2013

Årets sista dag; dax att se tillbaka och summera de senaste 365 dagarna. I ärlighetens namn är det inget jag vill, för det har inte varit något bra år, men romantiker och positivist (finns det ordet?) som jag är, så tänker jag att dels finns det bra saker som hänt, och dels har allt det dåliga ändå bidragit till min utveckling. Typ.

Jag är kvar på min arbetsplats, det bästa jobb jag kan tänka mig. Mina arbetskamrater har varit ett enormt stöd för mig och det går inte en dag utan skratt.

Jag har min Milton som ger mig sån styrka och glädje. Några av årets bästa dagar var när han fyllde 4 och vi firade hans födelsedag i Göteborg. 

Sommaren bjöd på mycket sol och bad; tror inte att nån kan klaga på vädret! 

Jag har i år tappat kontakten med några vänner, vilket gör ont, men även återknutit bekantskapen med vänner sen förr, plus träffat några helt nya människor som jag håller tätt vid mitt hjärta. 

Det har blivit ett antal goda glas vin; både hos vänner, i Köpenhamn, på restauranger, men flest på min älskade uteplats som fick sig en uppfräschning i slutet av sommaren.

Och så har det varit en hel del träning. Såklart. För gymmet sviker mig aldrig; där är jag trygg och mår bra. 

Men.. Överlag har det varit ett tufft år. Har gråtit mer än vad jag gjort nånsin tidigare gjort. Har varit ett vrak på gränsen till avgrunden, men räddades av min inre styrka, som jag lärt mig är större än vad jag trott.

Jag avslutar året balanserandes på kanten till en stor osäkerhet. Jag har blottat mitt inre för en människa och vet inte hur mycket åt helvete det kommer att gå, men jag vet att jag kommer att överleva även det. 

Och jag vet att jag har mina underbara vänner och Milton vid min sida; vilket behövs, för 2014 kommer att bli ett tufft år... 

Så, gott slut och gott nytt år! 

Var är jag?

I ett par veckors tid har jag faktiskt mått ganska bra. Jag fick ett genombrott hos Kvinnojouren för två veckor sen och det var en stor aha-upplevelse för mig. Jag fick hjälp och verktyg till att förstå varför jag tänker och känner som jag gör, och när jag vaknade dagen efter var det första natten utan tårar som passerat sen helvetet startade.

De två gångna veckorna har jag kunnat gömma mig lite från min verklighet, känner jag. Även om den alltid ligger där och knackar mig på axeln har jag kunnat trycka bort den rätt mycket. Jag har fått hjälp att fokusera på bra saker, på mig själv, på Milton och jag har tom trivts i mitt eget sällskap vissa stunder.

Jag har hittat en motivator i mitt liv. Som pushar mig på gymmet och tror på mig och min kapacitet. En motivator som utan att ha känt mig i en livstid, har kommit mig så nära inpå på så kort tid att det både skrämmer mig och får det att bubbla i mig. Som får mig att vilja vara så mycket "Jag" som jag bara kan bli. Som säger till mig att allt kommer att ordna sig. Som ger mig kraft att orka. Som inte kommer tillåta mig att ge upp. Som jag aldrig vill göra besviken.

Idag fick jag ett samtal som ryckte mig tillbaka till min verkliga verklighet. Tårarna har bränt bakom ögonlocken hela dan. Jag har vetat att det skulle komma bakslag, och jag var beredd och jag hanterar det. Jag plockar fram motivatorn inom mig och verktygen jag fått, och försöker inte gömma mig. Jag tar itu med det. Kanske är det bättre imorgon, kanske inte. Men det blir bättre. Och jag ska dit, där det är bättre.

För Mirakel finns; det vet jag nu. Och det är aldrig försent för ett lyckligt slut; inte ens för mig!