Gott slut...

... och strax ett gott nytt...
När vi steg in i 2011 för dryga året sen hade jag ingen aning om att mitt år skulle se ut som det nu gjort. Jag hade helt andra planer, drömmar och förväntningar.
Jag har gått på många minor detta år, fått mer än en käftsmäll och gråtit mer än vad jag gjort sammanlagt tidigare under mitt liv. Jag har ångrat val jag gjort, lidit pga mina val, varit nere på botten och vänt mer än en gång, kämpat mig upp, dragit på mig leendet och försökt på nytt, fallit igen och så börjat om igen... Jag har ifrågasatt min rättighet att existera, känt att jag bara gör fel, ibland inte fattat vad jag gjort för fel, och ibland tyckt att jag handlat rätt men fått höra att det varit fel i alla fall.
Jag har i vissa perioder vridit och vänt på mig själv för att vara till lags, försökt ändra på mig själv för att göra andra nöjda, och varit på väg att förlora fotfästet, och mig själv, mer än en gång.
Mitt löfte till mig själv inför 2012 är att gå MIN väg. Inte så att jag ska trampa över andra för att få min vilja igenom, men försöka tycka om mig själv som jag är och inte försöka bli någon annan för någon annans skull. Jag är så gammal att jag borde vara stabil i vem jag är, och det har jag tyckt mig vara fram tills 2011. Jag får nog säga att identitetskrisen jag genomlidit i år är över nu, och nu ska jag bara rota mig i den jag är igen.

Men jag är inte bitter. Jag är glad över de insikter detta år har gett mig. Jag har tvingats vända ut och in på mig själv och lärt känna mig bättre än vad jag gjort innan. Jag har ställts inför situationer som varit piss-jobbiga och ändå lyckats reda ut min vardag, med jobb, min son, mitt hem och min träning. Jag har hittat en styrka i mig själv som jag inte trodde fanns, just för att jag kännt mig så nerbruten och svag. En kämpaglöd som får mig att kunna stänga av det jobbiga, det som stör för att kunna fokusera på det som behöver prioriteras här och nu. Jag har inte grävt ner mig i tårarna, har kunnat sköta mtt jobb och mina åtagande, ta hand om mig själv och Milton och så har jag fått gråta och må dåligt i min ensamhet på kvällarna när det är bara jag. Jag har oxå börjat skriva, något jag kan kalla mina memoarer, och det har hjälpt mig mycket. Det var lite trevande i början, men allt eftersom släpper jag på hämningarna och skriver öppet från mitt hjärta. Jag skriver inte till någon. Jag skriver för någon; för mig själv.

Och nu går vi strax in i 2012. Ett år jag tveksamt ser fram emot. Jag vet inte vad som komma skall. Jag vet vad jag drömmer om och önskar, men vägen dit är lång och troligtvis ganska knackig. Framförallt önskar jag mig ett lugnt och stabilt år med trygghet för både mig och lilleman.

Gott Nytt År!

God Jul i stugan

Två dagar till Julafton. Familjens högtid, barnens dag. Om saker och ting är som dom borde... För många är Julen en hemsk helg. En helg då man inser hur ensam man är, om man inte har nån att dela helgen med. En helg där många vuxna dricker på tok för många snapsar och barnen indirekt blir lidande. En helg då allt ska va så fint, så perfekt och alla ska va så goa och glada... Man målar upp en fasad och visar den utåt. Inåt kanske man gråter och känner sig misslyckad, handlar den jävla julskinkan och Aladdin-asken bara för att det "ska va så".
Jag är ganska ensam i jul. Jag har ingen stor familj, i stort har jag min mamma och min son. Pga splittringar som ingen längre minns ursprunget till, kan jag bara fira halva julafton hos min mor, sen får jag och sonen åka hem då hon ska fira med min bror som inte pratat med mig på 10 år... Men egentligen är jag ju inte ensam! Jag har Milton, min älskade son, som egentligen är allt jag önskar mig, och hur bra är inte det? Jag har underbara vänner som tom bjudit in oss på Julafton för att vi inte ska sitta själva! Så synd om mig är det inte, jag väljer detta alternativ för oss helt på eget begär. Det är såhär hans och mitt liv ser ut nu, och vi ska göra fina traditioner av våra jular.

Jag bär på mycket sorg över det år som passerat. Mycket som hänt som jag innerligt ångrar, men inte kan göra ogjort. Mycket har jag lärt mig, och läxan har varit slitsam och dyr. Jag har inte många önskningar inför denna Jul, men desto fler inför kommande år. Framförallt har jag flertalet nyårslöften, saker jag lovar mig själv, som jag i sann Kerstin-anda kommer att se till blir till verklighet.
Men dom tar vi i ett annat inlägg, när jag summerar året som gått och blickar in i året som nalkas. Nu nöjer jag mig med att önska er alla och mig själv en riktigt God Jul. Jag har på känn att den blir det för både mig och den bäste lille killen i världen!

