Lycka är...

... att bli väckt av en skör liten röst som säger: "vakna mamma, jag älskar dig!"

... att få fira sin födelsedag med sina vänner och sin familj, och att kunna sitta utomhus och njuta av det fina vädret!

... att se sig själv i spegeln och vara nöjd med den människa man är.

Självklarheter för många, men för mig är det sånt här som betyder så mycket. Milton är mitt allt, och allt annat står sig slätt mot honom. Och att få omge mig med de människor som betyder så mycket för mig en eftermiddag som igår skänker mig inre ro och frid (trots att det var sjukt stimmigt med tre 3-åringar...). Slutligen, att äntligen vara nöjd med den människa jag är, att ha hittat hem till vem jag är känns obeskrivligt bra! För första gången på väldigt länge ser jag mig själv i spegeln och ser den jag vill vara, mina ögon är "tillbaka" och jag kan möta min blick utan skam.

Känns det rätt, är det rätt

Man kan lägga ner många timmar, dagar, år på att fundera över vad som är rätt eller fel för just dig. Man kan klydda till det och göra det svårare än vad det egentligen är. För faktum är, att känns det rätt, är det rätt. Känns det fel, är det med största sannolikhet fel. Magkänsla, tror jag det kallas.
Att låta förnuftet kämpa mot känslorna (eller tvärtom) är jobbigt. För man kan veta med sitt förnuft att något inte ÄR bra, men det kan lik förbannat kännas bra i magen. Och vad ska man göra då?
Jo... Känn efter en gång till! Är du helt säker på att det känns bra? För om du VET att det inte är bra, så nog finns känslan med där oxå, eller?
Det handlar om att vara sann mot sig själv, och då även mot andra.
Jag har varit dålig på det. Inte så att jag medvetet varit osann mot andra, men jag har varit osann mot mig själv, och det har ju då i sin tur drabbat andra, eftersom min besvikelse över mina dåliga beslut gått ut över andra parter. För jag har ju innerst inne VETAT att det jag gjort/valt har varit fel, eftersom det har känts fel, men lik förbannat har jag gjort dessa val för att inte göra någon annan ledsen och besviken. Och till vilken nytta? Ingen... För mest ledsen och besviken har ju jag blivit, och så länge jag är olycklig kan jag inte göra nån annan lycklig heller...

Jag ska försöka göra en nystart med mitt liv, följa min goda vän Kristinas råd, och trycka på "Stoppknappen" oftare, eller så ofta det behövs. När jag känner att jag är på väg att köra på för fort på ett håll som känns osäkert, ska jag våga trycka på Stoppknappen och bromsa in. Säga nej när jag inte vill något och kämpa för det jag vill istället. Det krävs mod, och det krävs styrka. Jag är ingen modig person, och jag är inte särskilt stark heller. Men jag vet att jag måste göra det här om jag ska bli den Kerstin Lindh som jag vill vara....

Jag och den vackraste

Känslomässig berg- och dalbana

Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Eller inte. Eller, det känns som om det är mycket på gång även om dagarna rullar på i ungefär normal takt. Eller, normal och normal... Det som blivit normalt för mig under det senare skedet av mitt liv.
Är jag nöjd? Nej, det kan jag inte påstå. Jag är tacksam över mycket, och när allt är som mörkast försöker jag fokusera på det jag har att vara tacksam över. För det jag har att vara tacksam över är i ärlighetens namn mer än vad många har...
Jag har världens underbaraste lille son!
Jag har de bästa vänner man kan tänka sig!
Jag har ett jobb jag inte skulle vilja byta för allt smör i Småland!
Jag har ett hem som jag älskar och som jag trivs så bra i att jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna hitta nåt som känns så hemma som det!
Jag har förmånen att vara (hyffsat) frisk!
Jag har ett intresse som ger mig mening åt min fritid (styrketräningen) och har nyligen fått äran att få ett sponsoravtal med MM Sports som stöttar och hjälper mig på min väg mot SM i Athletic Fitness i sommar!
Och när jag tänker såhär, så är inte livet så dumt i alla fall. Och fast de bitar i mitt liv som jag kan känna att jag saknar är jobbiga att sakna, så har jag mycket som ger mig glädje och mening med livet.
Jag har fått en enorm insikt i livet det senaste året. Lärt mig mycket om mig själv; blivit glad för vissa "upptäckter" och ledsen över andra. Men, det är ju JAG. Är det något hos mig jag inte gillar kan ju JAG välja att ändra på det. Och är det något hos mig som nån annan inte gillar, så är det fortfarande bara JAG som väljer ifall jag vill ändra på mig eller inte.

Nu tar vi sikte på sommaren, ljusa och ljumma kvällar och förhoppningsvis en skön semester även om det tack och lov är några veckor kvar dit än...

