Jag har världens bästa vänner! Hört det förr? Garanterat. Något man slänger ur sig, även om man såklart inte säger det bara för att.
För mig är mina vänner verkligen de bästa jag kan tänka mig. Jag har ett fåtal personer som räknas till denna skara, och en brokig sådan är den. Säkert bra, för dom representerar så bra de olika sidor av mig som trots allt finns. Gemensamt är att jag kan, närhelst min värld tycks rasa samman, ringa dom och beklaga mig. Ibland får jag tröst, ibland förmaningar, och alltid några ord på vägen att arbeta med.
"Problemet" med mina vänner är att dom lever alla familjeliv. Det jag själv gjorde för inte så länge sen, och det jag helst av allt vill få göra igen. Och när man lever ett familjeliv passar en singelvän inte alltid in. Vare sig man vill det eller ej, vare sig man tänker tanken eller ej, så blir jag femte hjulet. Det går inte att bjuda hem mig på större evenemang i parmiddagsstuk, för det blir tyvärr obekvämt. Om inte för vännerna, så för mig. Jag känner mig malplacerad. Och sjukt ensam.
Och om jag vill göra något med nån av min älskade vänner, bara hon och jag, känner jag att jag inkräktar på hennes familjetid, och jag vill absolut inte vara en större pain-in-the-ass för vännens äkta hälft än vad jag redan är... ;)
Samtdigt kan och vill jag inte låsa in mig, för jag vill ju va med mina vänner och älskar och behöver dom! Jag vill inte byta bort en enda av mina fantastiska stöttepelare, men tanken på hur fasen jag hittar vänner i min egen situation har börjat dyka upp. Hur gör man? Finns dom? Visst fasen kan jag inte vara den enda ensamstående mamman i min ålder i närheten av Malmö? Tänk om det funnits nåt kontaktforum för såna som mig; människor som inte vill byta ut sina vänner, men som vill utöka sitt kontaktnät med kompisar som har liknande livsstruktur?
Jag tror att det är mycket lättare för män. Av nån anledning verkar det krylla av singelkillar som dras till varandra som blomsterflugor till ett glas avslagen öl. Och det är ju oftast runt just det de här männen oxå samlas...
Mycket som behövde komma ut idag. Mår bra trots allt, känner mig trygg i insikten om vad jag vill med mitt liv, har bara inte den blekaste om hur jag ska komma dit...
onsdag 25 juli 2012
tisdag 24 juli 2012
Helvetes jävla skit
Har nog mer än en gång skrivit här att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig. Faktum är att ibland blir saker bättre än vad man trott, tänka sig!
Eller är det hjärnan som spelar mig ett spratt, eftersom hjärtat pratar så förbannat högt ibland? Jag vill så mycket, är en romantisk, fånig drömmare som vill se ett happy ending i alla jäkla filmer som spelas upp runt mig, dag efter dag..
Att umgås med människor från ens förflutna, inse att man saknat dom så, saknat tiden som var, tiden man var dum nog att inte uppskatta utan istället sjabblade bort bland trivialiteter och tjafs. Att sitta där och känna det som att tiden stått stilla, att allt är som då, blunda för en stund och låtsas att detta är verkligheten. Må sådär oförskämt bra, invaggad i en uppdiktad nutid där man känner att man är på precis rätt plats vid precis rätt tillfälle...att man inte vill vara någon annanstans på jorden än precis just här och just nu... och sen vakna upp, inse hur verkligheten ser ut och återgå till den bistra sanningen. Att det här fina, rätta, sanna, sjabblades bort, förstördes, pga mina val. Val jag kommer att ångra tills den dag jag slutar andas. Och ingenting kan ställa det till rätta. Gjort är gjort.
Helvetes jävla skit...
Eller är det hjärnan som spelar mig ett spratt, eftersom hjärtat pratar så förbannat högt ibland? Jag vill så mycket, är en romantisk, fånig drömmare som vill se ett happy ending i alla jäkla filmer som spelas upp runt mig, dag efter dag..
Att umgås med människor från ens förflutna, inse att man saknat dom så, saknat tiden som var, tiden man var dum nog att inte uppskatta utan istället sjabblade bort bland trivialiteter och tjafs. Att sitta där och känna det som att tiden stått stilla, att allt är som då, blunda för en stund och låtsas att detta är verkligheten. Må sådär oförskämt bra, invaggad i en uppdiktad nutid där man känner att man är på precis rätt plats vid precis rätt tillfälle...att man inte vill vara någon annanstans på jorden än precis just här och just nu... och sen vakna upp, inse hur verkligheten ser ut och återgå till den bistra sanningen. Att det här fina, rätta, sanna, sjabblades bort, förstördes, pga mina val. Val jag kommer att ångra tills den dag jag slutar andas. Och ingenting kan ställa det till rätta. Gjort är gjort.
Helvetes jävla skit...
söndag 22 juli 2012
Nystart
Jag hade sett fram emot att få tävla på SM i Athletic Fitness om ett par veckor. Så blir det nu inte, pga att min mage inte orkat med den stress den utsatts för, både från mig själv och från utomstående håll. Men, kanske är det lika bra, kanske är det tom till det bästa! För det finns en mening med allt som sker, och att jag missar SM i år och istället ska tävla på Decembercupen är säkert det rätta.
Jag har mått väldigt dåligt till och från denna vår, men känner nu att min sjukdomsbild ger mig en chans till en nystart. Att rensa bort och göra om, göra rätt. Att för en tid träna för att det är roligt, inte för att jag har någon press på mig. Att byta telefonnummer och bara ge det till speciellt utvalda för att få vara mer ifred. Att rycka lite mer på axlarna när det inte är kliniskt rent här hemma. Även om det bär mig lite emot... ;)
Jag börjar må bättre. Framförallt förstår jag det med tanke på att jag åter igen börjat reflektera över människor runt om mig; att mitt synfält har vidgats och är nyfiket. En sak jag tex har undrat över, är varför kvinnor på gymmet ställer in löparbanden på max lutning och sen håller sig krampaktigt i övre delen av displayen för att klara av det? Släpp greppet, så ska ni se att ni kan minska lutningen till hälften och ändå tycka att det är olidligt jobbigt, det ni pysslar med nu ger ingenting!
Sen förundras jag över alla som kör här genom Åkarp där det är 30 km/h vardagar klockan 7-17, men som kör i 30 även på helgerna? Det är väl bra att man tar det lugnt i trafiken, men att inte förstå en vägskylts betydelse räknar jag inte som försiktighet, utan som en osäker och dålig förare. För visst innehåller väl även dagens körkortsteori vägmärkeskunskap..?
Slutligen en reflektion som även den hamnar i gymvärlden. Varför är kvinnor så rädda för att styrketräna sina ben? Hur ofta hör jag inte kommentaren: "Jag springer/cyklar/går så mycket så dom får sitt där." Jo, det är jättebra, men du bygger inte muskler genom konditionsträning. I så fall borde man få världens mest välsvarvade armar genom att vifta hysteriskt med dom samtidgt som man springer, eller? Snacka om optimerad träning!
Jo, jag börjar känna igen mig själv... Och jag har tagit itu med ett projekt här hemma och målat om "tegelväggarna" i mitt kök. Det var snyggt som attan, men mörkt som natten. Nu kan jag laga mat och hälla vatten i kaffekokaren utan att behöva strålkastare!
Och eftersom jag just nu inte har mer att pyssla med, lilleman sover, hemmet är så städat jag känner att det behöver vara, och morgondagen tar jag itu med när den kommer, så tänker jag nu sätta mig med en ljudbok i öronen och njuta av den ljumma kvällen på min altan med en påse ostbågar!
Jag har mått väldigt dåligt till och från denna vår, men känner nu att min sjukdomsbild ger mig en chans till en nystart. Att rensa bort och göra om, göra rätt. Att för en tid träna för att det är roligt, inte för att jag har någon press på mig. Att byta telefonnummer och bara ge det till speciellt utvalda för att få vara mer ifred. Att rycka lite mer på axlarna när det inte är kliniskt rent här hemma. Även om det bär mig lite emot... ;)
Sen förundras jag över alla som kör här genom Åkarp där det är 30 km/h vardagar klockan 7-17, men som kör i 30 även på helgerna? Det är väl bra att man tar det lugnt i trafiken, men att inte förstå en vägskylts betydelse räknar jag inte som försiktighet, utan som en osäker och dålig förare. För visst innehåller väl även dagens körkortsteori vägmärkeskunskap..?
Slutligen en reflektion som även den hamnar i gymvärlden. Varför är kvinnor så rädda för att styrketräna sina ben? Hur ofta hör jag inte kommentaren: "Jag springer/cyklar/går så mycket så dom får sitt där." Jo, det är jättebra, men du bygger inte muskler genom konditionsträning. I så fall borde man få världens mest välsvarvade armar genom att vifta hysteriskt med dom samtidgt som man springer, eller? Snacka om optimerad träning!
