Sånt jag har svårt för

Jag ser mig själv som en ganska liberal människa, med stor tolerans och förståelse för att vi alla är olika och att ett beteende som i mina ögon kan vara avvikande inte bara för det måste vara ett felaktigt beteende.
Men... Det finns ändå vissa saker jag har svårt för, som vissa uttryck människor använder sig av och vissa personlighetsdrag. I mitt förra inlägg pratade jag om skitsnack, och självklart ligger det rätt högt upp i toppen bland egenskaper jag ogillar hos människor.

Jag har svårt för sk "mode-uttryck". Som att det faller 10 snöflingor i Skåne, så har vi plötsligt "Snökaos!" eller "Vinterchock!" Tack, media...
Jag fattar inte heller uttrycket "All In" om det inte handlar om pokerspel. Eller fattar det gör jag, men jag retar mig på att det används till höger och vänster.
Likaså är jag förundrad av människor som kan ge 200% när max ligger på 100%...

Att se sig själv som överlägsen en annan människa är bland det mest osexiga jag kan tänka mig. Att placera sig själv på en hög häst kan orsaka ett jäkla benbrott när fallet väl kommer... Självsäker kan man vara, men man behöver inte bli kaxig. Och framförallt inte förringa nån annans prestation, för du kan bara jämföra dig själv med någon som har exakt samma premisser som du.

Jag har oxå svårt för människor som dömer andra utan att egentligen veta något om personen i fråga. Att döma hunden efter håren, alltså. Eller att döma människan utifrån dess historia. Har du själv inte förändrat dig något under åren som gått, lärt dig något av dina erfarenheter?

Slutligen tycker jag att det är jäkligt jobbigt med människor som luktar blöt hund på gymmet!

Skitsnack

Jag har de senaste dagarna funderat över var människor har sina gränser. Jag ska försöka förklara vad jag menar.
Hur mycker känner du att det är okej att prata skit om en annan människa, och då menar jag att sprida rena lögner? Att säga att du hört någon säga att den här personen gjort ditt eller datt, utan att du själv kan eller vill verifiera sanningshalten bakom uttalandet?
Eller att anklaga någon för att göra något som personen kanske/kanske inte gjort, utan att först fråga personen som anklagas huruvida det stämmer eller ej?
Eller att föra vidare något som sagts i förtroende till dig, till en tredje, fjärde part, som sen i sin tur kan föra det vidare till fler, kanske för dig okända människor?

Sen har vi aspekten med gränser som gäller hur mycket du tolererar inom samma område. Var går din gräns med hur mycket lögner som är okej att det sprids gällande dig själv? Hur mycket skit tar du? Och ställ det i förhållande till hur mycket skit du tycker är okej att du ger andra... Är det en balans?

Det som är "roande" i det hela, är att människor har så lite intressant som händer i deras liv, att man har tid att fabricera och fantisera fram egna sanningar om andra personer. Tänk att ha ett så innehållslöst liv att man har ett behov av att ge andra människor extra "publicitet" genom lögner och skitsnack! :)

Jag har i och med dessa funderingar såklart granskat mig själv i lupp, och mina gränser. Jag har på vissa fronter haft en gräns som inte riktigt varit där jag önskat, och då pratar jag om gränsen för hur mycket skit som är okej för mig att ta. Det är nu justerat och likaså de andra gränserna är genomtänkta. Att leva efter devisen att göra mot andra det du vill att dom ska göra mot dig, är allt vad som behövs. Kanske inte så lätt, men väl värt att sträva efter!

Och så till nåt annat...
Hösten smyger sig på, eller nä, den har väl snarare anfallit oss! Bortser jag från blåsten som för det mesta råder i Skåneland, så tycker jag att det känns helt okej. Mörkret stör mig inte, vi lever i ett modernt samhälle med både elektricitet och ljus. Kylan stör mig inte heller, det finns vinterkläder och jag är ändå trött på sommargarderoben.
För att fortsätta på det positiva spåret med hösten kan jag berätta vad jag verkligen gillar med hösten. Jag gillar att sitta i soffan med mörkret utanför och mysa under en filt. Jag gillar att bylta på mig och sonen och gå ut och hoppa i löven som samlat sig på gräset utanför vårt hus, och sen välja ut de finaste och ta med in för att göra tavlor av dom. Jag gillar att ligga i sängen och titta på tv, något jag aldrig skulle göra sommarhalvåret! Och jag gillar att äta lördagsfrukost med levande ljus på bordet.

Möhippa!

