Det har varit några oroliga dagar, såklart, med ett och annat besök på lasarettet. Hon har repat sig nu, och proverna är positiva. Så idag får hon äntligen komma hem!
Även om såna här saker mer eller mindre hör åldern till, så vill man ju inte att nåt ska hända ens nära och kära. Mamma är allt vad familj jag har kontakt med (och så Milton, såklart) och hon betyder livet för mig. En sån här händelse får en att fundera över vad som är mer eller mindre viktigt i livet. En liten påminnelse om hur flyktigt livet är, att vi har våra dagar till låns. Det gäller att göra det bästa av sin tid, att leva så som man vill och inte ångra det man aldrig gjorde.
Att aldrig lägga sig som ovänner.
Att inse att det aldrig är för sent att förlåta.
Att inte skjuta upp det som betyder något för dig.
Att våga säga vad du känner och tycker.
Att sträcka ut handen till en medmänniska som behöver den.
Att bjuda på ett leende...
Jag ska försöka med detta nu, att leva så som jag vill lära. Sen är det ju så att vardagen drar iväg, och man ramlar lätt in i gamla invanda rullor igen. Men kanske jag kan ha förståndet att gå in här och läsa det jag skrivit idag, och få mig en ny påminnelse om hur det känns när man inser att inget är för evigt.
