Jag brukar normalt i mina bloggar summera året som gått och dela med mig av mina funderingar för det nya året. Men faktum är att jag har ingen större lust att blicka tillbaka på 2012, då det inte är ett år jag har med mig i minnet som något glädjande. Det har varit ett år då jag mått jävligt dåligt till och från, varit så nära botten jag kunnat, gråtit mig till svullna ögon fler gånger än vad jag skrattat och velat ge upp allt mer än en gång.
Min älskade gamla mor fick en hjärtinfarkt i våras och detta fick mig att stanna upp något i livet och begrunda saker och ting. Allt gick bra med mamma och hon är nu återställd och mår bra, men det var en påminnelse om hur skört livet är.
Jag själv fick magsår, lagom till min högt efterlängtade satsning inför SM i Athletic Fitness, av orsaker jag inte tänker prata om. Även jag är återställd fysiskt nu, men besvikelsen över att det blev som det blev har jag inte kommit över än.
Men 2012 har faktiskt inneburit en del höjdpunkter ändå. Jag har hunnit spendera en hel del tid med vänner, både nya och gamla. Jag har bland annat fått lära känna tre fantastiska kvinnor lite bättre, fått vara med på den enas möhippa och bröllop, och fått gästa (och blivit gästad av) den andra. Den tredje har blivit min egen hårstylist!
Jag har lyckats hålla mig relativt frisk (bortsett från magsåret och sega förkylningar under december) och jag har kunnat träna i stort sett så mycket jag velat. Mitt gamla gym Burlövs Styrka har gått till sälla jaktmarker och redan innan sommaren tecknade jag träningskort på Fitness 24 Seven för att kunna träna tidiga morgonar, och att byta gym har gett mig en trevlig kick i träningen.
Jag lyckades efter många om och men genomföra en tävling i Athletic Fitness på Decembercupen.
Best of 2012 har oavsett vilket varit all tid jag fått spendera med Milton. Han är orsaken till att jag när jag är nere på botten, lyckas kämpa mig upp igen, att jag inte ger upp. Han är den största motivatorn i mitt liv, mitt livs kärlek och den jag skulle göra allt för och offra allt för. Jag skulle kunna döda för honom, och även dö för honom.
Vi har inte kunnat göra så mycket som jag önskat detta år, med resor, upplevelser och liknande, men jag hoppas och tror att jag ändå kunnat ge honom tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet för att kompensera det. Han har i alla fall gjort det för mig! Att se hans enorma utveckling under året är en ynnest!
2013 då...? Ja, vem vet? Jag har blivit något cynisk under det gångna året och vågar varken hoppas eller planera något. För när allt känns som bäst, så kan man ge sig fan på att käppar sätts i hjulen och så ligger jag där som ett vrak på golvet och gråter igen. Så därför är det bättre att ta det som det kommer, fånga de bra stunderna och bygga upp ett skal för de kommande dåliga. Med andra ord, jag kämpade mig igenom 2012 så det vore väl fan om jag inte skulle kunna kämpa mig igenom ännu ett år!
Gott Nytt År på er!
