Att tro på sig själv

Med bara ett få dagar kvar tills tävlingen jag kämpat så för snurrar tankarna runt i mitt huvud. Jag ser mig i spegeln och är säker på att jag kommer att misslyckas. Jag går till gymmet, kör mina chins och dips och jag vill bara ge upp. Jag känner inget självförtroende alls, fattar inte vad jag ska på en tävling att göra.
Min vettiga sida av mig själv säger att det är trams, att jag visst det har på en tävling att göra, att jag är värd att ställa upp och visa för mig själv att jag är bättre än sist, att jag utvecklats och att jag kämpat hårt och är värd belöningen att få stå på scen och glänsa.
Min vettiga sida av mig själv säger att jag visst det har en chans. Jag kommer inte att vinna, men jag kommer att kunna va stolt över min prestation och göra mitt allra bästa. Jag kommer inte att vara störst, inte hårdast, inte starkast, inte uthålligast, men jag kommer att göra så gott jag kan.

Sen har vi den där andra sidan av mig... Den som blivit jävligt nertrampad den senaste tiden, som fått höra och ta emot så mycket skit om mig som person att orden blivit min sanning och verklighet. Den sida som mentalt brutits ner och förnedrats, som gjort att jag känner det som att jag tappat mitt värde och rätt att existera.

Dessa två sidor av mig kämpar nu mot varandra. Jag vill tro på mig själv, jag vill så jäkla gärna få känna att detta är så roligt som jag egentligen tycker att det är. Jag vill inte att det jag gått igenom ska förstöra för mig mer än det redan har gjort, jag vill kunna gå upp på scenen på lördag med ett varmt leende som kommer från magen och sprider sig till mitt ansikte så alla kan se hur glad jag är för att jag lyckats ta mig hela vägen. Jag vill kunna säga till mig själv att "Du fixar detta, Kerstin", och tro på orden.
Jag kommer att gå in i min "bubbla" nu ett par dagar och försöka att mentalt radera (eller åtminstone skjuta undan) de negativa tankar som jagar mig, göra saker jag tycker om och som får mig att må bra, vila, och sen ladda om ordentligt till lördag. Om jag kan...