Vad är det som gör detta då? Till viss del kan jag skylla på dieten. Det är tidiga morgonar, mycket träning, mycket planering och lite ork till annat än det som jag "måste" göra. Men det är inte hela sanningen. Jag är nämligen som sån, att när jag känner mig låg och nere är jag sämre på att hålla kontakten med mina vänner. Jag vill inte vara till besvär, inte störa, inte dra ner andra med mina ledsamheter. Det är inte bra, jag vet, för vänner finns där även när det blåser runt en, och jag VET att mina vänner är fenomenala på det! Detta att jag håller truten när jag mår dåligt gör att när bägaren väl rinner över kan det komma som en chock för mina vänner, för dom har inte anat att något stått snett till. Men dom känner mig så väl att dom vet att det inte hjälper att tjata på mig; jag berättar när jag är redo.
Att skriva dagbok funkar ofta bra för mig. Där borde jag kunna få ner allt jag tänker och känner utan att behöva känna att jag belastar någon. Men även där märker jag av när jag mår riktigt dåligt, för vissa sidor är tomma... Det är dom dagar jag känner att det är för tungt att ta tag i verkligheten och då är det bättre att köra ner huvudet i sanden och låtsas som om dagen inte funnits.
Nu önskar jag att det ska vara slut på sådana dagar. Att jag har dagar som är bättre och dagar som är sämre är helt okej, det ingår i livet. Men dessa dagar där jag känner att jag inte vet hur jag ska orka eller klara mig igenom dagen, kan jag gärna vara utan... :)
Första steget dit är att öppna min dörr för människorna runt mig. Att lämna min position som stugsittare och umgås med mina vänner. Och jag börjar nu till helgen, och sen kommer semestern då jag förhoppningsvis ska ha mer ork och tid att umgås med folk. Jag vill skratta igen, träffa nya människor, få nya upplevelser för både mig själv och Milton och känna när hösten kommer att det har varit en fin sommar som jag ser tillbaka på med glädje. Kan det vara för mycket begärt..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar