Årsdag

Idag är det 12 år sen min pappa gick bort. För 12 år sen satt jag och höll om min mamma som om hon var ett litet barn; tröstade och vaggade.

Minns att jag sa till henne, att det bästa med den dagen var att vi inte behöver uppleva den igen. Och så ska jag försöka tänka idag; att gårdagen är borta och även om jag minns den, så är den inte idag.

Det blir inte att jag besöker pappas grav idag. Men jag ska få i mig lite frukost, och sen bege mig till ett särskilt ställe vid havet som betyder mycket för mig, nära Lomma, och där minnas pappa, som arbetade så gott som hela sitt liv blickandes ut mot havet. ❤️

Hur många tårar har man?

Ja, som rubriken lyder; hur många tårar har man? Det tar ju för fan aldrig slut! Trodde allvarligt talat inte att det gick att gråta så här mycket. Hela fredagen grät jag. Lördagen lyckades jag bita ihop lite mer, hade tom en trevlig kväll med ett par vänner som fick mig att skratta lite. Men idag har jag fallit än djupare, och skulle uppskatta mitt gråtande att ha upptagit 80% av min dag.. Har varit på ställen som plockat fram minnen hos mig som får mig att gråta. Har hört musik som gjort detsamma. Tänkt 1000000 tankar som även dom får mitt hjärta att blöda och tårar att rinna.

Jag har så mycket jag vill säga, men ingen mottagare. Vill inte ha den här verkligheten och vet inte var jag ska börja för att acceptera att detta är min verklighet. För jag vill inte acceptera den! Jag vill inte ha detta! 

Vill så mycket det jag inte kan. Vet inte hur jag ska klara det här. Jag lider mer än någon kan förstå. Det var inte såhär det skulle bli...

En oönskad verklighet

Tänk att jag tyckte att jag mådde dåligt innan. Det gjorde jag ju såklart, men det är inget mot hur jag mår nu. Allt är så verkligt overkligt och jag önskar gång på gång på gång att detta inte händer. Det är så absurt, nåt som händer andra. Och nu är det min verklighet och jag vill inte!! Det var fan inte så här det skulle bli!! Detta var inte vad jag ville! Jag hade en dröm och jag försöker nånstans i mitt sargade inre hålla kvar vid den drömmen; kan och vill inte släppa den, då förlorar jag allt som är jag. 

Du är stark, Kerstin, får jag höra. Men det är jag inte. Då hade det inte varit såhär. Då hade jag inte legat här ensam i soffan en fredagskväll och gråtit över att allt gått åt helvete. Då hade mitt liv varit så som jag tänkte mig det och drömde om för bara några år sen. 

Så jag är svag och inser det. Man får va svag, visst.. Men hur tar jag mig genom detta utan styrka? 

Fortsätter vänta på Miraklet som ska ta bort allt det här och visa mig ljuset. 

Usch...

Ingen rolig dag. Vilken mardröm!

Hämtade iaf Milton tidigare från dagis och fick en mysig eftermiddag och kväll med honom. Men lugnet i mig lyser med sin frånvaro; jag är galet rastlös, jag som annars (läs normalt) njuter av att bara vara, och då framförallt med Milton.

Imorgon stannar han hemma med mig; vi behöver det båda två, en dag för OSS. Inget nu är viktigare för mig än att få honom att känna sig trygg igen, och att han ska få ha sin mamma trygg och glad igen. På sikt. 

Sen kommer helgen då han är med sin pappa, och min saknad kommer att trasa sönder mig inombords, så då blir morgondagen något för mig att leva på tills vi ses igen. ❤️

Samlar kraft...

Det blir tufft imorgon. Stålsätter mig och förbereder mig på det värsta, och på att jag kommer att må dåligt. Så kan det ju liksom inte bli värre...eller...?

Fick energi av Milton en stund idag. ❤️ Och tanken på att hämta honom imorgon ska få mig igenom dagen. Kanske hålla honom hemma på torsdag och mysa? Låter morgondagens utfall få avgöra...

Så vacker...

http://youtu.be/j90nSRUVbIw

Kamp

Var på gymmet idag. Så skönt det var! Att få känna mig lite normal för en stund, om än förbannat klen. Men feberfri fjärde dagen och utan hosta, så kroppen verkar sakta men säkert återhämta sig med den välbehövliga vilan. Och får bara kroppen sin styrka åter, kanske jag kan börja min mentala läkning oxå. 

Har börjat pyssla med sonens adventskalender, en liten present för varje dag. Något att sysselsätta mig med, precis som julkorten jag tänker göra själv, som de senaste åren. För på något vis vill jag inte ge upp, inte sluta leva. Jag vill tro på Miraklet, bli lite starkare för varje dag och lita på att när tiden och jag är mogen, så finns mitt Mirakel där och jag är redo för det.