Nertrampad

Mycket ska man höra innan öronen faller av. Efter denna helg borde mina öron hänga i en liten skinnstump... Jag tåler det mesta och reser mig säkert igen, men det har tagit på mig som faaaan denna helg.
Jag hänvisar till mitt inlägg om två sidor av ett mynt och i detta fall har jag valt att hålla truten om vad jag tycker (igen) för jag har helt enkelt resignerat. Jag har HUR mycket som helst att säga men jag avstår och bidar min tid. Det är lätt att sitta på sin höga häst och tro sig vara omtyckt och bäst i världen, men fy fan va hårt man faller när den dagen kommer... Jag vill inte va skadeglad men faktiskt kommer jag att tillåta mig småle när tiden är kommen.

Långsint

Jag är långsint. Inte sjukligt långsint, åtminstone inte längre. Jag KAN glömma undan saker som hänt, men jag kan oxå välja att inte göra det. Jag har lärt mig att förlåta och att lägga saker bakom mig, men jag glömmer aldrig, inte på riktigt. Allt sparas i ett inre arkiv och kan plockas fram när jag känner varningsklockor från det förflutna ringa. Någon slags försvarsmekanism som aktiveras av händelser som påminner om något jag varit med om och farit illa av, eller tyckt illa om.
Ibland önskar jag att jag ska kunna glömma saker, och jag gör ibland tappra försök. Men jag vet ändå alltid med mig att jag kan inte glömma om nån gjort mig illa. Förlåta, ja. Glömma, nej... Och i vissa fall kommer smärtan tillbaka med jämna mellanrum och gör att förlåtelsen kasar på sniskan den oxå. Där har jag hamnat nu. Jag är i ett läge där jag vägrar att glömma, för jag kan inte tillåta att jag mår så dåligt igen, och det gör att jag inte heller kan förlåta. Jag försöker gå vidare, men smärtan, ilskan och känslan av att vara förorättad och trampad på gör att jag befinner mig i nåt slags vaacum där jag bara vill att tiden ska gå och läka såren.

Två sidor av ett mynt...

Det finns alltid mer än en sida av ett mynt (vanligast två...) och så är det oxå när det gäller relationer. Inget säger att min version är den rätta, mer än ur min aspekt. Jag kan bara säga och berätta hur jag upplever saker, hur jag känner inför och efter vissa situationer, sen om det är rätt eller fel kan ingen svara på. Det man däremot kan ta fasta på är rena fakta, rena konreta fakta på vad som skett och vad som sagts. Sen kan man tolka i all oändlighet, visst, men viss fakta kvarstår.
Och om det är så att man i en relation har helt olika syn på saker och ting, så finns det tre alternativ. Antingen är man överens om att vara oense, vilket är en fungerande lösning för de människor som inte har för stora egon. Eller så får den ena parten ge med sig, och det är inte någon bra lösning. Förr eller senare känner denna person sig överkörd och förminskad i sitt jag, och det är oftast samma person som backar i alla sådana situationer, och det mår man inte bra av. Den tredje lösningen är att man delar på sig. Låter kanske hårt, men om inget annat funkar, om ingen vill backa och om ingen vill acceptera den andres synvinkel så finns det inte så mycket mer att göra.

Jag har i tidigare relationer aldrig upplevt olika synvinklar som något negativt. Snarare tvärtom; berikande. Men i min senaste relation var det en av de saker som tog död på relationen. Att inte kunna se saker från den andra partens synvinkel. Vi var två för starka individer för att kunna leva tillsammans. Jag backade mycket på mina åsikter till en början, och då fungerade allt som ett välsmort maskineri; åtminstone om ni frågar min partner. Hur jag mådde? Skit... Såklart, eftersom jag hela tiden fick ge med mig, säga att han hade rätt även om jag inte tyckte det. För att jag inte orkade ta striden, för husfridens skull. Men till slut hittade jag min inre styrka och fick tillbaka lite "go" och började säga emot, ta strid för mina åsikter och vägrade tryckas ner. Och då blev det bråk, tårar och gräl. Och eftersom ingen av oss ville ge sig, gick vi skilda vägar. Det låter kanske lite förenklat, vilket det iofs oxå är, för det är bara EN del av anledningarna till att det tog slut.
Det jag vill ha sagt är att det är inte lätt med konfilkter, och det finns inget facit på hur man löser dom. Och i vissa fall går det inte att lösa, om kombinationen av människor är fel.

En klar förbättring!

En månad har gått sen mitt senaste inlägg, och delvis mår jag mycket bättre nu. Det har varit några tunga veckor, tyngre än vad jag kunnat ana. Att jag samtidigt som detta drama utspelat sig, har klarat av att sköta mitt jobb, vara en mamma till min älskade son, och orka med träning och diet är för mig ett under. Trodde inte att jag besatt en sån styrka, men givetvis måste jag erkänna att utan mina vänner, min träning och min son tror jag inte att jag hade orkat...

