Ibland undrar jag om jag är schizofren... Från att ha varit så låg häromdagen och velat strunta i allt, till att vakna idag och vara på ett utmärkt humör och bara längta tills det är lördag och jag får visa för mig själv att jag inte ger upp!
Jag har funderat mycket, peppat mig själv, fått många vänliga ord av människor runt mig, och jag har hittat den inre styrkan igen och har ett välbekant och inte alls obehagligt pirr i magen av förväntan och lite nervositet inför lördagen...
Jag har börjat göra en lista på sånt jag ska äta efter tävlingen, sånt som jag saknat under dieten. Och här kanske jag förvånar lite, för det jag längtar efter är faktiskt inte sånt som pizza och burgare.
Jag längtar efter vanlig korv med mos. Efter rostade Lingongrova med marmelad och ost. Efter varma mackor. Efter lussekatter och pepparkakor. Efter att kunna fredagsmysa med lilleman och äta popcorn med honom när vi ser på film.
Och eftersom jag är en vän av listor har jag även börjat planera nyårsmaten... Det känns skönt att inte helt snöa in på det här med tävlingen, utan att känna att jag har ett liv utanför gymmet oxå, ett liv som betyder så mycket mer för mig. Det är lätt att man blir blind i den här världen av tävlande, gym och träning. Och för de som är själva, som kanske inte jobbar ett vanligt 7-16-jobb, som inte har barn och som är några år yngre än vad jag är, kan det kanske funka att bara ha det livet och rätta in allt annat utifrån träningen. Men för mig, som är ensamstående mamma, som jobbar 7-16, som har vänner som inte alls är involverade i träning/fitness och som dessutom börjar komma till åren, gäller det att anpassa träningen efter livet. Och vet ni; jag är helt jäkla nöjd med det!
Min inställning så som jag vill ha den, är på väg på rätt köl igen. Jag ska fan göra mitt bästa på lördag och jag ska fan va stolt över mig själv när jag går ifrån Scandic Star, oavsett om jag kommer sist eller ej. För jag har gjort något som många inte lyckas med; jag har vunnit kampen mot ett magsår, offrat sovmorgonar, sena kvällar, planerat minituöst, jobbat heltid, tagit hand om min son, umgåtts med mina vänner, tränat som en galning, kämpat med min diet och lyckats ta mig hela jävla vägen till scenen trots hot och trakasserier som hade knäckt vem fan som helst! Och jag är i mitt livs absolut bästa form! Jag hade inte kunnat göra något mer än det jag gjort.
Och vet ni... jag har gjort allt detta, utan att missa det viktigaste av allt... Att leva! Jag har unnat mig ett glas vin till maten på lördagarna, jag har satt min son före när jag haft honom, jag har prioriterat mina vänner när dom behövt mig och jag har lyckats undvika den förrädiska fällan där man går så in i sig själv att allt annat blir oviktigt. För i ärlighetens namn; det är ju bara en tävling. Inte livet. Livet är det som pågår runt omkring, hela tiden, och jag vill inte missa det!
Stor kram till er alla, och tack för alla värmande ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar