Väldigt personlig

Detta kommer nog att bli mitt mest personliga och utlämnande inlägg någonsin. Du/ni kan tycka precis vad fan ni vill om det; rör mig inte i ryggen. Det här mina tankar och känslor, och om jag vill skriva om dom här så gör jag det. Så får ju du/ni något nytt att spekulera om och skvallra om, så se det som att jag gör dig/er en tjänst...

Tänk dig att du har träffat en person som får dig att må så jäkla bra, som får dig att känna att du klarar ALLT, att ni klarar allt tillsammans. En person som du känner att du vill leva resten av ditt liv med, som du vill somna bredvid och vakna bredvid varenda dag så länge du kan andas. En person som du har roligt med, mysigt med, som får dig att skratta, som får dig att gråta; alltså en människa som framkallar känslor hos dig. Du kan vara dig själv, och du tycker om dig själv.

Tänk dig sen att ni gör val på vägen som gör att er saga får ett olyckligt slut. Att ingenting kan göras för att rädda upp det som skett, att "The End" är ett faktum. Oavsett vad ni säger eller gör, går det som skett inte att ta tillbaka, valen är gjorda och konsekvenserna av dom är något av det jävligaste du upplevt.

Slutligen vill jag att du ska tänka dig, att hur du än försöker, hur du än vill, så blir du inte fri tankarna och känslorna som härrör denna människa. Du vill inte känna något, du vill bara glömma, men det går inte. Du kan inte se åt nån annan, för ingen når upp till det du vill ha längre; du hade ju allt! Och det gör ont. Det gör så förbannat ont att du emellanåt inte fungerar som människa. Men trots denna smärta som äter upp dig inifrån måste du kämpa vidare. Du måste stiga upp varenda morgon, ta hand om ditt barn, gå till ditt jobb, sköta ditt hem och dina åtagande. Du sitter i vänners lag och försöker le och följa med i samtalen, men dina tankar är oupphörligen någon annanstans. Du vill vara någon annanstans, men de där förbannade valen ni båda har gjort, har förstört allt för dig. Du tvingas leva i ett emotionellt helvete där du varje dag straffas för era val, eftersom känslorna vägrar lämna dig och ge dig ro.

Du önskar varje dag att allt skulle vara annorlunda. Du önskar varje dag att du ska vakna upp och inte känna något längre, men det tycks lika omöjligt som att skruva tillbaka tiden... Ditt huvud vet att det är så jävla kört som det kan bli, men ditt hjärta envisas med att leva sitt eget liv och vill inte ge upp. Du vet att det aldrig kommer att bli ni, men du kan inte sluta älska. Du vet att även om någon annan har tagit/kommer att ta din plats i den andres hjärta, så vet du oxå att ingen någonsin kommer att kunna ta hans/hennes plats i ditt hjärta. För du kommer aldrig mer att släppa in någon.

Älskade vänner!

Ni vet vilka ni är, ni som rubriken syftar på. Ni, som alltid finns där för mig, och som jag alltid finns här för. Ni, som inte behöver att vi pratas vid varenda dag för att vänskapen ska bestå, utan som vilar tryggt i vetskapen om att vi har varandra i vått och torrt. Ni, som på något märkligt vis tycks veta precis när jag behöver ett sms eller ett inlägg på Facebook där ni skriver vad jag betyder för er. Ni, som tycker om mig inte trots att jag är som jag är, utan för att jag är som jag är.
Ni, som jag känner att jag har så dålig tid och ork för nu under min diet, med allt jag inte måste, men vill, hinna med och orka med. Ni, som tålmodigt ändå finns där.

Ni, som när tävlingen är över kommer att få en inbjudan till mig, med era respektive, troligtvis i januari när vi alla är färdiga med jul- och nyårsfirande och vi ändå sitter där och undrar vad som händer nu. Ni, som då kommer hem till mig och äter gott, dricker gott, och får träffa alla de andra av mina älskade vänner som ni bara hört allt gott om, men aldrig fått träffa förr. Ni, som kommer att ha en jättetrevlig kväll här i mitt hem och förhoppningsvis önska att vi kommer att göra om det snart igen...
Ni, som snart kommer att läsa detta inlägg och inse att ni sitter med ett leende på läpparna och troligtvis skicka mig ett sms där ni skriver att ni ser fram emot denna kväll... ;)

Älskar er till månen och tillbaka!

