Tänk att jag tyckte att jag mådde dåligt innan. Det gjorde jag ju såklart, men det är inget mot hur jag mår nu. Allt är så verkligt overkligt och jag önskar gång på gång på gång att detta inte händer. Det är så absurt, nåt som händer andra. Och nu är det min verklighet och jag vill inte!! Det var fan inte så här det skulle bli!! Detta var inte vad jag ville! Jag hade en dröm och jag försöker nånstans i mitt sargade inre hålla kvar vid den drömmen; kan och vill inte släppa den, då förlorar jag allt som är jag.
Du är stark, Kerstin, får jag höra. Men det är jag inte. Då hade det inte varit såhär. Då hade jag inte legat här ensam i soffan en fredagskväll och gråtit över att allt gått åt helvete. Då hade mitt liv varit så som jag tänkte mig det och drömde om för bara några år sen.
Så jag är svag och inser det. Man får va svag, visst.. Men hur tar jag mig genom detta utan styrka?
Fortsätter vänta på Miraklet som ska ta bort allt det här och visa mig ljuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar