2013

Årets sista dag; dax att se tillbaka och summera de senaste 365 dagarna. I ärlighetens namn är det inget jag vill, för det har inte varit något bra år, men romantiker och positivist (finns det ordet?) som jag är, så tänker jag att dels finns det bra saker som hänt, och dels har allt det dåliga ändå bidragit till min utveckling. Typ.

Jag är kvar på min arbetsplats, det bästa jobb jag kan tänka mig. Mina arbetskamrater har varit ett enormt stöd för mig och det går inte en dag utan skratt.

Jag har min Milton som ger mig sån styrka och glädje. Några av årets bästa dagar var när han fyllde 4 och vi firade hans födelsedag i Göteborg. 

Sommaren bjöd på mycket sol och bad; tror inte att nån kan klaga på vädret! 

Jag har i år tappat kontakten med några vänner, vilket gör ont, men även återknutit bekantskapen med vänner sen förr, plus träffat några helt nya människor som jag håller tätt vid mitt hjärta. 

Det har blivit ett antal goda glas vin; både hos vänner, i Köpenhamn, på restauranger, men flest på min älskade uteplats som fick sig en uppfräschning i slutet av sommaren.

Och så har det varit en hel del träning. Såklart. För gymmet sviker mig aldrig; där är jag trygg och mår bra. 

Men.. Överlag har det varit ett tufft år. Har gråtit mer än vad jag gjort nånsin tidigare gjort. Har varit ett vrak på gränsen till avgrunden, men räddades av min inre styrka, som jag lärt mig är större än vad jag trott.

Jag avslutar året balanserandes på kanten till en stor osäkerhet. Jag har blottat mitt inre för en människa och vet inte hur mycket åt helvete det kommer att gå, men jag vet att jag kommer att överleva även det. 

Och jag vet att jag har mina underbara vänner och Milton vid min sida; vilket behövs, för 2014 kommer att bli ett tufft år... 

Så, gott slut och gott nytt år! 

Var är jag?

I ett par veckors tid har jag faktiskt mått ganska bra. Jag fick ett genombrott hos Kvinnojouren för två veckor sen och det var en stor aha-upplevelse för mig. Jag fick hjälp och verktyg till att förstå varför jag tänker och känner som jag gör, och när jag vaknade dagen efter var det första natten utan tårar som passerat sen helvetet startade.

De två gångna veckorna har jag kunnat gömma mig lite från min verklighet, känner jag. Även om den alltid ligger där och knackar mig på axeln har jag kunnat trycka bort den rätt mycket. Jag har fått hjälp att fokusera på bra saker, på mig själv, på Milton och jag har tom trivts i mitt eget sällskap vissa stunder.

Jag har hittat en motivator i mitt liv. Som pushar mig på gymmet och tror på mig och min kapacitet. En motivator som utan att ha känt mig i en livstid, har kommit mig så nära inpå på så kort tid att det både skrämmer mig och får det att bubbla i mig. Som får mig att vilja vara så mycket "Jag" som jag bara kan bli. Som säger till mig att allt kommer att ordna sig. Som ger mig kraft att orka. Som inte kommer tillåta mig att ge upp. Som jag aldrig vill göra besviken.

Idag fick jag ett samtal som ryckte mig tillbaka till min verkliga verklighet. Tårarna har bränt bakom ögonlocken hela dan. Jag har vetat att det skulle komma bakslag, och jag var beredd och jag hanterar det. Jag plockar fram motivatorn inom mig och verktygen jag fått, och försöker inte gömma mig. Jag tar itu med det. Kanske är det bättre imorgon, kanske inte. Men det blir bättre. Och jag ska dit, där det är bättre.

För Mirakel finns; det vet jag nu. Och det är aldrig försent för ett lyckligt slut; inte ens för mig!

Ge inte upp?

En skön men känslosam promenad längs stranden inledde min dag.

Hemma för lunch innan jag ska iväg på samtal, och ser här något som jag inte vet hur jag ska/kan/vill tolka. I en bukett med vackra rosor, där blommorna nu böjt sig för att torka, finns det EN som inte viker sig. Som står stolt och envist upp och verkar vilja säga: Titta på mig! Ge inte upp! Det finns hopp! Jag ger inte upp, ljuset finns där! Det är aldrig för sent för ett lyckligt slut!

Vågar jag tro på rosen? Vågar jag tro på Miraklet ändå...?

Årsdag

Idag är det 12 år sen min pappa gick bort. För 12 år sen satt jag och höll om min mamma som om hon var ett litet barn; tröstade och vaggade.

Minns att jag sa till henne, att det bästa med den dagen var att vi inte behöver uppleva den igen. Och så ska jag försöka tänka idag; att gårdagen är borta och även om jag minns den, så är den inte idag.

Det blir inte att jag besöker pappas grav idag. Men jag ska få i mig lite frukost, och sen bege mig till ett särskilt ställe vid havet som betyder mycket för mig, nära Lomma, och där minnas pappa, som arbetade så gott som hela sitt liv blickandes ut mot havet. ❤️

Hur många tårar har man?

Ja, som rubriken lyder; hur många tårar har man? Det tar ju för fan aldrig slut! Trodde allvarligt talat inte att det gick att gråta så här mycket. Hela fredagen grät jag. Lördagen lyckades jag bita ihop lite mer, hade tom en trevlig kväll med ett par vänner som fick mig att skratta lite. Men idag har jag fallit än djupare, och skulle uppskatta mitt gråtande att ha upptagit 80% av min dag.. Har varit på ställen som plockat fram minnen hos mig som får mig att gråta. Har hört musik som gjort detsamma. Tänkt 1000000 tankar som även dom får mitt hjärta att blöda och tårar att rinna.

Jag har så mycket jag vill säga, men ingen mottagare. Vill inte ha den här verkligheten och vet inte var jag ska börja för att acceptera att detta är min verklighet. För jag vill inte acceptera den! Jag vill inte ha detta! 

Vill så mycket det jag inte kan. Vet inte hur jag ska klara det här. Jag lider mer än någon kan förstå. Det var inte såhär det skulle bli...

En oönskad verklighet

Tänk att jag tyckte att jag mådde dåligt innan. Det gjorde jag ju såklart, men det är inget mot hur jag mår nu. Allt är så verkligt overkligt och jag önskar gång på gång på gång att detta inte händer. Det är så absurt, nåt som händer andra. Och nu är det min verklighet och jag vill inte!! Det var fan inte så här det skulle bli!! Detta var inte vad jag ville! Jag hade en dröm och jag försöker nånstans i mitt sargade inre hålla kvar vid den drömmen; kan och vill inte släppa den, då förlorar jag allt som är jag. 

Du är stark, Kerstin, får jag höra. Men det är jag inte. Då hade det inte varit såhär. Då hade jag inte legat här ensam i soffan en fredagskväll och gråtit över att allt gått åt helvete. Då hade mitt liv varit så som jag tänkte mig det och drömde om för bara några år sen. 

Så jag är svag och inser det. Man får va svag, visst.. Men hur tar jag mig genom detta utan styrka? 

Fortsätter vänta på Miraklet som ska ta bort allt det här och visa mig ljuset. 

Usch...

Ingen rolig dag. Vilken mardröm!

Hämtade iaf Milton tidigare från dagis och fick en mysig eftermiddag och kväll med honom. Men lugnet i mig lyser med sin frånvaro; jag är galet rastlös, jag som annars (läs normalt) njuter av att bara vara, och då framförallt med Milton.

Imorgon stannar han hemma med mig; vi behöver det båda två, en dag för OSS. Inget nu är viktigare för mig än att få honom att känna sig trygg igen, och att han ska få ha sin mamma trygg och glad igen. På sikt. 

Sen kommer helgen då han är med sin pappa, och min saknad kommer att trasa sönder mig inombords, så då blir morgondagen något för mig att leva på tills vi ses igen. ❤️

Samlar kraft...

Det blir tufft imorgon. Stålsätter mig och förbereder mig på det värsta, och på att jag kommer att må dåligt. Så kan det ju liksom inte bli värre...eller...?

Fick energi av Milton en stund idag. ❤️ Och tanken på att hämta honom imorgon ska få mig igenom dagen. Kanske hålla honom hemma på torsdag och mysa? Låter morgondagens utfall få avgöra...

Så vacker...

http://youtu.be/j90nSRUVbIw

Kamp

Var på gymmet idag. Så skönt det var! Att få känna mig lite normal för en stund, om än förbannat klen. Men feberfri fjärde dagen och utan hosta, så kroppen verkar sakta men säkert återhämta sig med den välbehövliga vilan. Och får bara kroppen sin styrka åter, kanske jag kan börja min mentala läkning oxå. 

Har börjat pyssla med sonens adventskalender, en liten present för varje dag. Något att sysselsätta mig med, precis som julkorten jag tänker göra själv, som de senaste åren. För på något vis vill jag inte ge upp, inte sluta leva. Jag vill tro på Miraklet, bli lite starkare för varje dag och lita på att när tiden och jag är mogen, så finns mitt Mirakel där och jag är redo för det. 

Helg

Fredag kväll, DVD-kväll med cheddarpopcorn och Milton. Känns skönt att han är här, får mig att tvinga mig själv att skärpa mig åtminstone utåt. På insidan, och egentligen, är jag i kaos. (Här är det ok att använda det ordet!)

Började dagen med en promenad i det härliga höstvädret, men aptiten infann sig ändå inte när jag väl slog mig ner vid frukostbordet vid 8:30. Inte ens min Pepparkaksfil smakade!! :(

Dagen har fortsatt ungefär så; utan aptit. Jag vet att jag måste äta, men inget smakar när man mår såhär.

Satt på Espresso House på Burlövs Center med min latte och såg på folk en stund. Nåt jag brukade uppskatta. Men det gav mig inget. Minnen sköljde över mig och jag orkade inget annat än att bara sitta där och minnas. Försökte hålla tårarna tillbaka. 

Att hämta Milton bröt av mina tankar för en stund. Han är min fasta punkt.

Men nu sitter vi här; han uppslukad av en film, och jag på väg in i mina tankar igen. När han lagt sig vid åtta, ska jag gå ut på min altan, se upp mot himlen och vänta på miraklet... Kom till mig! 

Mirakel...

Två veckors sjukskrivning för psykisk utmattning... Hur blev det såhär? Hur kunde allt gå så fel att jag hamnat här?

