Så sant...

Stormar både ute och inne...

Stormen lever rövare utanför mina fönster. Rastlösheten tilltar eftersom jag pga vädret inte bör bege mig någonstans. Vart jag skulle ta vägen vet jag iofs inte, för var jag än är känns det fel, som om väggarna kryper närmare inpå mig. Känner mig som en trasig kopia av mig själv, där jag kan känna igen den jag är, men inte kommunicera med mig, bara titta på från håll och känna maktlösheten över att inte orka nå fram.

Jag vill ha en varm, stor famn att krypa upp i, som skyddar mig från min verklighet och från stormen. Och ändå vill jag va ensam, för jag orkar ingen kontakt. Att va på jobb är att bita ihop och se det som att ännu en dag passerar lite fortare, som att jag önskar mig närmare vad? Vad är målet? Att må bra igen. Men jag har förstått att jag inte kommer dit bara sådär; att något måste ske, och att det måste börja hos mig. 

Men inte idag. Kanske imorgon... 

Till dig (fritt att ta det till sig...)

Känner att jag börjar dra mig undan. Rätt eller fel; ingen aning, bara konstaterar att det är så. 

Har försökt funka "normalt" denna helg med Milton, och jag tror inte han märkt av nåt konstigt med mig mer än att jag nog är tystare än vanligt, och att jag ser ledsen och sorgsen ut när jag faller in i mina tankar. 

Imorgon börjar en ny vecka, där jag ska fortsätta min kamp för att hålla mig på fötter.

Ikväll ser jag Solsidan och går sen till sängs. Så om du vill ringa mig ikväll, bli inte arg, ledsen eller orolig när jag inte svarar. Jag vill prata med dig, men jag orkar bara inte idag. 

Ikväll vill jag ligga i min säng och se på Youtube-videos och gråta mig till sömns. Det hjälper inte ett jävla dugg, men det är vad jag kan just nu. Imorgon kanske vi kan prata. Eller ta en fika. Eller nåt. 

Fredag kväll...

Milton är i säng, det är fredag kväll och jag spenderar en stund i soffan med feber och värkande hals.

Just nu känns det som att jag hela tiden vill va nån annanstans. Och om jag är nån annanstans är det ändå inte bra; då vill jag ändå va nån annanstans...

Önskar att min tillvaro nu skulle visa sig vara en mardröm och att jag skulle få vakna, tiden och platsen va en annan och livet skulle få starta om därifrån. Hade kunnat offra så gott som allt för det... 

Fick min första kontakt med proffessionell hjälp idag, nån som jag kan prata med och kanske få vägledning av, hur jag ska ta mig vidare. 

Förstår inte hur det ska gå till, tårarna rinner bara jag tänker på hur jag mår, och så mår jag än sämre. Är så rädd att jag ska hamna i totalt mörker och klamrar mig fast vid de små ljuspunkter jag hittar. 

Klarar inte att lyssna på musik, för alla låttexter ger mig tankar jag inte orkar med, känns det som. Klarar inte att se på tv, för alla bilder ger mig andra som jag inte orkar med. 

Har svårt att klara av att leva, men har för mycket att leva för, för att inte kämpa. Är fast i en smärtande verklighet som jag inte vill ha, och måste härda ut smärtan och lita på att jag en dag ska se ljuset. 

Den djupaste botten

Jag får ofta höra på jobb att jag så gott som alltid är på gott humör och har ett leende över även när det är tungt och motigt. Det är så folk känner mig, det är så jag själv känner mig. Det är sådan jag vill vara!

Just nu är jag inte sådan. Just nu går jag igenom en av de allra jobbigaste perioderna i mit liv. Jag önskade så innerligt att det inte skulle bli såhär, och jag är så arg och så ledsen över hur det blivit. Jag mår fruktansvärt dåligt, psykiskt och fysiskt. Jag har gått ner fyra kilon på en vecka, och det behövde jag INTE. Jag är ständigt orolig och nervös, kan inte äta, kan inte sova. Hoppar till av minsta ljud, och varje gång telefonen låter har jag hjärtat i halsgropen. Milton har tyvärr även han blivit drabbad av detta; han är orolig, blir rädd om det knackar på dörren, äter sämre och är som ett plåster på mig.
För hans del kommer det att läka relativt snabbt, om jag bara kan få ordning på mig själv och hålla uppe fasaden gentemot honom, men för mig själv är det värre.

En underbar människa sa till mig igår att jag ska inte va så hård mot mig själv, att jag är skör nu och att jag får ta ett litet steg i taget. Att det är inte konstigt om jag bryter ihop om jag tappar något på golvet; det ska så himla lite till när man hänger på kanten av ett nervsammanbrott.

Men det är svårt. Svårt när man inte vill va såhär. Svårt när man inte ville att det skulle bli såhär. Svårt när man ställer höga krav på sig själv. Svårt när man är van vid att finnas där för andra, men nu inte orkar ta hand om ens sig själv.
Känslan av att inte räcka till åt mina vänner gör ont. Känslan av att Milton blivit drabbad gör massor-ont.

Men... Känslan av att varenda en av mina vänner finns där för mig dygnet runt, närhelst jag behöver en famn eller ett tröstande ord är helt jäkla obeskrivligt! Dom dömer mig inte, som jag själv gjort. Dom ger mig ingen skuld, som jag själv gjort. Dom gör det som vänner ska göra; dom lyssnar, tröstar och vill se mig på fötter igen.

Jag antar att jag kommer dit igen, på fötter, alltså. Men jag vet faktiskt inte när. Jag tar pyttesmå steg, och blir omkullknuffad gång på gång, ibland av verkligheten och ibland av mina minnen och tankar. Men jag måste kämpa mig upp igen, måste för att jag vill det. Vill bli en bra mamma igen, en glad mamma som inte tittar oroligt ut genom fönsterna här hemma. Vill bli en bra vän igen, en engagerad vän som inte oroligt kollar telefonen eller ser sig om när hon är ute. Vill bli en bra kollega igen, en kollega som alltid har ett leende över till alla jag möter.
Det är en lång väg kvar, och jag hoppas att jag ska orka.