Timeout

Jag önskar mig en Timeout. Kunna sätta allt på vänt, och inte behöva fatta ett enda, jävla beslut tills jag har ork till det. Resa iväg, hålla mig undan verkligheten för en stund och få hämta andan. Precis när jag känner att jag är på väg upp ur det svarta mörker jag befunnit mig i, att mina fingrar är uppe vid kanten och jag "bara" behöver göra en sista kraftanstränging och häva mig upp, då får jag en klack på fingrarna så jag tappar greppet och faller nedåt igen.
Kanske välförtjänt, kanske orättvist. Vad vet jag? Faktum kvarstår; jag kan inte, vill inte, får inte ge upp. Alternativet till att kämpa vidare finns inte.

Men hur länge orkar jag? Hur länge orkar jag kämpa i motvind? Hur många gånger ska jag vara så nära ljuset att jag kan andas in en ljuv framtid bara för att ilsket sparkas in i det mörka förflutna igen?
Jag hankar mig igenom dag för dag, hoppas varje kväll att morgondagen ska vara dagen då allt lossnar; dagen då jag orkar igen. Dagen då jag kan fatta beslut och slippa må så här.

Till viss del kan man få förståelse av de som står en nära, men bara till viss del. För det är jobbigt att hantera en människa som mår dåligt. Man vill att de man bryr sig om ska må bra, man vill inte känna maktlösheten som kommer när någon kär mår dåligt och man inte kan hjälpa.
Det jag behöver är ett öra som vill lyssna när jag behöver prata. En axel att luta mig mot när jag inteo rkar vara upprätt. En famn som vaggar mig när jag gråter. En röst som tröstande säger att allt ska bli bra, att jag inte ska oroa mig. En människa som inte ställer krav som inte pressar mig eller vill forcera fram att jag ska må bra. För hade det varit så lätt, så hade jag redan varit där... Inte fan går jag omkring och mår såhär för att jag finner något nöje i det!

Träningen tar mycket av min tid nu. Det är en försvarsmekanism, något fast jag kan hålla mig i när jag mår dåligt. Något faktiskt, något tryggt och välbekant som varit min följeslagare i så många år. Och även om jag ibland känner att jag vill strunta i även det, så tar jag mig i kragen och går dit, för att skippa träningen hade varit ännu ett nederlag för mig, vilket jag inte har råd med i nuläget...