Jo, jag börjar känna igen mig själv... Och jag har tagit itu med ett projekt här hemma och målat om "tegelväggarna" i mitt kök. Det var snyggt som attan, men mörkt som natten. Nu kan jag laga mat och hälla vatten i kaffekokaren utan att behöva strålkastare!
 |
| Arbetet påbörjat |
 |
| Färdigt! |
måndag 2 juli 2012
Stugsittare
Känner att jag på sistone mer eller mindre frivilligt avskärmat mig från vänner och bekanta. Jag jobbar, hämtar Milton (vissa dagar) tränar, lagar mat, pysslar hemma och är, just hemma. Jag försöker hålla kontakten med vänner via telefonen och sociala medier, men allt som oftast kommer jag på mig själv med att kolla på telefonen och tänka att nej, jag ringer lite senare.
Vad är det som gör detta då? Till viss del kan jag skylla på dieten. Det är tidiga morgonar, mycket träning, mycket planering och lite ork till annat än det som jag "måste" göra. Men det är inte hela sanningen. Jag är nämligen som sån, att när jag känner mig låg och nere är jag sämre på att hålla kontakten med mina vänner. Jag vill inte vara till besvär, inte störa, inte dra ner andra med mina ledsamheter. Det är inte bra, jag vet, för vänner finns där även när det blåser runt en, och jag VET att mina vänner är fenomenala på det! Detta att jag håller truten när jag mår dåligt gör att när bägaren väl rinner över kan det komma som en chock för mina vänner, för dom har inte anat att något stått snett till. Men dom känner mig så väl att dom vet att det inte hjälper att tjata på mig; jag berättar när jag är redo.
Att skriva dagbok funkar ofta bra för mig. Där borde jag kunna få ner allt jag tänker och känner utan att behöva känna att jag belastar någon. Men även där märker jag av när jag mår riktigt dåligt, för vissa sidor är tomma... Det är dom dagar jag känner att det är för tungt att ta tag i verkligheten och då är det bättre att köra ner huvudet i sanden och låtsas som om dagen inte funnits.
Nu önskar jag att det ska vara slut på sådana dagar. Att jag har dagar som är bättre och dagar som är sämre är helt okej, det ingår i livet. Men dessa dagar där jag känner att jag inte vet hur jag ska orka eller klara mig igenom dagen, kan jag gärna vara utan... :)
Första steget dit är att öppna min dörr för människorna runt mig. Att lämna min position som stugsittare och umgås med mina vänner. Och jag börjar nu till helgen, och sen kommer semestern då jag förhoppningsvis ska ha mer ork och tid att umgås med folk. Jag vill skratta igen, träffa nya människor, få nya upplevelser för både mig själv och Milton och känna när hösten kommer att det har varit en fin sommar som jag ser tillbaka på med glädje. Kan det vara för mycket begärt..?
Vad är det som gör detta då? Till viss del kan jag skylla på dieten. Det är tidiga morgonar, mycket träning, mycket planering och lite ork till annat än det som jag "måste" göra. Men det är inte hela sanningen. Jag är nämligen som sån, att när jag känner mig låg och nere är jag sämre på att hålla kontakten med mina vänner. Jag vill inte vara till besvär, inte störa, inte dra ner andra med mina ledsamheter. Det är inte bra, jag vet, för vänner finns där även när det blåser runt en, och jag VET att mina vänner är fenomenala på det! Detta att jag håller truten när jag mår dåligt gör att när bägaren väl rinner över kan det komma som en chock för mina vänner, för dom har inte anat att något stått snett till. Men dom känner mig så väl att dom vet att det inte hjälper att tjata på mig; jag berättar när jag är redo.
Att skriva dagbok funkar ofta bra för mig. Där borde jag kunna få ner allt jag tänker och känner utan att behöva känna att jag belastar någon. Men även där märker jag av när jag mår riktigt dåligt, för vissa sidor är tomma... Det är dom dagar jag känner att det är för tungt att ta tag i verkligheten och då är det bättre att köra ner huvudet i sanden och låtsas som om dagen inte funnits.
Nu önskar jag att det ska vara slut på sådana dagar. Att jag har dagar som är bättre och dagar som är sämre är helt okej, det ingår i livet. Men dessa dagar där jag känner att jag inte vet hur jag ska orka eller klara mig igenom dagen, kan jag gärna vara utan... :)
Första steget dit är att öppna min dörr för människorna runt mig. Att lämna min position som stugsittare och umgås med mina vänner. Och jag börjar nu till helgen, och sen kommer semestern då jag förhoppningsvis ska ha mer ork och tid att umgås med folk. Jag vill skratta igen, träffa nya människor, få nya upplevelser för både mig själv och Milton och känna när hösten kommer att det har varit en fin sommar som jag ser tillbaka på med glädje. Kan det vara för mycket begärt..?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)