Sov 11 timmar inatt, helt färdig. Och ikväll ligger jag sömnlös med hysteriska tårar rinnandes, nej forsandes, ner på min kudde. 

Jag vill inte ha det såhär; jag vill inte att detta ska va min verklighet! Jag vill backa bandet; göra om. Göra rätt. Få en ny chans. Till livet. Till lycka. Till mina drömmar.

Imorgon ska jag göra något jag inte gjort på länge. Jag ska ta en promenad. Kanske handla med mig frukostbullar hem. Äta frukost vid tv'n. Prova att träna, om kroppen pallar. Köpa en bok att läsa. Eller låna en. Ta en kopp kaffe på Burlövs Center. Laga en god middag till mig och Milton istället för vår vanliga fredagspizza. 

Och hela tiden göra det jag gör just hela tiden; vänta på ett mirakel...

Halloween...

Trots hur jag mår och hur upp- och nedvänt mitt liv är just nu, så bestämde jag mig efter en hel del tvekande att köra på med genomförandet av min första riktiga Halloween-fest. Mycket för att Milton och jag planerat och pysslat så länge och hans besvikelse om det uteblev hade jag inte velat uppleva... Men även för att jag faktiskt behövde ett avbrott i min mörka vardag. Och glad är jag för att jag gjorde slag i saken, för mina vänner hjälpte mig att göra kvällen till en kväll värd att minnas! Inga ledsna miner, inget ältande om hur jag mår; bara skratt, lekar, musik och tillåtelse att glömma verkligheten för en kväll.

Så sant...

Stormar både ute och inne...

Stormen lever rövare utanför mina fönster. Rastlösheten tilltar eftersom jag pga vädret inte bör bege mig någonstans. Vart jag skulle ta vägen vet jag iofs inte, för var jag än är känns det fel, som om väggarna kryper närmare inpå mig. Känner mig som en trasig kopia av mig själv, där jag kan känna igen den jag är, men inte kommunicera med mig, bara titta på från håll och känna maktlösheten över att inte orka nå fram.

Jag vill ha en varm, stor famn att krypa upp i, som skyddar mig från min verklighet och från stormen. Och ändå vill jag va ensam, för jag orkar ingen kontakt. Att va på jobb är att bita ihop och se det som att ännu en dag passerar lite fortare, som att jag önskar mig närmare vad? Vad är målet? Att må bra igen. Men jag har förstått att jag inte kommer dit bara sådär; att något måste ske, och att det måste börja hos mig. 

Men inte idag. Kanske imorgon... 

Till dig (fritt att ta det till sig...)

Känner att jag börjar dra mig undan. Rätt eller fel; ingen aning, bara konstaterar att det är så. 

Har försökt funka "normalt" denna helg med Milton, och jag tror inte han märkt av nåt konstigt med mig mer än att jag nog är tystare än vanligt, och att jag ser ledsen och sorgsen ut när jag faller in i mina tankar. 

Imorgon börjar en ny vecka, där jag ska fortsätta min kamp för att hålla mig på fötter.

Ikväll ser jag Solsidan och går sen till sängs. Så om du vill ringa mig ikväll, bli inte arg, ledsen eller orolig när jag inte svarar. Jag vill prata med dig, men jag orkar bara inte idag. 

Ikväll vill jag ligga i min säng och se på Youtube-videos och gråta mig till sömns. Det hjälper inte ett jävla dugg, men det är vad jag kan just nu. Imorgon kanske vi kan prata. Eller ta en fika. Eller nåt. 

Fredag kväll...

Milton är i säng, det är fredag kväll och jag spenderar en stund i soffan med feber och värkande hals.

Just nu känns det som att jag hela tiden vill va nån annanstans. Och om jag är nån annanstans är det ändå inte bra; då vill jag ändå va nån annanstans...

Önskar att min tillvaro nu skulle visa sig vara en mardröm och att jag skulle få vakna, tiden och platsen va en annan och livet skulle få starta om därifrån. Hade kunnat offra så gott som allt för det... 

Fick min första kontakt med proffessionell hjälp idag, nån som jag kan prata med och kanske få vägledning av, hur jag ska ta mig vidare. 

Förstår inte hur det ska gå till, tårarna rinner bara jag tänker på hur jag mår, och så mår jag än sämre. Är så rädd att jag ska hamna i totalt mörker och klamrar mig fast vid de små ljuspunkter jag hittar. 

Klarar inte att lyssna på musik, för alla låttexter ger mig tankar jag inte orkar med, känns det som. Klarar inte att se på tv, för alla bilder ger mig andra som jag inte orkar med. 

Har svårt att klara av att leva, men har för mycket att leva för, för att inte kämpa. Är fast i en smärtande verklighet som jag inte vill ha, och måste härda ut smärtan och lita på att jag en dag ska se ljuset. 

Den djupaste botten

Jag får ofta höra på jobb att jag så gott som alltid är på gott humör och har ett leende över även när det är tungt och motigt. Det är så folk känner mig, det är så jag själv känner mig. Det är sådan jag vill vara!

