En månad har gått sen mitt senaste inlägg, och delvis mår jag mycket bättre nu. Det har varit några tunga veckor, tyngre än vad jag kunnat ana. Att jag samtidigt som detta drama utspelat sig, har klarat av att sköta mitt jobb, vara en mamma till min älskade son, och orka med träning och diet är för mig ett under. Trodde inte att jag besatt en sån styrka, men givetvis måste jag erkänna att utan mina vänner, min träning och min son tror jag inte att jag hade orkat...
Jag tror på att människan i grunden är god. Men jag tror även att människan i grunden är ganska självisk. Och jag tror att händelser, situationer och kombinationer gör att en i grunden god människa kan bete sig själviskt och elakt, trots bättre vetande. Sen är vi formade genom livet vi levt, och man kan på vägen välja hur man vill bli, till viss del. Jag tror att man kan ändra sig, till viss del. Men bara om man VILL ändra sig, och den viljan kan omöjligt komma innan man har insikt om VARFÖR man bör ändra på något i sitt beteende. Säger man att man har förstått, att det inte ska upprepas och att man har lärt sig, och sen ändå upprepar beteendet och skadar en människa, då har man inte förstått, och man har inte lärt sig ett jota.
Hur länge är det då okej att acceptera ett sånt beteende, att förlåta, glömma och försvara? Antagligen så länge den "drabbade" ser att fördelarna överväger nackdelarna. Men förr eller senare kommer vågskålen att tippa över, och när det handlar om en dramatisk människa med stora problem blir det en sjujävla smäll när vågskålen faller i golvet.
Hur många misshandlade kvinnor hör man inte tala om, som gång på gång tar tillbaka sina plågoandar? "Han lovade att det var sista gången." "Han älskar mig verkligen och han hade inte gjort det om inte jag gjort såhär innan..." "Han har gett mig så fina blommor och han grät, så jag vet att han inte menade nåt illa." Kvinnor som försvarar sina svin till män, som inte tror att dom är värda mer, som tar på sig skulden själva.
Jag vill inte dra några drastiska paralleller med det jag känner, men vem är det som bedömer HUR dåligt en människa mår? Det gör väl människan som mår dåligt?
Kärlek och åtrå kan kvitta, när tillit, respekt och förtroende är borta, och man inser att man faktiskt inte tycker om en annan människa. Finns viljan kan det kanske byggas upp igen, men det krävs en helvetes vilja.
