Jag tog en promenad med Milton innan, med honom sittandes i vagnen, något vi inte gjort på väldigt länge. Det gav mig en ganska obekväm känsla, en känsla av saknad av något som aldrig kommer att bli. Jag avskydde verkligen att va gravid; det är något jag aldrig trodde att jag skulle vilja gå igenom igen, och likaså att föda barn... Folk säger att man glömmer, men då känner dom inte mig... Jag glömmer INTE, det var det jävligaste jag varit med om! Men ändå, tre år senare, finns längtan och saknaden efter att gå igenom just de här två förhatliga sakerna igen. Att vara gravid, få bära ett liv i min kropp, och att få välkomna det till världen...
Men det är en omöjlighet, något som aldrig kommer att hända. Och troligen är det därför jag önskar mig det så innerligt. För att tiden springer ifrån mig och jag vet att det aldrig kommer att ske. För man önskar ju sig alltid det man inte kan få.
Och visst är jag tacksam över den fantastiska son jag har! Jag kan egentligen inte önska mig mer, för han är precis allt jag drömt om!
Såg en film igår, en komedi som heter "This means war". Underhållande, smårolig och levererade utifrån förväntan. Det jag inte förväntade mig var att den lämnade mig med lite tankar och funderingar. Det som hänger kvar framför allt är denna replik:
"Välj inte den man som är den bäste mannen. Välj den man som gör dig till en bättre kvinna."
För visst är det så, att det som verkar för bra för att vara sant oxå är just det. Men den som kan få dig att vara den du vill vara, som lockar fram det bästa ur dig, är den person du är ämnad för...
Djupt för att vara en lördagkväll... ;) Bjuder er alla en fortsatt trevlig kväll och en god natt. Imorgon blir en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar