära. Sen är det ju så att vardagen drar iväg, och man ramlar lätt in i gamla invanda rullor igen. Men kanske jag kan ha förståndet att gå in här och läsa det jag skrivit idag, och få mig en ny påminnelse om hur det känns när man inser att inget är för evigt.

Våren nalkas

Efter en lite knagglig start på detta år känns det nu som om jag är på rätt väg igen. Ibland måste man kanske ner och vända för att orka kämpa sig framåt, uppåt igen. Att tillåta sig själv att må så dåligt som man gör, för att sen kunna ta sig i kragen och fokusera på det som är bra, som gör en glad.

Jag har vårkänslor som spritter i kroppen, och att gå till bilen på morgonen och se att det är ljust, och höra fåglarna kvittra spär på det hela. Jag längtar så tills den första kvällen man kan sitta ute på altanen och flytta stolen för att få de sista solstrålarna att värma en liten, liten stund till.

I väntan på våren, i längtan efter det nya, fräscha som den för med sig, har jag fräschat upp min hall som var tråkigt spygrön.

Efter ett par strykningar med en sober, grå färg blev den så mycket trevligare:

Även den gröna ytterdörren som syns här på bilden fick sig några omgångar färg, dock vit:

Så nu kan jag ta det lugnt ett tag igen, innan nästa ryck och längtan efter nytt och fint i hemmet slår över mig...

Kommer att satsa hårt på min träning denna vår och sommar, med ambitionen att tävla på SM i Athletic Fitness i augusti, om allt går som jag önskar. Och med ett (så gott som) heltidsjobb och som mamma på halvtid finns det inte jättemycket tid över till annat. Men jag blir allt bättre på att prioritera, att leva här och nu även om det ligger en kraftig planering bakom.

Helgen nu är barnfri för mig, och jag kommer att spendera fredagskvällen med gymträning i Lödde, sushi, vitt vin, städa mitt hem och sen spela wordfeud. Lördagen är vigd till helt andra saker... Och på söndag tänkte jag tvätta fönsterna, träffa min son litegrand och maratonträna!
Önskar er en trevlig helg!

Härliga gymvärld!

Jag spenderar en och en annan timme på gymmet. Det har jag gjort i ett antal år nu och det är fantastiskt vilken variation på tränande det finns! Skulle jag skriva om alla de figurer jag träffat på genom gymvärlden hade det blivit en tjock, underhållande bok. Och de människor som inte tränar på gym hade fått en hel del av sina förutfattade meningar bekräftade.

Där jag tränar nu finns det inte någon enorm flora av lustiga typer, men visst finns några av sterotyperna. Vi börjar med Discobyggaren. Han (eller hon) kan vara mellan 18 och 40 år och tränar väldigt intensivt och koncentrerat. Dock med fokus på biceps, axelns utsida och bröstet. Ben och vidd på ryggen verkar vara tabu för discobyggaren att träna. Känns även igen på det alltid lika stylade håret och (när det är en tjej) den perfekta sminkningen.

Sen har vi Mästaren. Jag har ännu inte träffat någon kvinnlig mästare på något gym, så därför generaliserar jag och kallar Mästaren för han. Han kan allt om träning och kost. För att understryka sin enorma kompetens är han alltid utrustad med bälte, handskar, remmar och andra attiraljer; oavsett vilken muskelgrupp som tränas. Inte nog med att han kan allt; han vill oxå dela med sig av sin enorma kunskap till alla på gymmet, varesig dom vill ha hans hjälp eller ej.

Vidare har vi Tävlings-wannaben. Denna person är vanligast på de gym som inte har så många tävlande i sitt stall eftersom det då finns färre att konkurrera med och färre som förstår sig på och därmed färre som skakar på huvudet eftersom de som förstår sig på, förstår att det är just en tävlings-wannabe. Denna person ska tävla, allt som oftast. Tränar hårt, målmedvetet och har ofta en helt ok fysik. Pratar om tävling och förberedelser, och kontrollerar sin muskulära utveckling i gymmet speglar efter varje set. Men när det är tävlingsdax, så inte är Tävlings-wannaben på scen. För någon yttre omständighet kommer emellan varje gång.

Nästa måste på gymmet är Egon. Han, eller hon, är förälskad i sig själv. Har en riktigt bra fysik och visar gärna upp den i så små och tighta träningskläder att så lite som möjligt lämnas till fantasin. Tar gärna av sig och tränar i bar överkropp (har förvisso endast sett det hos manliga Egon). Har sällan tävlingsambitioner eftersom Egon nöjer sig med att vara snyggast på stranden och vill inte bli nerplockad på jorden genom att riskera att placera sig dåligt på en tävling. Egon är ofta väldigt social på gymmet och gillar att synas och höras. Att stå i skymundan är inte Egons grej, och han eller hon är ofta tillsammans med en partner som inte är lika vältränad då konkurrens i förhållandet inte är populärt.

Sist, men inte minst, är Den översociale. Han (eller hon) är på gymmet främst för att träna sina käkar, för jäklar vad det snackas... Den översociale känns ofta igen på att han (eller hon) i det närmaste förföljer sina "offer" och pratar även när offret tränar. Det tradas om allt; från gamla tider till nästa riksdagsval. Den översociale är sällan vältränad, och hur ska han kunna bli det när han använder tiden på gymmet till allt annat än att träna? Han (eller hon) är dessutom sällan intresserad av vad du har att säga; målet med övingen är att själv få prata så mycket som möjligt. Så ställer Den översociale en fråga till dig; bemöda dig inte med att svara. Ge tystnaden 2-3 sekunder, så fortsätter Den översociale monologen i vilket fall.

Det finns många andra typer oxå på gymmet, och jag kan tänka mig att återvända till ämnet en annan dag. Ha en trevlig helg!

Patetiskt

Är det något som ger mig avsmak, så är det tolkningar. Självklart ligger det i oss, att tolka det som sägs och görs, och det är något som kommer med åren. Titta på våra barn; dom tolkar ingenting utan det vi säger till dom är precis det dom tar till sig. Inga krusiduller, och då inga missförstånd.
Jag vill gärna vara så tydlig som möjligt i min kommunikation med människor. Om jag säger till dig att jag tycker att LCHF-dieten är skräp, så tycker jag det. Om jag säger till dig att jag föredrar sommaren framför vintern, så gör jag det. Och om jag här på min blogg skriver något om hur jag mår, eller på något vis antyder att någon människa gjort mig illa eller ledsen utan att skriva ut hans eller hennes namn, så är det upp till mig. Vill du sen sitta och tolka och tro att det handlar om den eller den så är det ditt patetiska lilla liv som gör att du ens orkar bry dig. Du vet inte ett skit! Och hade du velat ta reda på sanningen, så hade du ju vänt dig till mig och frågat... Så med andra ord trivs du bättre med att få gå och gotta dig i något som inte ens är sanningen av det du tolkar, eftersom du inte bryr dig om något annat än det du vill ha som din sanning...
När det sen gäller anledningen till varför du läser min blogg, eftersom du inte tycker om mig och vill mig inget gott övergår mitt förstånd. Varför ens bry dig om vad jag skriver? Patetiskt...