Förändring och rädsla

Har läst ut (lyssnat ut) de tre böckerna av E L James, serien som heter "Femtio nyanser av..." och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag står fast vid att det är rent för mycket snusk och sex i dom för att dom ska vara BRA, men själva intrigen mellan de här två människorna har fascinerat mig och fängslat mig. Jag har kommit på mig själv att sitta tårögd och igenkännande i mycket av det som händer mellan de här två; Anastacia och Christian.

Jag har funderat mycket under de här tre böckerna, framförallt på det här med förändring och rädsla. Christian gör allt för Ana, ändrar på sig för hennes skull, och även hon gör en hel del uppoffringar för att passa till honom. Sånt man gör av kärlek? Eller ska kärleken vara sådan att man inte behöver ändra sig för att passa den man älskar/blir älskad av?
Kan människan ändra sig, på riktigt? Är vi inte lite "som vi är", och kanske kan anpassa oss och inte visa alla sidor för att verka förändrade, men under det vi visar upp finns kanske den ursprungliga kvar?
Jag är övertygad om att man kan ändra sitt beteende och att man kan ändra åsikter genom livet, men sin personlighet? Är det inte att undertrycka sig själv?

Det här kärleksparet vågar ändå satsa på varandra. Trots att dom inte är rätt för varandra, dras dom till varandra och kan inte leva utan den andre. Smärtan att förlora den älskade är större än "uppoffringen" att ändra sig?
Men funkar det i verkligheten? Hur vet man att man vågar? Vågar tro att saker ska bli annorlunda, att den andre ändrat sig och att man själv vill och kan ändra sig, mer än för stunden i kärlekens svallvågor. Vågar lita på att det ska bli bra, vågar lita på att man orkar ta sig igenom allt, kunna släppa allt det gamla och lita på att det aldrig blir så igen?

Det finns inga garantier i livet, tyvärr. Och inga facit som kan berätta hur framtiden ser ut. Synd.

Imorgon fyller jag år. Jag såg länge fram emot min födelsedag och hade planer för hur dagen skulle bli. Just nu skiter jag i allt. Ska ha semester men känner att jag lika gärna kunde jobba, orkar inte tänka, orkar inte känna efter. Vill bara försvinna, för jag är rädd. Jag är rädd och förvirrad och vet inte vart jag ska ta vägen. 

Femtio nyanser

Efter att ha blivit rek ommenderad E L James böcker bestämde jag mig för att ge dom en chans och började såklart med Femtio nyanser av honom, men inte i bokform utan som ljudbok via Storytel.
Det var INTE vad jag tänkt mig... Herrejäklar! Här pratar vi inte alls sensualitet eller romantik; det är rena rama porren! Och det är inte något jag vill läsa.
Samtidigt fastnar jag i själva intrigen; den omöjliga kärlekshistorien mellan Ana och Christian. Hur dom dras till varandra trots att dom båda vet att dom inte funkar ihop. Att dom inte kan ge varandra det den andre behöver. Men ändå... Dom hoppas och vill så himla mycket att det ska fungera, trots att deras förnuft säger att det aldrig kommer att gå.

En kompis till mig sa att "man skulle ha en Christian som man". Men där kan jag absolut inte hålla med; en sån man kan jag inte tänka mig att ha i närheten av mig. Kontrollerande, svartsjuk, överbeskyddande, hemlighetsfull, beordrande, ombytlig, mästrande och med ett mörkt, hårt bagage.
Samtidigt kan jag känna med Ana, hur hon dras till honom utan att kunna förklara det.  Hon VET att han inte är rätt för honom, hon vill inte ändra på honom, men ändå...
Han är besatt av henne, behöver henne och gör allt för henne; utom det hon egentligen behöver/vill ha. Han kan inte. Han är som han är; hon är som hon är. Och dom är inte kompatibla, mer än på det sexuella planet, där dom är en "perfect match".

Jag kan förstå dom båda; se det från bådas synvinkel. Och än mer nu när jag kommit igenom halva del nummer två i serien. Faktum är att jag nästan ser fram emot del nummer tre... Jag hoppas att dom ska hitta en väg som fungerar för dom båda, även om jag har svårt att tro det. Å ena sidan vill jag vara en obotlig romantiker som tror på kärleken, men å andra sidan har jag fått så många smällar att jag nog får kalla mig själv cyniker och negativ realist...

Översittare

Är det någon typ av människor som jag hyser illvilja emot, är det sk översittare. Människor som utgår från att dom är bättre, större, förmer än andra. Som ser det som sin vridna "rätt" att trycka ner, förlöjliga och håna andra människor. Speciellt illa är det när översittaren dessutom har nån form av uppsatt roll i arbetslivet, typ en mellanchefstjänst eller liknande. För en högre chef är sällan en översittare; han/hon är antingen en större människa än så, eller så busy att han/hon inte har tid att engagera sig i andras liv.
Tyvärr är många översittare nån form av arbetsledare, och inte allt för sällan den typ som vill få klättra högre på karriärsstegen men som aldrig lyckats. Och vad är bättre för att slippa se sitt eget misslyckande i vitögat än att få nån annan att må dåligt istället?

Med Facebook, Twitter, Instagram osv, har det öppnats så många fler kanaler för översittarna att få utlopp för sina tillkortakommande. Man kan gå in och kommentera inlägg och bilder för glatta livet, och gärna på nåt sarkastiskt sätt som mottagaren inte säkert förstår. Vilket ligger helt i fas med översittarens plan, då han/hon inte vill bli "påkommen" med vad som pågår, och händer detta kommer allt ändå att förnekas...

Mest översitteri finns nog ändå på arbetsplatsen. Anställda som förfördelas för att man är polare med den översittande chefen, översittarchefer som tar sig friheter som man sen vill förbjuda för de anställda osv.

Och såklart har vi skolorna... Mobbning, kallas det där. Som ofta har sitt ursprung i osäkerhet och rädsla. Men det är egentligen ingen skillnad mot vuxenvärldens mobbning, eftersom översittare är jäääävligt små människor med för lite i sitt eget liv att bry sig om och för mycket tid att reta sig på andra... Men vi som vuxna borde väl förstå bättre, eller?