Just nu är jag inte sådan. Just nu går jag igenom en av de allra jobbigaste perioderna i mit liv. Jag önskade så innerligt att det inte skulle bli såhär, och jag är så arg och så ledsen över hur det blivit. Jag mår fruktansvärt dåligt, psykiskt och fysiskt. Jag har gått ner fyra kilon på en vecka, och det behövde jag INTE. Jag är ständigt orolig och nervös, kan inte äta, kan inte sova. Hoppar till av minsta ljud, och varje gång telefonen låter har jag hjärtat i halsgropen. Milton har tyvärr även han blivit drabbad av detta; han är orolig, blir rädd om det knackar på dörren, äter sämre och är som ett plåster på mig.
För hans del kommer det att läka relativt snabbt, om jag bara kan få ordning på mig själv och hålla uppe fasaden gentemot honom, men för mig själv är det värre.

En underbar människa sa till mig igår att jag ska inte va så hård mot mig själv, att jag är skör nu och att jag får ta ett litet steg i taget. Att det är inte konstigt om jag bryter ihop om jag tappar något på golvet; det ska så himla lite till när man hänger på kanten av ett nervsammanbrott.

Men det är svårt. Svårt när man inte vill va såhär. Svårt när man inte ville att det skulle bli såhär. Svårt när man ställer höga krav på sig själv. Svårt när man är van vid att finnas där för andra, men nu inte orkar ta hand om ens sig själv.
Känslan av att inte räcka till åt mina vänner gör ont. Känslan av att Milton blivit drabbad gör massor-ont.

Men... Känslan av att varenda en av mina vänner finns där för mig dygnet runt, närhelst jag behöver en famn eller ett tröstande ord är helt jäkla obeskrivligt! Dom dömer mig inte, som jag själv gjort. Dom ger mig ingen skuld, som jag själv gjort. Dom gör det som vänner ska göra; dom lyssnar, tröstar och vill se mig på fötter igen.

Jag antar att jag kommer dit igen, på fötter, alltså. Men jag vet faktiskt inte när. Jag tar pyttesmå steg, och blir omkullknuffad gång på gång, ibland av verkligheten och ibland av mina minnen och tankar. Men jag måste kämpa mig upp igen, måste för att jag vill det. Vill bli en bra mamma igen, en glad mamma som inte tittar oroligt ut genom fönsterna här hemma. Vill bli en bra vän igen, en engagerad vän som inte oroligt kollar telefonen eller ser sig om när hon är ute. Vill bli en bra kollega igen, en kollega som alltid har ett leende över till alla jag möter.
Det är en lång väg kvar, och jag hoppas att jag ska orka.

Motivationsbrist

Hela denna sommar har varit en enda lång motivationsbrist när det gäller att sätta sig vid datorn och skriva något i mina bloggar. Det har varit så mycket annat som kommit emellan. Fint väder, tex. Men även lusten har saknats. Jag har överlag haft en jäkla olust till rätt mycket, framförallt sånt som handlar om den sociala biten. Har dragit mig undan mycket, varit med min son och försökt få energi från honom. Tänk om en sån liten människa kunde förstå vilken enorm makt och förmåga han innehar; hur bra han kan få sin mamma att må bara genom att finnas till och vara sig själv!

Jag trivs ju väldigt bra hemma, är ingen som blir rastlös av att sitta själv, utan mår bra av självvald ensamhet och min stilla vrå. Så i sommar har det blivit mycket sådant, kvällar på altanen med en ljudbok i öronen och ett glas av nya favoriten Chapel Hill. Det blev till och med så att jag nu i slutet på sommaren gjorde slag i saken och förnyade min altan genom att kasta det 14 år gamla plastmöblemanget till förmån för två nya grupper som gör mig lycklig så fort jag ser dom!

Hoppas på ännu någon stund här ute innan hösten blir för bister, och på många sköna kvällar nästa sommar...

Mitt liv har de senaste åren varit väldigt turbulent, jag har mått dåligt stora delar av tiden och känt att jag inte kunnat påverka min situation; att jag varit låst och tvingad i det liv jag haft. Men för några veckor sen vaknade jag upp ur denna dvala som låst mig. Jag började se saker för vad dom är, inte för vad jag önskar att dom skulle vara, och började min resa mot acceptans. Jag är inte framme än, men jag hoppas att jag ska nå dit, även om resan innebär många jobbiga tankar och minnen som jag måste gå igenom. :) Åter igen får jag styrka genom min son och min övertygelse om vad jag måste göra för att må bra och kunna vara den mamma jag vill vara för honom.

Det har hänt saker i mitt liv som gjort att jag förändrat mig som människa. Inte bara till det sämre, men totalt sätt har jag inte varit den jag velat vara. Jag vill vara den jag var förr. Kanske inte möjligt helt och hållet, men åtminstone vill jag känna mig som den jag en gång var. Och faktum är att jag gör det nu, jag känner att jag är på väg att bli den Kerstin jag var för låt säga fyra år sen. Fast med ett betydligt tyngre bagage än vad jag hade då, och det ska jag använda mig av som en påminnelse om de fel jag gjort och se till att aldrig mer upprepa.

Det är mitt mål för hösten; hitta harmoni och min väg. Jag har sagt det förr, det vet jag. Men denna gång kommer jag att lyckas, för nu har jag vaknat upp. Allt känns annorlunda nu. Jobbigt, men annorlunda på ett bra sätt.

Silikon

Jag förundras. 

Ska ta det från början... 

Jag har silikonimplantat. Det skaffade jag efter graviditet och efter att jag i och med graviditeten tappat de där kvinnliga attributen på överkroppen. Eller tappat och tappat; dom var kvar, men långt ifrån sin forna glans om vi säger som så...

Att operera in silikon var ingen självklarhet, utan jag hade mina dubier. Hur ska folk se på mig? Vad ska folk tycka, osv. 

Men jag har inte blivit dömd av någon (mer än då bakom min rygg, men det man inte vågar säga rakt till mig kan jag ju skita i). Jag har kvar mina vänner, har oförändrad respekt på mitt jobb och känner mig som samma Kerstin som innan.

Jag är glad för att jag opererade mig, JAG mår mycket bättre med min kropp nu. Men... Jag är inte stolt över mina bröst, dom är inget jag vill visa upp för omvärlden som något för män (eller kvinnor) att få fantasier till. 

Och det är här min förundran kommer in; jag förundras över alla dessa unga tjejer med megaimplantat som visar upp sina köpta attribut på tex Instagram, och som gör det helt medvetet i syftet att just visa dom. Hur fasen kan man va så stolt över något man köpt? Är det inte bättre att va stolt över något man presterat? 

Eller är det så att man inte har någon prestation att visa upp? 

Tänk att det mest intressanta med dig är att du dragit ditt eller pappas kreditkort, lagt dig under kniven och fått fejkbröst som gör dig uppseendeväckande; för en stund. För förr eller senare kommer du inte längre utan åtminstone lite mer pondus än en F-kupa. 

Och nej, jag är inte bitter eller avundsjuk. Jag har en förbannat bra kropp för min ålder, som jag tränar och jobbar hårt för, jag har en fantastisk son som jag gör allt för, jag har ett fint hem som jag njuter av, jag har ett riktigt bra jobb som jag aldrig skulle vilja byta bort, jag har vänner som alltid finns här för mig och just det; jag har dessutom jävligt snygga silikonbröst! 

Förändring och rädsla

Har läst ut (lyssnat ut) de tre böckerna av E L James, serien som heter "Femtio nyanser av..." och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag står fast vid att det är rent för mycket snusk och sex i dom för att dom ska vara BRA, men själva intrigen mellan de här två människorna har fascinerat mig och fängslat mig. Jag har kommit på mig själv att sitta tårögd och igenkännande i mycket av det som händer mellan de här två; Anastacia och Christian.

Jag har funderat mycket under de här tre böckerna, framförallt på det här med förändring och rädsla. Christian gör allt för Ana, ändrar på sig för hennes skull, och även hon gör en hel del uppoffringar för att passa till honom. Sånt man gör av kärlek? Eller ska kärleken vara sådan att man inte behöver ändra sig för att passa den man älskar/blir älskad av?
Kan människan ändra sig, på riktigt? Är vi inte lite "som vi är", och kanske kan anpassa oss och inte visa alla sidor för att verka förändrade, men under det vi visar upp finns kanske den ursprungliga kvar?
Jag är övertygad om att man kan ändra sitt beteende och att man kan ändra åsikter genom livet, men sin personlighet? Är det inte att undertrycka sig själv?

Det här kärleksparet vågar ändå satsa på varandra. Trots att dom inte är rätt för varandra, dras dom till varandra och kan inte leva utan den andre. Smärtan att förlora den älskade är större än "uppoffringen" att ändra sig?
Men funkar det i verkligheten? Hur vet man att man vågar? Vågar tro att saker ska bli annorlunda, att den andre ändrat sig och att man själv vill och kan ändra sig, mer än för stunden i kärlekens svallvågor. Vågar lita på att det ska bli bra, vågar lita på att man orkar ta sig igenom allt, kunna släppa allt det gamla och lita på att det aldrig blir så igen?

Det finns inga garantier i livet, tyvärr. Och inga facit som kan berätta hur framtiden ser ut. Synd.

Imorgon fyller jag år. Jag såg länge fram emot min födelsedag och hade planer för hur dagen skulle bli. Just nu skiter jag i allt. Ska ha semester men känner att jag lika gärna kunde jobba, orkar inte tänka, orkar inte känna efter. Vill bara försvinna, för jag är rädd. Jag är rädd och förvirrad och vet inte vart jag ska ta vägen. 

Femtio nyanser

Efter att ha blivit rek ommenderad E L James böcker bestämde jag mig för att ge dom en chans och började såklart med Femtio nyanser av honom, men inte i bokform utan som ljudbok via Storytel.
Det var INTE vad jag tänkt mig... Herrejäklar! Här pratar vi inte alls sensualitet eller romantik; det är rena rama porren! Och det är inte något jag vill läsa.
Samtidigt fastnar jag i själva intrigen; den omöjliga kärlekshistorien mellan Ana och Christian. Hur dom dras till varandra trots att dom båda vet att dom inte funkar ihop. Att dom inte kan ge varandra det den andre behöver. Men ändå... Dom hoppas och vill så himla mycket att det ska fungera, trots att deras förnuft säger att det aldrig kommer att gå.

En kompis till mig sa att "man skulle ha en Christian som man". Men där kan jag absolut inte hålla med; en sån man kan jag inte tänka mig att ha i närheten av mig. Kontrollerande, svartsjuk, överbeskyddande, hemlighetsfull, beordrande, ombytlig, mästrande och med ett mörkt, hårt bagage.
Samtidigt kan jag känna med Ana, hur hon dras till honom utan att kunna förklara det.  Hon VET att han inte är rätt för honom, hon vill inte ändra på honom, men ändå...
Han är besatt av henne, behöver henne och gör allt för henne; utom det hon egentligen behöver/vill ha. Han kan inte. Han är som han är; hon är som hon är. Och dom är inte kompatibla, mer än på det sexuella planet, där dom är en "perfect match".

Jag kan förstå dom båda; se det från bådas synvinkel. Och än mer nu när jag kommit igenom halva del nummer två i serien. Faktum är att jag nästan ser fram emot del nummer tre... Jag hoppas att dom ska hitta en väg som fungerar för dom båda, även om jag har svårt att tro det. Å ena sidan vill jag vara en obotlig romantiker som tror på kärleken, men å andra sidan har jag fått så många smällar att jag nog får kalla mig själv cyniker och negativ realist...

Översittare

Är det någon typ av människor som jag hyser illvilja emot, är det sk översittare. Människor som utgår från att dom är bättre, större, förmer än andra. Som ser det som sin vridna "rätt" att trycka ner, förlöjliga och håna andra människor. Speciellt illa är det när översittaren dessutom har nån form av uppsatt roll i arbetslivet, typ en mellanchefstjänst eller liknande. För en högre chef är sällan en översittare; han/hon är antingen en större människa än så, eller så busy att han/hon inte har tid att engagera sig i andras liv.
Tyvärr är många översittare nån form av arbetsledare, och inte allt för sällan den typ som vill få klättra högre på karriärsstegen men som aldrig lyckats. Och vad är bättre för att slippa se sitt eget misslyckande i vitögat än att få nån annan att må dåligt istället?

Med Facebook, Twitter, Instagram osv, har det öppnats så många fler kanaler för översittarna att få utlopp för sina tillkortakommande. Man kan gå in och kommentera inlägg och bilder för glatta livet, och gärna på nåt sarkastiskt sätt som mottagaren inte säkert förstår. Vilket ligger helt i fas med översittarens plan, då han/hon inte vill bli "påkommen" med vad som pågår, och händer detta kommer allt ändå att förnekas...

Mest översitteri finns nog ändå på arbetsplatsen. Anställda som förfördelas för att man är polare med den översittande chefen, översittarchefer som tar sig friheter som man sen vill förbjuda för de anställda osv.

Och såklart har vi skolorna... Mobbning, kallas det där. Som ofta har sitt ursprung i osäkerhet och rädsla. Men det är egentligen ingen skillnad mot vuxenvärldens mobbning, eftersom översittare är jäääävligt små människor med för lite i sitt eget liv att bry sig om och för mycket tid att reta sig på andra... Men vi som vuxna borde väl förstå bättre, eller?

Du som tränar på gym

Detta är ett generaliserande inlägg. Det baseras på att merparten av de som tränar på ett gym är killar/män, och att det är dom som i första hand drar runt vikter och hantlar på den yta som finns.

Jag tränar någon gång i veckan tidigt på morgonen, som idag. Det innebär att jag är ganska ensam på gymmet när jag kommer in strax efter 5. Om vi bortser från att jag har sällskap av viktskivor och hantlar som ligger drällandes över hela golvet.
Det ger mig bilden av att kvällarna på gymmet är som en testosteronstinn fritidsgård, full av pågar som inte har vett i huvudet till att plocka undan efter sig, eller är för klena för vikterna dom asar fram eftersom dom inte orkar lägga tillbaka dom efter sig. Vad fan är meningen med att använda ett par hantlar till att bröstpressa, slänga dom på golvet, ta ett nytt par för nästa set osv? För så borde det gå till eftersom det runt en stackars bänk kan ligga tre par hantlar i ungefär samma viktklass?

I morse skulle jag köra ben, och fick röja plats runt smithmaskinen för att överhuvudtaget komma fram. Det stod ett stort antal viktskivor lutade mot maskinen, sådär 30 cm från de utstickande rör på maskinen där det är tänkt att skivorna kan hängas... Det är tom så pedagogiskt att det är utmärkt på de här rören vilka vikter man tänkt ska hänga på vilket rör, men även det verkar förbrylla de här grabbarna, och i deras mentala koma ställer man väl då vikterna vid sidan, om man inte förstår hur man ska göra?

Sista övningen för dagen var raka mark med skivstång. Stången låg högst upp på ställningen, lastad med en 25-kilos vikt på varje sida. Hur många tjejer som tränar på ett motionärsgym klarar av att lyfta ner en 25-kilosvikt som är placerad över deras huvud? Hur fan tänker ni killar som bara lämnar vikten där? Tänk om det är din flickvän som kommer som nästa person och vill använda stången? Eller nä, hur tänkte JAG nu? Ni har inte tjejer som tränar på gym; det hade ju varit pinsamt eftersom tjejerna garanterat hade varit starkare än vad ni är...

Bubbel bubbel...

 Helvete vad det bubblar i mitt huvud av tankar. Hade det funnits en bild av hur det skulle se ut, om man kunde se mina tankar, hade det sett ut som en såpbubblemaskin med kortslutning. Det bara bubblar, och bubblar och vägrar sluta, och jag orkar inte med det! Jag har ingen att ventilera med och det är inget jag kan skriva om här utan att riskera otrevliga påhopp, så därför får jag väl låta skiten bubbla runt mig tills maskinen lägger ner.

Jag har känt mig sjukt ensam ett tag. Sådär patetiskt, tycka-synd-om-mig-själv-ensam så jag medvetet grävt ner mig i hur bedrövligt allt varit och haft det som en fantastisk ursäkt till att strunta i att det inte är hälsosamt att äta godis 7 dagar i veckan... Jag har försökt nå ut till människorna runt mig, försökt vara social, men det är ju så att alla har fullt upp med sitt. Det är som att ju fler möjligheter vi har till att kommunicera med varandra, desto mindre kommunikation blir det egentligen? Vi har telefoner, mobiler, sms, mail, facebook, instagram osv och det är så jäkla enkelt att klicka ett "gilla" nånstans och så svårt att ta upp telefonen och ringa?
Nu har några dagar gått och jag är tillbaka på jobb efter en veckas sjukdom hemma, och då får jag i alla fall min sociala aptit mättad av mina kollegor. Så jag känner mig inte lika ensam längre, och jag tycker inte synd om mig själv längre...

Men visst, emellanåt känns ensamheten tryckande även när jag inte tycker synd om mig själv. Det hade varit trevligt att ha sällskap IBLAND. Nån att gå ut och äta middag med, eller se en film ihop med, nån att prata med över en flaska vin. Nån att ta en promenad med en solig morgon, nån att baka scones med eller köra ett träningspass ihop med. Men inte alltid. Inte varje dag. Inte dela hela livet med. Bara godbitarna... :) Jag är rädd för att jag är för bekväm efter min tid som ensam, att jag inte vill göra uppoffringen att anpassa mig efter någon annan eller ändra mig för att nån annan tycker att jag borde det. Duger jag inte som jag är, så får jag väl stå ut med mig själv och min ensamhet.

Helgen nu blir i alla fall inte ensam; den ska spenderas med mitt livs kärlek; sonen! Och med att försöka sticka hål på några av de bubblor som flaxar omkring mitt huvud...

Facebook

Har funderat en hel del över Facebook och vad man väljer att skriva/lägga upp på sin tidslinje. Jag är relativt liberal, tycker att var och en får skriva vad den vill så länge man inte hänger ut någon människa bara för att man har något emot honom/henne. Till den här kategorin räknar jag inte offentliga personer, för dom hängs ju ut överallt...
Och vill man skriva om hur bra man mår, hur kär man är, eller hur dåligt man mår och hur förkrossad man är, så tycker jag att det oxå är okej.
Vill man lägga upp vitsar, bilder, tänkvärda ord, videos på favoritlåtar, länkar till artikar eller liknande så funkar även det för mig.
Vad som INTE funkar för mig, är dessa delande av sjuka videos eller bilder på människor (läs svin) där dom gör djur och människor illa. Jag vet att sådant pågår i vår värld, jag kan se det på nyheterna, jag kan läsa om det i tidningar, så det är inte som jag vill köra ner huvudet i sanden och låtsas som att det regnar. Det är bara så jäkla enkelt att jag vill inte se sådant när jag loggar in på Facebook som för mig är ett forum för mestadels trevligheter! Och jag fattar inte varför man vill ge dessa sjuka jäklar mer uppmärksamhet än vad dom uppenbarligen förtjänar?
För mig är Facebook ett skojigt tidsfördriv där jag kan hålla kontakten med människor jag annars tappat bort. Jag kan dela bilder på min son så mina vänner som bor långt borta kan följa hans framsteg i livet. Jag kan checka in när jag gör något roligt (eller tråkigt). Jag kan skratta åt vitsar och glädjas åt människors lycka. Jag kan kort skriva av mig när jag behöver det. Jag kan få hjälp och råd när jag inte vet vilken film jag ska hyra. Jag kan ge ett tröstande krya-på-dig till någon som är sjuk eller gratulera någon som fyller år. Jag kan beklaga mig när jag är förkyld eller nåt gått fel. Det är vad jag vill ha Facebook till. Jag vill INTE se mer av huvudlösa katter, misshandlade barn eller lämlästade hundar. Jag vet att dom finns, och det gör mig ont att så mycket ondska finns i vår värld, men jag vill INTE att dom här värdelösa sadisterna ska få bli kända genom sina förkastliga handlingar, och ge fler idioter idén om att bli känd genom sånt här...
Hoppas åtminstone nån håller med mig...

Ligga före?