Har kommit på mer!

Och då menar jag mer som jag har svårt för, med anknytning till mitt förra inlägg. Har kommit ett par uttryck till som jag inte gillar:
När någon säger att man ska "gymma". För ett antal år sen var jag aktiv medlem på ett forum för tränande av olika karaktär och där "bestämde" vi att man använder inte ordet "gymma", för det låter så fjortis-aktigt och lite fjantigt. Så styrketräna är det ord jag föredrar.

Och ett ord till som hänger i samma kategori som "gymma", nämligen att "powerwalka". Helt okej om man nu säger att man ska gå på powerwalk, för det är tydligen mer effektivt än mina fettförbrännande morgonpromenader, men att göra det till ett verb retar mina trumhinnor.

Nu har jag retat mig nog för idag. Eller nej, det har jag inte, men på detta vis fick jag i alla fall utlopp för lite av den frustration jag bär på... ;)

Sånt jag har svårt för

Jag ser mig själv som en ganska liberal människa, med stor tolerans och förståelse för att vi alla är olika och att ett beteende som i mina ögon kan vara avvikande inte bara för det måste vara ett felaktigt beteende.
Men... Det finns ändå vissa saker jag har svårt för, som vissa uttryck människor använder sig av och vissa personlighetsdrag. I mitt förra inlägg pratade jag om skitsnack, och självklart ligger det rätt högt upp i toppen bland egenskaper jag ogillar hos människor.

Jag har svårt för sk "mode-uttryck". Som att det faller 10 snöflingor i Skåne, så har vi plötsligt "Snökaos!" eller "Vinterchock!" Tack, media...
Jag fattar inte heller uttrycket "All In" om det inte handlar om pokerspel. Eller fattar det gör jag, men jag retar mig på att det används till höger och vänster.
Likaså är jag förundrad av människor som kan ge 200% när max ligger på 100%...

Att se sig själv som överlägsen en annan människa är bland det mest osexiga jag kan tänka mig. Att placera sig själv på en hög häst kan orsaka ett jäkla benbrott när fallet väl kommer... Självsäker kan man vara, men man behöver inte bli kaxig. Och framförallt inte förringa nån annans prestation, för du kan bara jämföra dig själv med någon som har exakt samma premisser som du.

Jag har oxå svårt för människor som dömer andra utan att egentligen veta något om personen i fråga. Att döma hunden efter håren, alltså. Eller att döma människan utifrån dess historia. Har du själv inte förändrat dig något under åren som gått, lärt dig något av dina erfarenheter?

Slutligen tycker jag att det är jäkligt jobbigt med människor som luktar blöt hund på gymmet!

Skitsnack

Jag har de senaste dagarna funderat över var människor har sina gränser. Jag ska försöka förklara vad jag menar.
Hur mycker känner du att det är okej att prata skit om en annan människa, och då menar jag att sprida rena lögner? Att säga att du hört någon säga att den här personen gjort ditt eller datt, utan att du själv kan eller vill verifiera sanningshalten bakom uttalandet?
Eller att anklaga någon för att göra något som personen kanske/kanske inte gjort, utan att först fråga personen som anklagas huruvida det stämmer eller ej?
Eller att föra vidare något som sagts i förtroende till dig, till en tredje, fjärde part, som sen i sin tur kan föra det vidare till fler, kanske för dig okända människor?

Sen har vi aspekten med gränser som gäller hur mycket du tolererar inom samma område. Var går din gräns med hur mycket lögner som är okej att det sprids gällande dig själv? Hur mycket skit tar du? Och ställ det i förhållande till hur mycket skit du tycker är okej att du ger andra... Är det en balans?

