Att säga att jag mår bra är att gå till överdrift. Att säga att jag kommer att må bra ligger närmare sanningen.
Denna tid på året är alltid lite extra tung för mig. Det var i november för elva år sen som min far relativt hastigt gick bort i cancer. Så varje år vid denna tid kommer en del känslor tillbaka. Inte så att jag sitter och minns och tänker en massa på honom, men jag kan minnas hur det kändes precis just då, i olika stunder av hans sista tid.
Sorg är en mäktig känsla. Har tänkt en del på det idag. Att man kan sörja de som lämnar jordelivet, men att man även kan sörja de man en gång hade och förlorade trots att de finns kvar i livet.
Det handlar inte bara om att sakna eller längta efter någon; det är starkare än så. Det är sorg.
Att pendla mellan den lugna sorgen där tårarna (synligt eller osynligt) rinner i en stillsam bäck längs kinden och man minns de fina stunder man fick med den man sörjer, och den rasande sorgen som vill slita sönder hjärtat, där man inte får luft och paniken fångar dig i ett ångestfyllt skrik och tårarna inte räcker till.
Insikten att man aldrig mer kommer att få sitta med personen man sörjer och ha ett samtal, att inte få höra hans eller hennes röst fler gånger, att inte få se honom eller henne le eller få torka hans eller hennes tårar. Att han eller hon inte finns där för dig mer, och att du inte heller finns där för honom/henne.
Insikten kan träffa dig som ett slag i ansiktet, och du förstår inte hur du ska orka gå vidare. Men det gör du! På något jävla konstigt sätt så går livet vidare, och du med det! För varje dag som går blir du lite, lite starkare och ditt leende kommer sakta men säkert tillbaka. Du kan tänka tillbaka på tiden ni hade och inte bara må dåligt över tankarna.
Men du glömmer aldrig. Du slutar aldrig sakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar