Identitetskris?

Jag har mått ganska dåligt den senaste tiden. Grubblat mycket, både på det förflutna, på nutiden och på framtiden. Ibland känns det som om jag bara kör på och låter dagarna springa iväg, utan att jag har nån styr på det som händer runt mig. Jag som är en människa med ett enormt kontrollbehov, lider lika mycket av att inte ha min koll som jag lider av att jag mår som jag gör.

Var bottnar det sig då? Den frågan ställer jag mig dagligen... Jag är dessutom sådan att jag gärna drar mig undan när jag mår dåligt, dels för att inte vara mina vänner till last och dels för att det är mitt sätt att bearbeta mitt inre. Jag går in i min bubbla och där stannar jag, tyst, tills jag känner mig redo att gå ut. Detta är inte något som är lätt för alla att förstå och acceptera, men det är sådan jag är, som jag alltid varit.

Just nu har jag ett enormt behov av att vara ensam, av att slippa ta hand om andras behov och önskemål och få koppla av med mig själv. Min son väljer jag såklart aldrig bort, och en tvåårings krav är så jordnära och enkla att dom oftast inte ens känns som ett besvär... Men i övrigt är det svårt när jag känner såhär, för hur gärna jag än vill ta hand om alla andras behov så orkar jag helt enkelt inte! Och hur förklarar man det, utan att såra nån? Hur säger man till nån som älskar en och som man älskar att jag vill faktiskt inte träffa dig idag, utan att personen blir ledsen?
Visst varar ärlighet längst, och det är jag själv som förlorar genom att ljuga för mig själv och andra genom att hålla skenet uppe och vara andra till lags. Men det är ju så förbenat svårt att sätta sig själv först!!!

Sen känner jag att jag står mitt i livet, och för första gången i mitt 36-åriga liv är jag osäker på vem jag är? Den Kerstin jag en gång var finns inte längre, eller gör hon det? Har jag bara gömt henne bakom den jag försöker vara idag? Hur mycket av det som folk ser är egentligen jag? Hur mycket har jag fabricerat för att vara andra till lags? Och hur i helsike blev jag så svag att jag började förändra min personlighet för att vara nån annan till lags? Har jag inte större integritet än så?

Suck... Fortsättning följer...

Första inlägget

Jag har ju en blogg där jag skriver om min älskade son, men ibland vill jag skriva lite mer om mig själv, om mina tankar och funderingar och det känns inte som om det passar in där. Den andra bloggen finns ju till för Milton, så han så småningom ska kunna läsa om hur han var under sin uppväxt.

Så i denna blogg tänker jag skriva mer personligt, på gott och ont. Det är JAG som väljer vad jag skriver här, och ni som väljer att läsa det jag skriver får ta det för vad det är; mina funderingar för dagen.
Välkomna!