Jag får ofta höra på jobb att jag så gott som alltid är på gott humör och har ett leende över även när det är tungt och motigt. Det är så folk känner mig, det är så jag själv känner mig. Det är sådan jag vill vara!
Just nu är jag inte sådan. Just nu går jag igenom en av de allra jobbigaste perioderna i mit liv. Jag önskade så innerligt att det inte skulle bli såhär, och jag är så arg och så ledsen över hur det blivit. Jag mår fruktansvärt dåligt, psykiskt och fysiskt. Jag har gått ner fyra kilon på en vecka, och det behövde jag INTE. Jag är ständigt orolig och nervös, kan inte äta, kan inte sova. Hoppar till av minsta ljud, och varje gång telefonen låter har jag hjärtat i halsgropen. Milton har tyvärr även han blivit drabbad av detta; han är orolig, blir rädd om det knackar på dörren, äter sämre och är som ett plåster på mig.
För hans del kommer det att läka relativt snabbt, om jag bara kan få ordning på mig själv och hålla uppe fasaden gentemot honom, men för mig själv är det värre.
En underbar människa sa till mig igår att jag ska inte va så hård mot mig själv, att jag är skör nu och att jag får ta ett litet steg i taget. Att det är inte konstigt om jag bryter ihop om jag tappar något på golvet; det ska så himla lite till när man hänger på kanten av ett nervsammanbrott.
Men det är svårt. Svårt när man inte vill va såhär. Svårt när man inte ville att det skulle bli såhär. Svårt när man ställer höga krav på sig själv. Svårt när man är van vid att finnas där för andra, men nu inte orkar ta hand om ens sig själv.
Känslan av att inte räcka till åt mina vänner gör ont. Känslan av att Milton blivit drabbad gör massor-ont.
Men... Känslan av att varenda en av mina vänner finns där för mig dygnet runt, närhelst jag behöver en famn eller ett tröstande ord är helt jäkla obeskrivligt! Dom dömer mig inte, som jag själv gjort. Dom ger mig ingen skuld, som jag själv gjort. Dom gör det som vänner ska göra; dom lyssnar, tröstar och vill se mig på fötter igen.
Jag antar att jag kommer dit igen, på fötter, alltså. Men jag vet faktiskt inte när. Jag tar pyttesmå steg, och blir omkullknuffad gång på gång, ibland av verkligheten och ibland av mina minnen och tankar. Men jag måste kämpa mig upp igen, måste för att jag vill det. Vill bli en bra mamma igen, en glad mamma som inte tittar oroligt ut genom fönsterna här hemma. Vill bli en bra vän igen, en engagerad vän som inte oroligt kollar telefonen eller ser sig om när hon är ute. Vill bli en bra kollega igen, en kollega som alltid har ett leende över till alla jag möter.
Det är en lång väg kvar, och jag hoppas att jag ska orka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar