Jag är långsint. Inte sjukligt långsint, åtminstone inte längre. Jag KAN glömma undan saker som hänt, men jag kan oxå välja att inte göra det. Jag har lärt mig att förlåta och att lägga saker bakom mig, men jag glömmer aldrig, inte på riktigt. Allt sparas i ett inre arkiv och kan plockas fram när jag känner varningsklockor från det förflutna ringa. Någon slags försvarsmekanism som aktiveras av händelser som påminner om något jag varit med om och farit illa av, eller tyckt illa om.
Ibland önskar jag att jag ska kunna glömma saker, och jag gör ibland tappra försök. Men jag vet ändå alltid med mig att jag kan inte glömma om nån gjort mig illa. Förlåta, ja. Glömma, nej... Och i vissa fall kommer smärtan tillbaka med jämna mellanrum och gör att förlåtelsen kasar på sniskan den oxå. Där har jag hamnat nu. Jag är i ett läge där jag vägrar att glömma, för jag kan inte tillåta att jag mår så dåligt igen, och det gör att jag inte heller kan förlåta. Jag försöker gå vidare, men smärtan, ilskan och känslan av att vara förorättad och trampad på gör att jag befinner mig i nåt slags vaacum där jag bara vill att tiden ska gå och läka såren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar