Idag känns det bättre

Ibland undrar jag om jag är schizofren... Från att ha varit så låg häromdagen och velat strunta i allt, till att vakna idag och vara på ett utmärkt humör och bara längta tills det är lördag och jag får visa för mig själv att jag inte ger upp!
Jag har funderat mycket, peppat mig själv, fått många vänliga ord av människor runt mig, och jag har hittat den inre styrkan igen och har ett välbekant och inte alls obehagligt pirr i magen av förväntan och lite nervositet inför lördagen...

Jag har börjat göra en lista på sånt jag ska äta efter tävlingen, sånt som jag saknat under dieten. Och här kanske jag förvånar lite, för det jag längtar efter är faktiskt inte sånt som pizza och burgare.
Jag längtar efter vanlig korv med mos. Efter rostade Lingongrova med marmelad och ost. Efter varma mackor. Efter lussekatter och pepparkakor. Efter att kunna fredagsmysa med lilleman och äta popcorn med honom när vi ser på film.

Och eftersom jag är en vän av listor har jag även börjat planera nyårsmaten... Det känns skönt att inte helt snöa in på det här med tävlingen, utan att känna att jag har ett liv utanför gymmet oxå, ett liv som betyder så mycket mer för mig. Det är lätt att man blir blind i den här världen av tävlande, gym och träning. Och för de som är själva, som kanske inte jobbar ett vanligt 7-16-jobb, som inte har barn och som är några år yngre än vad jag är, kan det kanske funka att bara ha det livet och rätta in allt annat utifrån träningen. Men för mig, som är ensamstående mamma, som jobbar 7-16, som har vänner som inte alls är involverade i träning/fitness och som dessutom börjar komma till åren, gäller det att anpassa träningen efter livet. Och vet ni; jag är helt jäkla nöjd med det!

Min inställning så som jag vill ha den, är på väg på rätt köl igen. Jag ska fan göra mitt bästa på lördag och jag ska fan va stolt över mig själv när jag går ifrån Scandic Star, oavsett om jag kommer sist eller ej. För jag har gjort något som många inte lyckas med; jag har vunnit kampen mot ett magsår, offrat sovmorgonar, sena kvällar, planerat minituöst, jobbat heltid, tagit hand om min son, umgåtts med mina vänner, tränat som en galning, kämpat med min diet och lyckats ta mig hela jävla vägen till scenen trots hot och trakasserier som hade knäckt vem fan som helst! Och jag är i mitt livs absolut bästa form! Jag hade inte kunnat göra något mer än det jag gjort.
Och vet ni... jag har gjort allt detta, utan att missa det viktigaste av allt... Att leva! Jag har unnat mig ett glas vin till maten på lördagarna, jag har satt min son före när jag haft honom, jag har prioriterat mina vänner när dom behövt mig och jag har lyckats undvika den förrädiska fällan där man går så in i sig själv att allt annat blir oviktigt. För i ärlighetens namn; det är ju bara en tävling. Inte livet. Livet är det som pågår runt omkring, hela tiden, och jag vill inte missa det!

Stor kram till er alla, och tack för alla värmande ord!

Att tro på sig själv

Med bara ett få dagar kvar tills tävlingen jag kämpat så för snurrar tankarna runt i mitt huvud. Jag ser mig i spegeln och är säker på att jag kommer att misslyckas. Jag går till gymmet, kör mina chins och dips och jag vill bara ge upp. Jag känner inget självförtroende alls, fattar inte vad jag ska på en tävling att göra.
Min vettiga sida av mig själv säger att det är trams, att jag visst det har på en tävling att göra, att jag är värd att ställa upp och visa för mig själv att jag är bättre än sist, att jag utvecklats och att jag kämpat hårt och är värd belöningen att få stå på scen och glänsa.
Min vettiga sida av mig själv säger att jag visst det har en chans. Jag kommer inte att vinna, men jag kommer att kunna va stolt över min prestation och göra mitt allra bästa. Jag kommer inte att vara störst, inte hårdast, inte starkast, inte uthålligast, men jag kommer att göra så gott jag kan.

Sen har vi den där andra sidan av mig... Den som blivit jävligt nertrampad den senaste tiden, som fått höra och ta emot så mycket skit om mig som person att orden blivit min sanning och verklighet. Den sida som mentalt brutits ner och förnedrats, som gjort att jag känner det som att jag tappat mitt värde och rätt att existera.

Dessa två sidor av mig kämpar nu mot varandra. Jag vill tro på mig själv, jag vill så jäkla gärna få känna att detta är så roligt som jag egentligen tycker att det är. Jag vill inte att det jag gått igenom ska förstöra för mig mer än det redan har gjort, jag vill kunna gå upp på scenen på lördag med ett varmt leende som kommer från magen och sprider sig till mitt ansikte så alla kan se hur glad jag är för att jag lyckats ta mig hela vägen. Jag vill kunna säga till mig själv att "Du fixar detta, Kerstin", och tro på orden.
Jag kommer att gå in i min "bubbla" nu ett par dagar och försöka att mentalt radera (eller åtminstone skjuta undan) de negativa tankar som jagar mig, göra saker jag tycker om och som får mig att må bra, vila, och sen ladda om ordentligt till lördag. Om jag kan...

Undrens tid...

Blev så glad igår när jag var och tränade, för jag såg något som är ganska ovanligt på de gym där jag huserar. Jag såg en tjej som styrketränade, och som TOG I när hon gjorde det. Jag vill inte verka fördomsfull eller dra alla över en kam, men mina erfarenheter i gymvärlden visar på att det är vanligare med tjejer/kvinnor som "fjattar" med vikterna än de som kämpar och sliter. Sen är det givetvis rätt beroende på vilket gym man tränar på, de som väljer att träna på mer "Hardcore-gym" är mer benägna att svettas bland vikterna än de som nysminkade går på banden på de motionsgym där jag smyger runt.

Vet inte hur länge till jag kommer att kunna hålla tyst när jag ser tjejer som går på bandet med precis hur mycket lutning som helst och som håller i sig för kung och fosterland i displayens övre kant. Varför i helskotta ha sån lutning om man ändå inte klarar av att hantera lutningen? Är det inte bättre att plana ut litegrand och låta kroppen jobba? Hörde tom en tjej säga till en annan att hon hade sån lutning för att träna rumpan extra. Bra tänkt, om hon släppt med händerna. Fast då hade hon säkerligen ramlat av... För sanningen är, brudar, att ni tränar inte rumpan om ni klamrar er fast vid löpbandet som en hetsätare klamrar sig vid en rulltårta.

Den här tjejen igår sprang på bandet när jag anlände till gymmet, och när hon var klar gick hon loss på vikterna som en Duracellkanin, och det säger jag med stor posivitet i rösten. Hon var effektiv, målinriktad och kämpade tills hon inte fick upp vikten fler gånger. Oerhört inspirerande att se henne och smittas av hennes kämpaglöd. Hon var helt inne i det hon gjorde och fokuserade på träningen och inte på hur håret såg ut eller om sminket kladdade. Hon var faktiskt inte ens sminkad!
Nu hade jag själv inte någon bra träningsdag just igår, men jag tar med mig hennes inställning till mitt nästa träningspass och ska ge vikterna en rejäl omgång när jag kommer dit!

Tycker det är så skönt när mina fördomar om tjejer på gymmet slås itu och jag inser att undrens tid inte är förbi...

Livet går vidare

Att säga att jag mår bra är att gå till överdrift. Att säga att jag kommer att må bra ligger närmare sanningen.
Denna tid på året är alltid lite extra tung för mig. Det var i november för elva år sen som min far relativt hastigt gick bort i cancer. Så varje år vid denna tid kommer en del känslor tillbaka. Inte så att jag sitter och minns och tänker en massa på honom, men jag kan minnas hur det kändes precis just då, i olika stunder av hans sista tid.

Sorg är en mäktig känsla. Har tänkt en del på det idag. Att man kan sörja de som lämnar jordelivet, men att man även kan sörja de man en gång hade och förlorade trots att de finns kvar i livet.
Det handlar inte bara om att sakna eller längta efter någon; det är starkare än så. Det är sorg.
Att pendla mellan den lugna sorgen där tårarna (synligt eller osynligt) rinner i en stillsam bäck längs kinden och man minns de fina stunder man fick med den man sörjer, och den rasande sorgen som vill slita sönder hjärtat, där man inte får luft och paniken fångar dig i ett ångestfyllt skrik och tårarna inte räcker till.
Insikten att man aldrig mer kommer att få sitta med personen man sörjer och ha ett samtal, att inte få höra hans eller hennes röst fler gånger, att inte få se honom eller henne le eller få torka hans eller hennes tårar. Att han eller hon inte finns där för dig mer, och att du inte heller finns där för honom/henne.
Insikten kan träffa dig som ett slag i ansiktet, och du förstår inte hur du ska orka gå vidare. Men det gör du! På något jävla konstigt sätt så går livet vidare, och du med det! För varje dag som går blir du lite, lite starkare och ditt leende kommer sakta men säkert tillbaka. Du kan tänka tillbaka på tiden ni hade och inte bara må dåligt över tankarna.
Men du glömmer aldrig. Du slutar aldrig sakna.

Längtan...

Har mycket jag längtar till just nu, små som stora saker.
Mest av allt längtar jag efter min son; det gör jag alltid, från första sekund jag lämnar honom tills han är hos mig igen.

Sen längtar jag tills den 1 december då jag ska tävla. Inte bara för att dieten då är slut och jag kan äta vad jag vill, utan för att det är en speciell känsla att tävla; en känsla jag gillat och hoppas få uppleva även denna gång.

Jag längtar till julen. Jag är jul-romantiker; har alltid varit, och kommer alltid att vara. Denna jul blir lite annorlunda eftersom jag kommer att vara helt själv på själva julafton. Jag har fått erbjudande från nära och kära att fira julen med dom, men jag vet faktiskt inte än hur jag vill göra. Att sitta med någon annan familj när dom firar julen kanske inte alls känns rätt för mig, eftersom jag helst av allt hade velat vara med en egen familj. Alternativet jag målat upp i huvudet är att va på gymmet när alla andra tittar på Kalle Anka, hyra tre filmer på Hemmakväll och handla en stooor påse av deras lösgodis, laga en hemmagjord pizza och bara mysa själv hemma hela kvällen.

Jag längtar efter mina vänner som jag inte hinner träffa så mycket som jag skulle vilja. Vi har alla på tok för hektiska liv, och det förundrar mig ibland hur det blivit så i livet att man tom har svårt att hinna få iväg ett sms eller ett telefonsamtal?

Jag längtar efter att min vän från Finland ska komma hit över en långhelg och hälsa på mig! Vi har en del på schemat, men framförallt ska vi bara umgås och ha det bra.

Jag längtar efter lugn och ro....