Motivationsbrist

Hela denna sommar har varit en enda lång motivationsbrist när det gäller att sätta sig vid datorn och skriva något i mina bloggar. Det har varit så mycket annat som kommit emellan. Fint väder, tex. Men även lusten har saknats. Jag har överlag haft en jäkla olust till rätt mycket, framförallt sånt som handlar om den sociala biten. Har dragit mig undan mycket, varit med min son och försökt få energi från honom. Tänk om en sån liten människa kunde förstå vilken enorm makt och förmåga han innehar; hur bra han kan få sin mamma att må bara genom att finnas till och vara sig själv!

Jag trivs ju väldigt bra hemma, är ingen som blir rastlös av att sitta själv, utan mår bra av självvald ensamhet och min stilla vrå. Så i sommar har det blivit mycket sådant, kvällar på altanen med en ljudbok i öronen och ett glas av nya favoriten Chapel Hill. Det blev till och med så att jag nu i slutet på sommaren gjorde slag i saken och förnyade min altan genom att kasta det 14 år gamla plastmöblemanget till förmån för två nya grupper som gör mig lycklig så fort jag ser dom!

Hoppas på ännu någon stund här ute innan hösten blir för bister, och på många sköna kvällar nästa sommar...

Mitt liv har de senaste åren varit väldigt turbulent, jag har mått dåligt stora delar av tiden och känt att jag inte kunnat påverka min situation; att jag varit låst och tvingad i det liv jag haft. Men för några veckor sen vaknade jag upp ur denna dvala som låst mig. Jag började se saker för vad dom är, inte för vad jag önskar att dom skulle vara, och började min resa mot acceptans. Jag är inte framme än, men jag hoppas att jag ska nå dit, även om resan innebär många jobbiga tankar och minnen som jag måste gå igenom. :) Åter igen får jag styrka genom min son och min övertygelse om vad jag måste göra för att må bra och kunna vara den mamma jag vill vara för honom.

Det har hänt saker i mitt liv som gjort att jag förändrat mig som människa. Inte bara till det sämre, men totalt sätt har jag inte varit den jag velat vara. Jag vill vara den jag var förr. Kanske inte möjligt helt och hållet, men åtminstone vill jag känna mig som den jag en gång var. Och faktum är att jag gör det nu, jag känner att jag är på väg att bli den Kerstin jag var för låt säga fyra år sen. Fast med ett betydligt tyngre bagage än vad jag hade då, och det ska jag använda mig av som en påminnelse om de fel jag gjort och se till att aldrig mer upprepa.

Det är mitt mål för hösten; hitta harmoni och min väg. Jag har sagt det förr, det vet jag. Men denna gång kommer jag att lyckas, för nu har jag vaknat upp. Allt känns annorlunda nu. Jobbigt, men annorlunda på ett bra sätt.