Det som är "roande" i det hela, är att människor har så lite intressant som händer i deras liv, att man har tid att fabricera och fantisera fram egna sanningar om andra personer. Tänk att ha ett så innehållslöst liv att man har ett behov av att ge andra människor extra "publicitet" genom lögner och skitsnack! :)

Jag har i och med dessa funderingar såklart granskat mig själv i lupp, och mina gränser. Jag har på vissa fronter haft en gräns som inte riktigt varit där jag önskat, och då pratar jag om gränsen för hur mycket skit som är okej för mig att ta. Det är nu justerat och likaså de andra gränserna är genomtänkta. Att leva efter devisen att göra mot andra det du vill att dom ska göra mot dig, är allt vad som behövs. Kanske inte så lätt, men väl värt att sträva efter!

Och så till nåt annat...
Hösten smyger sig på, eller nä, den har väl snarare anfallit oss! Bortser jag från blåsten som för det mesta råder i Skåneland, så tycker jag att det känns helt okej. Mörkret stör mig inte, vi lever i ett modernt samhälle med både elektricitet och ljus. Kylan stör mig inte heller, det finns vinterkläder och jag är ändå trött på sommargarderoben.
För att fortsätta på det positiva spåret med hösten kan jag berätta vad jag verkligen gillar med hösten. Jag gillar att sitta i soffan med mörkret utanför och mysa under en filt. Jag gillar att bylta på mig och sonen och gå ut och hoppa i löven som samlat sig på gräset utanför vårt hus, och sen välja ut de finaste och ta med in för att göra tavlor av dom. Jag gillar att ligga i sängen och titta på tv, något jag aldrig skulle göra sommarhalvåret! Och jag gillar att äta lördagsfrukost med levande ljus på bordet.

Möhippa!

Inget väcker väl så mycket känslor som ett bröllop? Inget får väl dig att dra så mycket på smilbanden som att se en av dina nära knyta hymnens band med den han/hon älskar och vill dela livet med? Det skulle väl i så fall vara att få äran att förnedra honom/henne med en möhippa/svensexa!!
Detta hade jag förmånen att få göra med min fina vän Helena förra helgen. Fast så mycket förnedring var det just inte, känns som om den tiden är lite passerad för åtminstone mig, som känner mig lite för gammal för den typen av trams som man kanske tyckte var okej för några år sen. Fast... de möhippor jag varit på genom åren har verkligen inte kantats av förnedring och fylla, utan riktats in på den blivande brudens önskemål och personlighet, vilket får mig att dra slutsatsen att de människor jag omger mig av är ganska lika mig; vill umgås med sina närmaste och ha en trevlig dag rätt och slätt!

Vi började med att hämta Helena tidigt på morgonen, något chockad eftersom hon trodde att det var hennes sambos svensexa denna dag... Lite utspökad blev hon, såpass att min treårige son tyckte att hon såg ut som en vacker prinsessa....

Ganska tidigt på dagen...

Efter frukost och umgänge bar det av till fotspa, sånt där med fiskar som gnager av alla godsaker från fötterna... Jag var själv inte med där pga sonen, men det var uppskattat.

Efter lunch och lite mer vin, åkte vi till en studio i Malmö där vi fick spela in en musikvideo med Helena som leadsinger, till Nanne Grönwalls "Håll om mig". Förbenat roligt, och kan varmt rekommenderas till er som vill göra något annorlunda och minnesvärt.

Helena och syster Christin

Efter en riktigt god middag hemma hos Helenas mamma var vi rätt färdiga. En lång dag, med en del alkoholinmundigande, nya upplevelser och massor av intryck tog ut sin rätt på oss, och vi kände att det var okej att ta igen sig för en stund....

Slagna hjältinnor...

Det var en fantastisk dag och jag vet att Helena uppskattade den massor. Jag vet oxå att jag fått en otrolig gåva i att ha träffat så underbara och varma människor som öppnade sina famnar för mig och min son, och jag hoppas på många fler trevliga stunder tillsammans!