Att vända andra kinden till

Jag är en förespråkare för att göra just det, att vända andra kinden till. Att hellre visa mig storsint och ta emot ett extra slag och ge chansen till eftertänksamhet innan slaget utdelas. Att ge chansen till att få tänka om, att bli förlåten.
Men när man vänt andra kinden till och även slaget utdelas där då? Eller när det inte räcker med en lusing på varje kind, utan man viker sig dubbel efter ett slag i magen? Eller när man ligger på marken och försöker värja sig från sparkarna som haglar över ens kropp?
När är det dax att ge igen? När är det dax att sluta vända andra kinden till och ge igen med samma mynt? Hur mycket skit ska man ta?
Inga roliga tankar i mitt huvud idag..........

Oaser

Har njutit av några härliga sommardagar, såhär i slutet på maj. Är lite bekymrad, för så fint väder så pass tidigt brukar innebära att sommaren blir allt för kort. Och idag regnar det... ;)
Men... jag har i år beslutat mig för att verkligen försöka ta till vara på de fina dagar vi får. Inte det lättaste att få ihop allt med träning, mammaliv, jobb och hushåll, men med min planering ska det nog fixa sig. Bland annat ska jag fösöka träna mer på morgonen före jobb, så att jag kan ha kvällen ledig när jag lämnar Bilia.
När Milton är hos mig kan jag avvakta med alla hushållssysslor (utom kanske dammsugning) tills han somnat, så vi kan vara ute och njuta av fina kvällar tills hans läggdax.

Jag har upptäckt en oas i Malmö som jag hoppas kunna besöka många gånger i sommar; Folkets Park. Givetvis är den ingen nyhet för mig, men jag har inte riktigt fastnat för den innan. Jag antar att jag har tyckt att människorna där är för bohemiska för min smak, men efter att nu ha varit där ett par gånger och haft riktigt skoj med lilleman, så är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Tänker kolla upp deras sommarprogram och pricka in lite sköna kvällar med picknickkorg och filt i gräset.

Sen har jag ju min alldeles egna oas, min härliga altan. Så många kvällar jag redan fått glädjen att sitta där och njuta av kvällarna i år! När det börjar bli lite kyligt vevar jag ut markisen, lägger en filt över benen, startar infravärmaren och återgår till min bok... Om inte det är till att ta vara på kvällen, så vet jag inte vad som är?

Lycka är...

... att bli väckt av en skör liten röst som säger: "vakna mamma, jag älskar dig!"

... att få fira sin födelsedag med sina vänner och sin familj, och att kunna sitta utomhus och njuta av det fina vädret!

... att se sig själv i spegeln och vara nöjd med den människa man är.

Självklarheter för många, men för mig är det sånt här som betyder så mycket. Milton är mitt allt, och allt annat står sig slätt mot honom. Och att få omge mig med de människor som betyder så mycket för mig en eftermiddag som igår skänker mig inre ro och frid (trots att det var sjukt stimmigt med tre 3-åringar...). Slutligen, att äntligen vara nöjd med den människa jag är, att ha hittat hem till vem jag är känns obeskrivligt bra! För första gången på väldigt länge ser jag mig själv i spegeln och ser den jag vill vara, mina ögon är "tillbaka" och jag kan möta min blick utan skam.

Känns det rätt, är det rätt

Man kan lägga ner många timmar, dagar, år på att fundera över vad som är rätt eller fel för just dig. Man kan klydda till det och göra det svårare än vad det egentligen är. För faktum är, att känns det rätt, är det rätt. Känns det fel, är det med största sannolikhet fel. Magkänsla, tror jag det kallas.
Att låta förnuftet kämpa mot känslorna (eller tvärtom) är jobbigt. För man kan veta med sitt förnuft att något inte ÄR bra, men det kan lik förbannat kännas bra i magen. Och vad ska man göra då?
Jo... Känn efter en gång till! Är du helt säker på att det känns bra? För om du VET att det inte är bra, så nog finns känslan med där oxå, eller?
Det handlar om att vara sann mot sig själv, och då även mot andra.
Jag har varit dålig på det. Inte så att jag medvetet varit osann mot andra, men jag har varit osann mot mig själv, och det har ju då i sin tur drabbat andra, eftersom min besvikelse över mina dåliga beslut gått ut över andra parter. För jag har ju innerst inne VETAT att det jag gjort/valt har varit fel, eftersom det har känts fel, men lik förbannat har jag gjort dessa val för att inte göra någon annan ledsen och besviken. Och till vilken nytta? Ingen... För mest ledsen och besviken har ju jag blivit, och så länge jag är olycklig kan jag inte göra nån annan lycklig heller...

