Timeout

Jag önskar mig en Timeout. Kunna sätta allt på vänt, och inte behöva fatta ett enda, jävla beslut tills jag har ork till det. Resa iväg, hålla mig undan verkligheten för en stund och få hämta andan. Precis när jag känner att jag är på väg upp ur det svarta mörker jag befunnit mig i, att mina fingrar är uppe vid kanten och jag "bara" behöver göra en sista kraftanstränging och häva mig upp, då får jag en klack på fingrarna så jag tappar greppet och faller nedåt igen.
Kanske välförtjänt, kanske orättvist. Vad vet jag? Faktum kvarstår; jag kan inte, vill inte, får inte ge upp. Alternativet till att kämpa vidare finns inte.

Men hur länge orkar jag? Hur länge orkar jag kämpa i motvind? Hur många gånger ska jag vara så nära ljuset att jag kan andas in en ljuv framtid bara för att ilsket sparkas in i det mörka förflutna igen?
Jag hankar mig igenom dag för dag, hoppas varje kväll att morgondagen ska vara dagen då allt lossnar; dagen då jag orkar igen. Dagen då jag kan fatta beslut och slippa må så här.

Till viss del kan man få förståelse av de som står en nära, men bara till viss del. För det är jobbigt att hantera en människa som mår dåligt. Man vill att de man bryr sig om ska må bra, man vill inte känna maktlösheten som kommer när någon kär mår dåligt och man inte kan hjälpa.
Det jag behöver är ett öra som vill lyssna när jag behöver prata. En axel att luta mig mot när jag inteo rkar vara upprätt. En famn som vaggar mig när jag gråter. En röst som tröstande säger att allt ska bli bra, att jag inte ska oroa mig. En människa som inte ställer krav som inte pressar mig eller vill forcera fram att jag ska må bra. För hade det varit så lätt, så hade jag redan varit där... Inte fan går jag omkring och mår såhär för att jag finner något nöje i det!

Träningen tar mycket av min tid nu. Det är en försvarsmekanism, något fast jag kan hålla mig i när jag mår dåligt. Något faktiskt, något tryggt och välbekant som varit min följeslagare i så många år. Och även om jag ibland känner att jag vill strunta i även det, så tar jag mig i kragen och går dit, för att skippa träningen hade varit ännu ett nederlag för mig, vilket jag inte har råd med i nuläget...

Precis just nu

Har mått så sjukt dåligt i snart två veckor. Verkligen varit nere på botten och inte ens haft ork att bry mig om att försöka ta mig uppåt. Det enda som hållt mig kämpande är min son som är min stora glädje här i livet. Utan honom vet jag inte vad jag skulle gjort... Tänk att en sån liten varelse kan besitta en sådan makt att få en att må bra! Att känna sig älskad, värdefull, behövd; i tider då man inte ens orkar sköta de mest simpla, vardagliga saker.

Jag är inte på topp än, långt ifrån. Däremot har jag fått tillbaka lite kämpaglöd. Jag har kunnat fatta åtminstone några få beslut i mitt liv, bland mina val. Jag SKA tävla på Decembercupen, även om jag bara är en löjlig medelmåtta, så ska jag upp på scen än en gång och göra mitt allra bästa. Jag ska göra det för min skull, för att göra mig själv stolt, och för min sons skull; för att visa honom att det är viktigt att göra saker för sin egen skull, att inte ge upp. Och om man ger upp, så är det bara temporärt; man drar sig tillbaka, slickar såren och sen kommer man igen.

Så vad det gäller tävlingen och de kommande 15 veckorna dit, har jag en plan. I övrigt känns mitt liv otroligt planlöst och förvirrat. Och faktum är att jag ORKAR INTE bry mig. Jag orkar inte planera och bestämma hur jag ska ha det framöver. Jag vill bara ta en dag i taget, för så fort jag börjar tänka i mer djupa banor hugger det till i magsåret, jag känner pulsen stiga, hjärtat bankar, tungan häftar fast och paniken och ångesten börjar slita i mig. Jag tänker inte pressa mig själv, och vill inte heller bli pressad av nån annan. Passar inte det, så låt mig för helvete vara ifred istället. Såhär är det. Just nu.
Jag vill få en chans att må bra precis just nu, och verkligen känna när det är så. Kanske jag inte mår bra om sådär 5 minuter, men precis just nu mår jag bra och har ett leende på läpparna, och jag är oerhört medveten om det och lägger det på minnet tills om de där 5 minuterna när verkligheten knackar mig på axeln igen. För det är viktigt för en människa som inte mår bra, att inse att man faktiskt kan må bra i små korta stunder, precis just nu.

För att påminna mig själv om det, här är en bild från helgen, då jag för en stund mådde bra, precis just då...

Så just nu får jag satsa på det, att fånga stunden och försöka må bra just nu. Morgondagen kommer lik förbannat, det kan jag inte påverka.

Fel plats, fel tid?

Just nu känns det som om jag hela tiden befinner mig på fel plats vid fel tillfälle. Och det jäkliga är att jag inte har en aning om var jag ska befinna mig för att det ska bli rätt, och inte heller vilken tidpunkt som skulle vara den optimala...
Det känns tom som att mina tankar inte ens dom vill infinna sig vid rätt tillfälle, utan jäklas med mig, får mig att tvivla, ångra, gräma...
Jag har för vilken gång i ordningen vet jag inte, hamnat vid ett förbenat vägskäl. Men jag kan inte se en meter åt endera hållet så det känns lika jäkla hopplöst vilket som. Alternativet till att välja en väg är att stå kvar, stilla, och typ se vad som händer. Men det är liksom inte jag...

Sista semesterdagen

Denna fredag närmar sig sitt slut, liksom semestern som även den är officiellt till ända när midnatt infinner sig. Så nu sitter jag här på min älskade altan och undrar som så många andra vart fasen de här fyra veckorna tog vägen???
Egentligen är det helt galet, hur man jobbar ett helt sabla år för att längta till fyra futtiga veckor som i många fall inte alla blir vad man önskat eller tänkt sig. Man har så stora förhoppningar och drömmar, men i regel är det sällan det blir så förtrollande som man tänkt sig.
Absolut har det varit skönt att vara ifrån vardagen några veckor, och absolut har jag haft helt underbara tillfällen och dagar både med min son och på egen hand. Men jag känner ändå hur något förändrats denna semester/sommar, hur jag glidit ifrån mina vänner. Det finns såklart anledningar till det, men det betyder inte att det gör mig mindre ledsen. 
Jag har inte alls fått den tid till umgänge som jag hoppats och önskat denna sommar, utan tvärtom har jag sällan känt mig så ensam som jag nu gjort. 
Grillkvällar med vänner, vart tog ni vägen? Fester? Inte en endaste... Stranden med kompisar och Lilla Torg på kvällen...? Nope...
Många ensamma kvällar. Många jobbiga dagar. Mycket bråk. Många tårar. Underbara Milton! Magsår. Mycket träning. Ljudböcker. Det är nog så jag får sammanfatta semestern 2012. Fan vad det ska bli skönt att börja jobba på måndag! ;)