En liten reflektion jag gjort som jag idag kom på att jag vill skriva om. Det handlar om ett väldigt omdiskuterat ämne, nämligen människors uppförande i trafiken. Och för att vara lite mer specifik, så handlar det om mäns uppförande i trafiken. Här är ett scenario du kan tänka dig in i:
Du ska köra nånstans, med en manlig vän/kollega/bekant i en efterföljande bil då han oxå ska till samma ställe, eller åtminstone på samma håll. Till en början ligger du först, då du var den som kom iväg snabbast från utgångsläget. Sen, av nån underlig anledning, så bara MÅSTE den här killen/mannen ta sig förbi dig och köra först! Det kan ske genom ett vanligt filbyte, en sansad omkörning eller en chansning mellan två mötande bilar alternativt en olaglig omkörning på insidan om så krävs. Han bara ska om!
Nån som känner igen detta?
Vad är det som gör att män har den här besattheten av att inte kunna köra bakom en kvinna som dom känner? Är det mer manligt att ligga framför? Är det mesigt att ligga bakom? För det är inte så att mannen sen drar iväg lååååångt före, nä då. Han ska bara om, och sen anpassas farten till vägen igen. Nu drar jag väl alla över en kam, men faktum är, att av de män jag känner och som jag hamnat i såna här situationer med är det faktiskt bara EN som inte har detta beteende.

Det är inget som stör mig, ni får gärna fortsätta att köra om mig. Jag har inga problem med att ligga bakom en man i min bil, för jag ligger ändå så långt före er i allt annat... ;)

Frågor till mig själv

Det är dax för mig att trampa vidare framåt i livet efter att ha stått och stampat i ett vakuum en längre tid. Hur stigen jag ska trampa upp kommer att se ut, ska jag ikväll försöka styra upp i mitt inre. Jag behöver klara strategier, inga "ta det som det kommer".
Jag är en människa som pendlar mellan känsla och förnuft och som i vissa fall kan uppfattas som väldigt beslutsam men i andra fall som en velpotta. Den sistnämnda kommer fram när magkänslan går in och drar i varningsklockan utan att förnuftet riktigt fattar vad det handlar om.
Jag har, strukturerad som jag är, gjort upp frågeställningar till mig själv som jag ska plocka fram svaren på.
Frågorna lyder:
- Hur ser mitt liv och livssituation ut om ett år?
- Hur ser mitt liv och livssituation ut om fem år?
- Hur mår jag idag om jag delar in det i procent?
- Vad får mig att må bra?
- Vad får mig att må dåligt?
Wish me luck! :)

2012 - 2013

Jag brukar normalt i mina bloggar summera året som gått och dela med mig av mina funderingar för det nya året. Men faktum är att jag har ingen större lust att blicka tillbaka på 2012, då det inte är ett år jag har med mig i minnet som något glädjande. Det har varit ett år då jag mått jävligt dåligt till och från, varit så nära botten jag kunnat, gråtit mig till svullna ögon fler gånger än vad jag skrattat och velat ge upp allt mer än en gång.
Min älskade gamla mor fick en hjärtinfarkt i våras och detta fick mig att stanna upp något i livet och begrunda saker och ting. Allt gick bra med mamma och hon är nu återställd och mår bra, men det var en påminnelse om hur skört livet är.
Jag själv fick magsår, lagom till min högt efterlängtade satsning inför SM i Athletic Fitness, av orsaker jag inte tänker prata om. Även jag är återställd fysiskt nu, men besvikelsen över att det blev som det blev har jag inte kommit över än.

Men 2012 har faktiskt inneburit en del höjdpunkter ändå. Jag har hunnit spendera en hel del tid med vänner, både nya och gamla. Jag har bland annat fått lära känna tre fantastiska kvinnor lite bättre, fått vara med på den enas möhippa och bröllop, och fått gästa (och blivit gästad av) den andra. Den tredje har blivit min egen hårstylist!
Jag har lyckats hålla mig relativt frisk (bortsett från magsåret och sega förkylningar under december) och jag har kunnat träna i stort sett så mycket jag velat. Mitt gamla gym Burlövs Styrka har gått till sälla jaktmarker och redan innan sommaren tecknade jag träningskort på Fitness 24 Seven för att kunna träna tidiga morgonar, och att byta gym har gett mig en trevlig kick i träningen.
Jag lyckades efter många om och men genomföra en tävling i Athletic Fitness på Decembercupen.

Best of 2012 har oavsett vilket varit all tid jag fått spendera med Milton. Han är orsaken till att jag när jag är nere på botten, lyckas kämpa mig upp igen, att jag inte ger upp. Han är den största motivatorn i mitt liv, mitt livs kärlek och den jag skulle göra allt för och offra allt för. Jag skulle kunna döda för honom, och även dö för honom.
Vi har inte kunnat göra så mycket som jag önskat detta år, med resor, upplevelser och liknande, men jag hoppas och tror att jag ändå kunnat ge honom tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet för att kompensera det. Han har i alla fall gjort det för mig! Att se hans enorma utveckling under året är en ynnest!

2013 då...? Ja, vem vet? Jag har blivit något cynisk under det gångna året och vågar varken hoppas eller planera något. För när allt känns som bäst, så kan man ge sig fan på att käppar sätts i hjulen och så ligger jag där som ett vrak på golvet och gråter igen. Så därför är det bättre att ta det som det kommer, fånga de bra stunderna och bygga upp ett skal för de kommande dåliga. Med andra ord, jag kämpade mig igenom 2012 så det vore väl fan om jag inte skulle kunna kämpa mig igenom ännu ett år!
Gott Nytt År på er!