Gott slut...

... och strax ett gott nytt...
När vi steg in i 2011 för dryga året sen hade jag ingen aning om att mitt år skulle se ut som det nu gjort. Jag hade helt andra planer, drömmar och förväntningar.
Jag har gått på många minor detta år, fått mer än en käftsmäll och gråtit mer än vad jag gjort sammanlagt tidigare under mitt liv. Jag har ångrat val jag gjort, lidit pga mina val, varit nere på botten och vänt mer än en gång, kämpat mig upp, dragit på mig leendet och försökt på nytt, fallit igen och så börjat om igen... Jag har ifrågasatt min rättighet att existera, känt att jag bara gör fel, ibland inte fattat vad jag gjort för fel, och ibland tyckt att jag handlat rätt men fått höra att det varit fel i alla fall.
Jag har i vissa perioder vridit och vänt på mig själv för att vara till lags, försökt ändra på mig själv för att göra andra nöjda, och varit på väg att förlora fotfästet, och mig själv, mer än en gång.
Mitt löfte till mig själv inför 2012 är att gå MIN väg. Inte så att jag ska trampa över andra för att få min vilja igenom, men försöka tycka om mig själv som jag är och inte försöka bli någon annan för någon annans skull. Jag är så gammal att jag borde vara stabil i vem jag är, och det har jag tyckt mig vara fram tills 2011. Jag får nog säga att identitetskrisen jag genomlidit i år är över nu, och nu ska jag bara rota mig i den jag är igen.

Men jag är inte bitter. Jag är glad över de insikter detta år har gett mig. Jag har tvingats vända ut och in på mig själv och lärt känna mig bättre än vad jag gjort innan. Jag har ställts inför situationer som varit piss-jobbiga och ändå lyckats reda ut min vardag, med jobb, min son, mitt hem och min träning. Jag har hittat en styrka i mig själv som jag inte trodde fanns, just för att jag kännt mig så nerbruten och svag. En kämpaglöd som får mig att kunna stänga av det jobbiga, det som stör för att kunna fokusera på det som behöver prioriteras här och nu. Jag har inte grävt ner mig i tårarna, har kunnat sköta mtt jobb och mina åtagande, ta hand om mig själv och Milton och så har jag fått gråta och må dåligt i min ensamhet på kvällarna när det är bara jag. Jag har oxå börjat skriva, något jag kan kalla mina memoarer, och det har hjälpt mig mycket. Det var lite trevande i början, men allt eftersom släpper jag på hämningarna och skriver öppet från mitt hjärta. Jag skriver inte till någon. Jag skriver för någon; för mig själv.

Och nu går vi strax in i 2012. Ett år jag tveksamt ser fram emot. Jag vet inte vad som komma skall. Jag vet vad jag drömmer om och önskar, men vägen dit är lång och troligtvis ganska knackig. Framförallt önskar jag mig ett lugnt och stabilt år med trygghet för både mig och lilleman.

Gott Nytt År!

God Jul i stugan

Två dagar till Julafton. Familjens högtid, barnens dag. Om saker och ting är som dom borde... För många är Julen en hemsk helg. En helg då man inser hur ensam man är, om man inte har nån att dela helgen med. En helg där många vuxna dricker på tok för många snapsar och barnen indirekt blir lidande. En helg då allt ska va så fint, så perfekt och alla ska va så goa och glada... Man målar upp en fasad och visar den utåt. Inåt kanske man gråter och känner sig misslyckad, handlar den jävla julskinkan och Aladdin-asken bara för att det "ska va så".
Jag är ganska ensam i jul. Jag har ingen stor familj, i stort har jag min mamma och min son. Pga splittringar som ingen längre minns ursprunget till, kan jag bara fira halva julafton hos min mor, sen får jag och sonen åka hem då hon ska fira med min bror som inte pratat med mig på 10 år... Men egentligen är jag ju inte ensam! Jag har Milton, min älskade son, som egentligen är allt jag önskar mig, och hur bra är inte det? Jag har underbara vänner som tom bjudit in oss på Julafton för att vi inte ska sitta själva! Så synd om mig är det inte, jag väljer detta alternativ för oss helt på eget begär. Det är såhär hans och mitt liv ser ut nu, och vi ska göra fina traditioner av våra jular.

Jag bär på mycket sorg över det år som passerat. Mycket som hänt som jag innerligt ångrar, men inte kan göra ogjort. Mycket har jag lärt mig, och läxan har varit slitsam och dyr. Jag har inte många önskningar inför denna Jul, men desto fler inför kommande år. Framförallt har jag flertalet nyårslöften, saker jag lovar mig själv, som jag i sann Kerstin-anda kommer att se till blir till verklighet.
Men dom tar vi i ett annat inlägg, när jag summerar året som gått och blickar in i året som nalkas. Nu nöjer jag mig med att önska er alla och mig själv en riktigt God Jul. Jag har på känn att den blir det för både mig och den bäste lille killen i världen!

Nertrampad

Mycket ska man höra innan öronen faller av. Efter denna helg borde mina öron hänga i en liten skinnstump... Jag tåler det mesta och reser mig säkert igen, men det har tagit på mig som faaaan denna helg.
Jag hänvisar till mitt inlägg om två sidor av ett mynt och i detta fall har jag valt att hålla truten om vad jag tycker (igen) för jag har helt enkelt resignerat. Jag har HUR mycket som helst att säga men jag avstår och bidar min tid. Det är lätt att sitta på sin höga häst och tro sig vara omtyckt och bäst i världen, men fy fan va hårt man faller när den dagen kommer... Jag vill inte va skadeglad men faktiskt kommer jag att tillåta mig småle när tiden är kommen.

Långsint

Jag är långsint. Inte sjukligt långsint, åtminstone inte längre. Jag KAN glömma undan saker som hänt, men jag kan oxå välja att inte göra det. Jag har lärt mig att förlåta och att lägga saker bakom mig, men jag glömmer aldrig, inte på riktigt. Allt sparas i ett inre arkiv och kan plockas fram när jag känner varningsklockor från det förflutna ringa. Någon slags försvarsmekanism som aktiveras av händelser som påminner om något jag varit med om och farit illa av, eller tyckt illa om.
Ibland önskar jag att jag ska kunna glömma saker, och jag gör ibland tappra försök. Men jag vet ändå alltid med mig att jag kan inte glömma om nån gjort mig illa. Förlåta, ja. Glömma, nej... Och i vissa fall kommer smärtan tillbaka med jämna mellanrum och gör att förlåtelsen kasar på sniskan den oxå. Där har jag hamnat nu. Jag är i ett läge där jag vägrar att glömma, för jag kan inte tillåta att jag mår så dåligt igen, och det gör att jag inte heller kan förlåta. Jag försöker gå vidare, men smärtan, ilskan och känslan av att vara förorättad och trampad på gör att jag befinner mig i nåt slags vaacum där jag bara vill att tiden ska gå och läka såren.