Var är jag?

I ett par veckors tid har jag faktiskt mått ganska bra. Jag fick ett genombrott hos Kvinnojouren för två veckor sen och det var en stor aha-upplevelse för mig. Jag fick hjälp och verktyg till att förstå varför jag tänker och känner som jag gör, och när jag vaknade dagen efter var det första natten utan tårar som passerat sen helvetet startade.

De två gångna veckorna har jag kunnat gömma mig lite från min verklighet, känner jag. Även om den alltid ligger där och knackar mig på axeln har jag kunnat trycka bort den rätt mycket. Jag har fått hjälp att fokusera på bra saker, på mig själv, på Milton och jag har tom trivts i mitt eget sällskap vissa stunder.

Jag har hittat en motivator i mitt liv. Som pushar mig på gymmet och tror på mig och min kapacitet. En motivator som utan att ha känt mig i en livstid, har kommit mig så nära inpå på så kort tid att det både skrämmer mig och får det att bubbla i mig. Som får mig att vilja vara så mycket "Jag" som jag bara kan bli. Som säger till mig att allt kommer att ordna sig. Som ger mig kraft att orka. Som inte kommer tillåta mig att ge upp. Som jag aldrig vill göra besviken.

Idag fick jag ett samtal som ryckte mig tillbaka till min verkliga verklighet. Tårarna har bränt bakom ögonlocken hela dan. Jag har vetat att det skulle komma bakslag, och jag var beredd och jag hanterar det. Jag plockar fram motivatorn inom mig och verktygen jag fått, och försöker inte gömma mig. Jag tar itu med det. Kanske är det bättre imorgon, kanske inte. Men det blir bättre. Och jag ska dit, där det är bättre.

För Mirakel finns; det vet jag nu. Och det är aldrig försent för ett lyckligt slut; inte ens för mig!