Stormar både ute och inne...

Stormen lever rövare utanför mina fönster. Rastlösheten tilltar eftersom jag pga vädret inte bör bege mig någonstans. Vart jag skulle ta vägen vet jag iofs inte, för var jag än är känns det fel, som om väggarna kryper närmare inpå mig. Känner mig som en trasig kopia av mig själv, där jag kan känna igen den jag är, men inte kommunicera med mig, bara titta på från håll och känna maktlösheten över att inte orka nå fram.

Jag vill ha en varm, stor famn att krypa upp i, som skyddar mig från min verklighet och från stormen. Och ändå vill jag va ensam, för jag orkar ingen kontakt. Att va på jobb är att bita ihop och se det som att ännu en dag passerar lite fortare, som att jag önskar mig närmare vad? Vad är målet? Att må bra igen. Men jag har förstått att jag inte kommer dit bara sådär; att något måste ske, och att det måste börja hos mig. 

Men inte idag. Kanske imorgon...