Inget väcker väl så mycket känslor som ett bröllop? Inget får väl dig att dra så mycket på smilbanden som att se en av dina nära knyta hymnens band med den han/hon älskar och vill dela livet med? Det skulle väl i så fall vara att få äran att förnedra honom/henne med en möhippa/svensexa!!
Detta hade jag förmånen att få göra med min fina vän Helena förra helgen. Fast så mycket förnedring var det just inte, känns som om den tiden är lite passerad för åtminstone mig, som känner mig lite för gammal för den typen av trams som man kanske tyckte var okej för några år sen. Fast... de möhippor jag varit på genom åren har verkligen inte kantats av förnedring och fylla, utan riktats in på den blivande brudens önskemål och personlighet, vilket får mig att dra slutsatsen att de människor jag omger mig av är ganska lika mig; vill umgås med sina närmaste och ha en trevlig dag rätt och slätt!

Vi började med att hämta Helena tidigt på morgonen, något chockad eftersom hon trodde att det var hennes sambos svensexa denna dag... Lite utspökad blev hon, såpass att min treårige son tyckte att hon såg ut som en vacker prinsessa....

Ganska tidigt på dagen...

Efter frukost och umgänge bar det av till fotspa, sånt där med fiskar som gnager av alla godsaker från fötterna... Jag var själv inte med där pga sonen, men det var uppskattat.

Efter lunch och lite mer vin, åkte vi till en studio i Malmö där vi fick spela in en musikvideo med Helena som leadsinger, till Nanne Grönwalls "Håll om mig". Förbenat roligt, och kan varmt rekommenderas till er som vill göra något annorlunda och minnesvärt.

Helena och syster Christin

Efter en riktigt god middag hemma hos Helenas mamma var vi rätt färdiga. En lång dag, med en del alkoholinmundigande, nya upplevelser och massor av intryck tog ut sin rätt på oss, och vi kände att det var okej att ta igen sig för en stund....

Slagna hjältinnor...

Det var en fantastisk dag och jag vet att Helena uppskattade den massor. Jag vet oxå att jag fått en otrolig gåva i att ha träffat så underbara och varma människor som öppnade sina famnar för mig och min son, och jag hoppas på många fler trevliga stunder tillsammans!

Håll truten

Kom idag till att tänka på en sak min pappa brukade säga; "Att om du inte har något vänligt att säga kan du lika gärna vara tyst."
Han menade inte att du inte skulle säga din åsikt om någon bad om den, men varför säga något som gör någon ledsen bara för att du har svårt att hålla truten stängd, och personen i fråga inte har bett om din åsikt?
Stöter på det här ibland; socialt inkompetenta människor som bara måste låta foderluckan glappa, och som inte har en aning om att det som kommer ut kan göra mottagaren ledsen. Människor som kanske inte är precis dumma, men som har en jäkla otur när dom tänker... Och med det i åtanke behöver ju mottagaren kanske inte känna sig så ledsen eller sårad, men faktum är att ord kan såra ganska rejält, även om den oturssamme inte menade så illa som det lät.

Så att tänka sig för innan man öppnar munnen är kanske inte helt fel. Att fundera över hur det man tänker kan låta och mottas av den som får höra det. Att sätta sig in i hur andra människor kan tänkas reagera. Att bry sig lite om sin medmänniska och att inte göra mot andra det man inte vill att någon ska göra mot dig.
Eller att helt enkelt hålla truten om man inte har något vänligt att säga!

Välkommen höst!

Det är höstligt väder idag. Vilket ju är passande, eftersom det ÄR höst nu. Det gör inte mig något alls, tvärtom är hösten hjärtligt välkommen. Denna sommar blev inte alls som jag hoppats och önskat, så nu välkomnar jag hösten och stänger dörren till sommaren som gått.

Jag och sonen har ryckt bort de vissna sommarblommorna från krukorna, planterat ljung och silverek istället, städat uteplatsen och fällt ihop stolar och flyttat runt möblerna inför kommande inomhus säsong. Även garaget har fått sig en mindre rensning för att få rum med cykeln som jag inte vill ha ute längre.
Inomhus har ljusstakarna plockats fram, och även ljuslyktan där ute har fått en höstlyftning:

 

 Behöver få nytt och fräscht omkring mig, vill göra så mycket med mitt hem men är begränsad av ekonomin, så jag får gå på det lilla! :)
Även mitt eget yttre har fått sig en släng av mitt höstande, då jag bestämt mig för att inte vara blondin längre. Tanken är att bli brunett, men har fått börja med att färga av det blonda och ser nu ut såhär:

 

Jag stortrivs! Det är mycket mer Jag, och jag känner mig "mjukare" än i det överdrivet sönderblonderade som jag nu haft i nästan två år.
Som sagt var, hösten är välkommen, och även om jag ser fram emot mörka, blåsiga kvällar då jag myser upp mig i soffan med levande ljus och en bra film på tv, så har jag inget emot såna dagar som igår, då man kunde njuta av solen under lunchen...