Jag tror på att människan i grunden är god. Men jag tror även att människan i grunden är ganska självisk. Och jag tror att händelser, situationer och kombinationer gör att en i grunden god människa kan bete sig själviskt och elakt, trots bättre vetande. Sen är vi formade genom livet vi levt, och man kan på vägen välja hur man vill bli, till viss del. Jag tror att man kan ändra sig, till viss del. Men bara om man VILL ändra sig, och den viljan kan omöjligt komma innan man har insikt om VARFÖR man bör ändra på något i sitt beteende. Säger man att man har förstått, att det inte ska upprepas och att man har lärt sig, och sen ändå upprepar beteendet och skadar en människa, då har man inte förstått, och man har inte lärt sig ett jota.
Hur länge är det då okej att acceptera ett sånt beteende, att förlåta, glömma och försvara? Antagligen så länge den "drabbade" ser att fördelarna överväger nackdelarna. Men förr eller senare kommer vågskålen att tippa över, och när det handlar om en dramatisk människa med stora problem blir det en sjujävla smäll när vågskålen faller i golvet.
Hur många misshandlade kvinnor hör man inte tala om, som gång på gång tar tillbaka sina plågoandar? "Han lovade att det var sista gången." "Han älskar mig verkligen och han hade inte gjort det om inte jag gjort såhär innan..." "Han har gett mig så fina blommor och han grät, så jag vet att han inte menade nåt illa." Kvinnor som försvarar sina svin till män, som inte tror att dom är värda mer, som tar på sig skulden själva.
Jag vill inte dra några drastiska paralleller med det jag känner, men vem är det som bedömer HUR dåligt en människa mår? Det gör väl människan som mår dåligt?

Kärlek och åtrå kan kvitta, när tillit, respekt och förtroende är borta, och man inser att man faktiskt inte tycker om en annan människa. Finns viljan kan det kanske byggas upp igen, men det krävs en helvetes vilja.

Identitetskris?

Jag har mått ganska dåligt den senaste tiden. Grubblat mycket, både på det förflutna, på nutiden och på framtiden. Ibland känns det som om jag bara kör på och låter dagarna springa iväg, utan att jag har nån styr på det som händer runt mig. Jag som är en människa med ett enormt kontrollbehov, lider lika mycket av att inte ha min koll som jag lider av att jag mår som jag gör.

Var bottnar det sig då? Den frågan ställer jag mig dagligen... Jag är dessutom sådan att jag gärna drar mig undan när jag mår dåligt, dels för att inte vara mina vänner till last och dels för att det är mitt sätt att bearbeta mitt inre. Jag går in i min bubbla och där stannar jag, tyst, tills jag känner mig redo att gå ut. Detta är inte något som är lätt för alla att förstå och acceptera, men det är sådan jag är, som jag alltid varit.

Just nu har jag ett enormt behov av att vara ensam, av att slippa ta hand om andras behov och önskemål och få koppla av med mig själv. Min son väljer jag såklart aldrig bort, och en tvåårings krav är så jordnära och enkla att dom oftast inte ens känns som ett besvär... Men i övrigt är det svårt när jag känner såhär, för hur gärna jag än vill ta hand om alla andras behov så orkar jag helt enkelt inte! Och hur förklarar man det, utan att såra nån? Hur säger man till nån som älskar en och som man älskar att jag vill faktiskt inte träffa dig idag, utan att personen blir ledsen?
Visst varar ärlighet längst, och det är jag själv som förlorar genom att ljuga för mig själv och andra genom att hålla skenet uppe och vara andra till lags. Men det är ju så förbenat svårt att sätta sig själv först!!!

Sen känner jag att jag står mitt i livet, och för första gången i mitt 36-åriga liv är jag osäker på vem jag är? Den Kerstin jag en gång var finns inte längre, eller gör hon det? Har jag bara gömt henne bakom den jag försöker vara idag? Hur mycket av det som folk ser är egentligen jag? Hur mycket har jag fabricerat för att vara andra till lags? Och hur i helsike blev jag så svag att jag började förändra min personlighet för att vara nån annan till lags? Har jag inte större integritet än så?

Suck... Fortsättning följer...

Första inlägget

Jag har ju en blogg där jag skriver om min älskade son, men ibland vill jag skriva lite mer om mig själv, om mina tankar och funderingar och det känns inte som om det passar in där. Den andra bloggen finns ju till för Milton, så han så småningom ska kunna läsa om hur han var under sin uppväxt.

Så i denna blogg tänker jag skriva mer personligt, på gott och ont. Det är JAG som väljer vad jag skriver här, och ni som väljer att läsa det jag skriver får ta det för vad det är; mina funderingar för dagen.
Välkomna!