Njutning

Det har varit några fantastiska dagar, vädermässigt. Solen har strålat mest hela tiden och temperaturen har letat sig upp emot en 20 grader och så har det varit i ungefär en vecka nu. Vissa dagar har varit rätt blåsiga, men solen och glädjen över att äntligen kunna hänga undan vinterjackan har varit större än irritationen över vindarna.
Valborg var en helt underbar dag och kväll. Det var första kvällen jag kunde sitta ute och njuta av det ljumma vädret och det gjorde jag! Efter att lilleman var nattad tog jag min bok, ett glas vin, rullade ut markisen, tände infravärmaren, slog mig ner i en solstol med fötterna på en annan stol och bara njöt... Visst, jag kände mig lite ensam så till vida att det hade varit trevligt att ha nån att dela tystnaden med, att dela den första riktiga försommarkvällen. Men å andra sidan fick jag ju läsa i lugn och ro... ;)

Men det som händer med mig, och kanske med många andra, när det är så här fint väder några dagar är att jag på något skumt vis förutsätter att det ska vara lika fint väder imorgon? Jag tänker att sånt jag vill göra när det är fint väder, det ska jag kunna göra imorgon oxå. Som att ligga i solen när Milton sover middag. Som att grilla till middagen. Eller påta i trädgårdslandet. Eller ta en löptur i endast linne och shorts. Eller som på Valborg; njuta av kvällen på altanen. Så när jag då vaknar upp som idag, till en lite mulen dag, blir jag så besviken. För jag hade förutsatt att det fina vädret skulle finnas här även idag.

Så visst gäller det att passa på att njuta när man kan. Att ta vara på alla små guldstunder här i livet och stanna upp här och nu, när man tycker att livet känns som bäst. För imorgon kan det regna...

Hjärtat i halsgropen

I fredags hände något som fick mitt hjärta att hamna i halsgropen. Min älskade lilla mamma blev akut sjuk och fick åka ambulans till sjukhuset. Hon hade ont i bröstet och armen, var jättetrött och andningen var tung. Vi pratades vid på telefon och jag fick henne att ringa 112. Givetvis prioriterades det som allvarligt och en ambulans hämtade henne, och tur var det! När det gäller hjärtat är det bara tiden som är avgörande...
Det har varit några oroliga dagar, såklart, med ett och annat besök på lasarettet. Hon har repat sig nu, och proverna är positiva. Så idag får hon äntligen komma hem!
Även om såna här saker mer eller mindre hör åldern till, så vill man ju inte att nåt ska hända ens nära och kära. Mamma är allt vad familj jag har kontakt med (och så Milton, såklart) och hon betyder livet för mig. En sån här händelse får en att fundera över vad som är mer eller mindre viktigt i livet. En liten påminnelse om hur flyktigt livet är, att vi har våra dagar till låns. Det gäller att göra det bästa av sin tid, att leva så som man vill och inte ångra det man aldrig gjorde.
Att aldrig lägga sig som ovänner.
Att inse att det aldrig är för sent att förlåta.
Att inte skjuta upp det som betyder något för dig.
Att våga säga vad du känner och tycker.
Att sträcka ut handen till en medmänniska som behöver den.
Att bjuda på ett leende...

Jag ska försöka med detta nu, att leva så som jag vill lära. Sen är det ju så att vardagen drar iväg, och man ramlar lätt in i gamla invanda rullor igen. Men kanske jag kan ha förståndet att gå in här och läsa det jag skrivit idag, och få mig en ny påminnelse om hur det känns när man inser att inget är för evigt.

Våren nalkas

Efter en lite knagglig start på detta år känns det nu som om jag är på rätt väg igen. Ibland måste man kanske ner och vända för att orka kämpa sig framåt, uppåt igen. Att tillåta sig själv att må så dåligt som man gör, för att sen kunna ta sig i kragen och fokusera på det som är bra, som gör en glad.

Jag har vårkänslor som spritter i kroppen, och att gå till bilen på morgonen och se att det är ljust, och höra fåglarna kvittra spär på det hela. Jag längtar så tills den första kvällen man kan sitta ute på altanen och flytta stolen för att få de sista solstrålarna att värma en liten, liten stund till.

I väntan på våren, i längtan efter det nya, fräscha som den för med sig, har jag fräschat upp min hall som var tråkigt spygrön.

Efter ett par strykningar med en sober, grå färg blev den så mycket trevligare:

Även den gröna ytterdörren som syns här på bilden fick sig några omgångar färg, dock vit:

Så nu kan jag ta det lugnt ett tag igen, innan nästa ryck och längtan efter nytt och fint i hemmet slår över mig...

Kommer att satsa hårt på min träning denna vår och sommar, med ambitionen att tävla på SM i Athletic Fitness i augusti, om allt går som jag önskar. Och med ett (så gott som) heltidsjobb och som mamma på halvtid finns det inte jättemycket tid över till annat. Men jag blir allt bättre på att prioritera, att leva här och nu även om det ligger en kraftig planering bakom.

Helgen nu är barnfri för mig, och jag kommer att spendera fredagskvällen med gymträning i Lödde, sushi, vitt vin, städa mitt hem och sen spela wordfeud. Lördagen är vigd till helt andra saker... Och på söndag tänkte jag tvätta fönsterna, träffa min son litegrand och maratonträna!
Önskar er en trevlig helg!