God Jul i stugan

Två dagar till Julafton. Familjens högtid, barnens dag. Om saker och ting är som dom borde... För många är Julen en hemsk helg. En helg då man inser hur ensam man är, om man inte har nån att dela helgen med. En helg där många vuxna dricker på tok för många snapsar och barnen indirekt blir lidande. En helg då allt ska va så fint, så perfekt och alla ska va så goa och glada... Man målar upp en fasad och visar den utåt. Inåt kanske man gråter och känner sig misslyckad, handlar den jävla julskinkan och Aladdin-asken bara för att det "ska va så".
Jag är ganska ensam i jul. Jag har ingen stor familj, i stort har jag min mamma och min son. Pga splittringar som ingen längre minns ursprunget till, kan jag bara fira halva julafton hos min mor, sen får jag och sonen åka hem då hon ska fira med min bror som inte pratat med mig på 10 år... Men egentligen är jag ju inte ensam! Jag har Milton, min älskade son, som egentligen är allt jag önskar mig, och hur bra är inte det? Jag har underbara vänner som tom bjudit in oss på Julafton för att vi inte ska sitta själva! Så synd om mig är det inte, jag väljer detta alternativ för oss helt på eget begär. Det är såhär hans och mitt liv ser ut nu, och vi ska göra fina traditioner av våra jular.

Jag bär på mycket sorg över det år som passerat. Mycket som hänt som jag innerligt ångrar, men inte kan göra ogjort. Mycket har jag lärt mig, och läxan har varit slitsam och dyr. Jag har inte många önskningar inför denna Jul, men desto fler inför kommande år. Framförallt har jag flertalet nyårslöften, saker jag lovar mig själv, som jag i sann Kerstin-anda kommer att se till blir till verklighet.
Men dom tar vi i ett annat inlägg, när jag summerar året som gått och blickar in i året som nalkas. Nu nöjer jag mig med att önska er alla och mig själv en riktigt God Jul. Jag har på känn att den blir det för både mig och den bäste lille killen i världen!