Jag har känt mig sjukt ensam ett tag. Sådär patetiskt, tycka-synd-om-mig-själv-ensam så jag medvetet grävt ner mig i hur bedrövligt allt varit och haft det som en fantastisk ursäkt till att strunta i att det inte är hälsosamt att äta godis 7 dagar i veckan... Jag har försökt nå ut till människorna runt mig, försökt vara social, men det är ju så att alla har fullt upp med sitt. Det är som att ju fler möjligheter vi har till att kommunicera med varandra, desto mindre kommunikation blir det egentligen? Vi har telefoner, mobiler, sms, mail, facebook, instagram osv och det är så jäkla enkelt att klicka ett "gilla" nånstans och så svårt att ta upp telefonen och ringa?
Nu har några dagar gått och jag är tillbaka på jobb efter en veckas sjukdom hemma, och då får jag i alla fall min sociala aptit mättad av mina kollegor. Så jag känner mig inte lika ensam längre, och jag tycker inte synd om mig själv längre...
Men visst, emellanåt känns ensamheten tryckande även när jag inte tycker synd om mig själv. Det hade varit trevligt att ha sällskap IBLAND. Nån att gå ut och äta middag med, eller se en film ihop med, nån att prata med över en flaska vin. Nån att ta en promenad med en solig morgon, nån att baka scones med eller köra ett träningspass ihop med. Men inte alltid. Inte varje dag. Inte dela hela livet med. Bara godbitarna... :) Jag är rädd för att jag är för bekväm efter min tid som ensam, att jag inte vill göra uppoffringen att anpassa mig efter någon annan eller ändra mig för att nån annan tycker att jag borde det. Duger jag inte som jag är, så får jag väl stå ut med mig själv och min ensamhet.
Helgen nu blir i alla fall inte ensam; den ska spenderas med mitt livs kärlek; sonen! Och med att försöka sticka hål på några av de bubblor som flaxar omkring mitt huvud...