Jag ska försöka göra en nystart med mitt liv, följa min goda vän Kristinas råd, och trycka på "Stoppknappen" oftare, eller så ofta det behövs. När jag känner att jag är på väg att köra på för fort på ett håll som känns osäkert, ska jag våga trycka på Stoppknappen och bromsa in. Säga nej när jag inte vill något och kämpa för det jag vill istället. Det krävs mod, och det krävs styrka. Jag är ingen modig person, och jag är inte särskilt stark heller. Men jag vet att jag måste göra det här om jag ska bli den Kerstin Lindh som jag vill vara....

Jag och den vackraste

Känslomässig berg- och dalbana

Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Eller inte. Eller, det känns som om det är mycket på gång även om dagarna rullar på i ungefär normal takt. Eller, normal och normal... Det som blivit normalt för mig under det senare skedet av mitt liv.
Är jag nöjd? Nej, det kan jag inte påstå. Jag är tacksam över mycket, och när allt är som mörkast försöker jag fokusera på det jag har att vara tacksam över. För det jag har att vara tacksam över är i ärlighetens namn mer än vad många har...
Jag har världens underbaraste lille son!
Jag har de bästa vänner man kan tänka sig!
Jag har ett jobb jag inte skulle vilja byta för allt smör i Småland!
Jag har ett hem som jag älskar och som jag trivs så bra i att jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna hitta nåt som känns så hemma som det!
Jag har förmånen att vara (hyffsat) frisk!
Jag har ett intresse som ger mig mening åt min fritid (styrketräningen) och har nyligen fått äran att få ett sponsoravtal med MM Sports som stöttar och hjälper mig på min väg mot SM i Athletic Fitness i sommar!
Och när jag tänker såhär, så är inte livet så dumt i alla fall. Och fast de bitar i mitt liv som jag kan känna att jag saknar är jobbiga att sakna, så har jag mycket som ger mig glädje och mening med livet.
Jag har fått en enorm insikt i livet det senaste året. Lärt mig mycket om mig själv; blivit glad för vissa "upptäckter" och ledsen över andra. Men, det är ju JAG. Är det något hos mig jag inte gillar kan ju JAG välja att ändra på det. Och är det något hos mig som nån annan inte gillar, så är det fortfarande bara JAG som väljer ifall jag vill ändra på mig eller inte.

Nu tar vi sikte på sommaren, ljusa och ljumma kvällar och förhoppningsvis en skön semester även om det tack och lov är några veckor kvar dit än...

Njutning

Det har varit några fantastiska dagar, vädermässigt. Solen har strålat mest hela tiden och temperaturen har letat sig upp emot en 20 grader och så har det varit i ungefär en vecka nu. Vissa dagar har varit rätt blåsiga, men solen och glädjen över att äntligen kunna hänga undan vinterjackan har varit större än irritationen över vindarna.
Valborg var en helt underbar dag och kväll. Det var första kvällen jag kunde sitta ute och njuta av det ljumma vädret och det gjorde jag! Efter att lilleman var nattad tog jag min bok, ett glas vin, rullade ut markisen, tände infravärmaren, slog mig ner i en solstol med fötterna på en annan stol och bara njöt... Visst, jag kände mig lite ensam så till vida att det hade varit trevligt att ha nån att dela tystnaden med, att dela den första riktiga försommarkvällen. Men å andra sidan fick jag ju läsa i lugn och ro... ;)

Men det som händer med mig, och kanske med många andra, när det är så här fint väder några dagar är att jag på något skumt vis förutsätter att det ska vara lika fint väder imorgon? Jag tänker att sånt jag vill göra när det är fint väder, det ska jag kunna göra imorgon oxå. Som att ligga i solen när Milton sover middag. Som att grilla till middagen. Eller påta i trädgårdslandet. Eller ta en löptur i endast linne och shorts. Eller som på Valborg; njuta av kvällen på altanen. Så när jag då vaknar upp som idag, till en lite mulen dag, blir jag så besviken. För jag hade förutsatt att det fina vädret skulle finnas här även idag.

Så visst gäller det att passa på att njuta när man kan. Att ta vara på alla små guldstunder här i livet och stanna upp här och nu, när man tycker att livet känns som bäst. För imorgon kan det regna...