Är du en god vän?

I takt med att åren går har min syn på vänskap förändrats. Mina vänner har alltid stått mig nära och betytt världen för mig, men det faktum att åren springer iväg gör mig påmind om att en dag finns inte mina vänner där längre. Eller så kanske det är jag som försvinner först, oavsett vilket, så har vi livet och varann till låns.

Så är du en god vän? Vad är en god vän?
Jag tror att man kan ha goda vänner på olika plan, och då definiera "god vän" på olika sätt, beroende på vilket plan vi pratar. Vissa vänner umgås man med i festligare sammanhang endast, och då har man vissa kriterier. Andra vänner är man som hemma hos och då blir kriterierna annorlunda. Och inget säger att den ena vänskapen är "godare" än nån annan.

För min egen del känner jag att jag ibland inte är den goda vän jag önskar att jag ska vara. Framförallt gäller det när jag själv mår dåligt, och jag då blir en sämre lyssnare för mina vänner. Jag blir sämre på att ringa, höra av mig, svara på sms. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna såhär.

Något jag har reagerat på är bekanta som pratar skit om andra vänner inför mig. Jag betackar mig från sådant, och beblandar mig inte med det. Kan känna att det är dumt att jag inte säger ifrån när jag råkar ut för sånt, men jag ursäktar mig med att jag inte själv säger något i alla fall. Men jag har ju blivit väl medveten om att de som pratar skit om andra MED dig, pratar skit OM dig när du inte är där... Det för mig är inte god vänskap.

Jag önskar mig en möjlighet att få samla alla min vänner en kväll, vänner som jag har från alla möjliga kriterier. Låta alla träffa varandra, låta dom få ansikten och personlighet till de namn jag berättat om. Sitta ner tillsammans med god mat, god dricka och bara prata. Låta dom få se, att trots att dom är helt olika varanda så har dom alla minst en sak gemensamt; dom är helt fantastiska människor, för annars hade jag inte haft dom som vänner!

Omöjliga drömmar?

Lördag kväll, lilleman sover och jag sitter i soffan framför tv:n, med datorn i knät, ett glas vin på bordet och en påse lösgodis bredvid mig i soffan. Kanske inte helt fel, tänker du. Nä, det är det ju inte, men inte fasiken är det helt rätt heller, om du frågar mig.

Jag tog en promenad med Milton innan, med honom sittandes i vagnen, något vi inte gjort på väldigt länge. Det gav mig en ganska obekväm känsla, en känsla av saknad av något som aldrig kommer att bli. Jag avskydde verkligen att va gravid; det är något jag aldrig trodde att jag skulle vilja gå igenom igen, och likaså att föda barn... Folk säger att man glömmer, men då känner dom inte mig... Jag glömmer INTE, det var det jävligaste jag varit med om! Men ändå, tre år senare, finns längtan och saknaden efter att gå igenom just de här två förhatliga sakerna igen. Att vara gravid, få bära ett liv i min kropp, och att få välkomna det till världen...

Men det är en omöjlighet, något som aldrig kommer att hända. Och troligen är det därför jag önskar mig det så innerligt. För att tiden springer ifrån mig och jag vet att det aldrig kommer att ske. För man önskar ju sig alltid det man inte kan få.
Och visst är jag tacksam över den fantastiska son jag har! Jag kan egentligen inte önska mig mer, för han är precis allt jag drömt om!

Såg en film igår, en komedi som heter "This means war". Underhållande, smårolig och levererade utifrån förväntan. Det jag inte förväntade mig var att den lämnade mig med lite tankar och funderingar. Det som hänger kvar framför allt är denna replik:
"Välj inte den man som är den bäste mannen. Välj den man som gör dig till en bättre kvinna."
För visst är det så, att det som verkar för bra för att vara sant oxå är just det. Men den som kan få dig att vara den du vill vara, som lockar fram det bästa ur dig, är den person du är ämnad för...

Djupt för att vara en lördagkväll... ;) Bjuder er alla en fortsatt trevlig kväll och en god natt. Imorgon blir en bra dag!