Är det någon typ av människor som jag hyser illvilja emot, är det sk översittare. Människor som utgår från att dom är bättre, större, förmer än andra. Som ser det som sin vridna "rätt" att trycka ner, förlöjliga och håna andra människor. Speciellt illa är det när översittaren dessutom har nån form av uppsatt roll i arbetslivet, typ en mellanchefstjänst eller liknande. För en högre chef är sällan en översittare; han/hon är antingen en större människa än så, eller så busy att han/hon inte har tid att engagera sig i andras liv.
Tyvärr är många översittare nån form av arbetsledare, och inte allt för sällan den typ som vill få klättra högre på karriärsstegen men som aldrig lyckats. Och vad är bättre för att slippa se sitt eget misslyckande i vitögat än att få nån annan att må dåligt istället?
Med Facebook, Twitter, Instagram osv, har det öppnats så många fler kanaler för översittarna att få utlopp för sina tillkortakommande. Man kan gå in och kommentera inlägg och bilder för glatta livet, och gärna på nåt sarkastiskt sätt som mottagaren inte säkert förstår. Vilket ligger helt i fas med översittarens plan, då han/hon inte vill bli "påkommen" med vad som pågår, och händer detta kommer allt ändå att förnekas...
Mest översitteri finns nog ändå på arbetsplatsen. Anställda som förfördelas för att man är polare med den översittande chefen, översittarchefer som tar sig friheter som man sen vill förbjuda för de anställda osv.
Och såklart har vi skolorna... Mobbning, kallas det där. Som ofta har sitt ursprung i osäkerhet och rädsla. Men det är egentligen ingen skillnad mot vuxenvärldens mobbning, eftersom översittare är jäääävligt små människor med för lite i sitt eget liv att bry sig om och för mycket tid att reta sig på andra... Men vi som vuxna borde väl förstå bättre, eller?
torsdag 2 maj 2013
torsdag 11 april 2013
Du som tränar på gym
Detta är ett generaliserande inlägg. Det baseras på att merparten av de som tränar på ett gym är killar/män, och att det är dom som i första hand drar runt vikter och hantlar på den yta som finns.
Jag tränar någon gång i veckan tidigt på morgonen, som idag. Det innebär att jag är ganska ensam på gymmet när jag kommer in strax efter 5. Om vi bortser från att jag har sällskap av viktskivor och hantlar som ligger drällandes över hela golvet.
Det ger mig bilden av att kvällarna på gymmet är som en testosteronstinn fritidsgård, full av pågar som inte har vett i huvudet till att plocka undan efter sig, eller är för klena för vikterna dom asar fram eftersom dom inte orkar lägga tillbaka dom efter sig. Vad fan är meningen med att använda ett par hantlar till att bröstpressa, slänga dom på golvet, ta ett nytt par för nästa set osv? För så borde det gå till eftersom det runt en stackars bänk kan ligga tre par hantlar i ungefär samma viktklass?
I morse skulle jag köra ben, och fick röja plats runt smithmaskinen för att överhuvudtaget komma fram. Det stod ett stort antal viktskivor lutade mot maskinen, sådär 30 cm från de utstickande rör på maskinen där det är tänkt att skivorna kan hängas... Det är tom så pedagogiskt att det är utmärkt på de här rören vilka vikter man tänkt ska hänga på vilket rör, men även det verkar förbrylla de här grabbarna, och i deras mentala koma ställer man väl då vikterna vid sidan, om man inte förstår hur man ska göra?
Sista övningen för dagen var raka mark med skivstång. Stången låg högst upp på ställningen, lastad med en 25-kilos vikt på varje sida. Hur många tjejer som tränar på ett motionärsgym klarar av att lyfta ner en 25-kilosvikt som är placerad över deras huvud? Hur fan tänker ni killar som bara lämnar vikten där? Tänk om det är din flickvän som kommer som nästa person och vill använda stången? Eller nä, hur tänkte JAG nu? Ni har inte tjejer som tränar på gym; det hade ju varit pinsamt eftersom tjejerna garanterat hade varit starkare än vad ni är...
Jag tränar någon gång i veckan tidigt på morgonen, som idag. Det innebär att jag är ganska ensam på gymmet när jag kommer in strax efter 5. Om vi bortser från att jag har sällskap av viktskivor och hantlar som ligger drällandes över hela golvet.
Det ger mig bilden av att kvällarna på gymmet är som en testosteronstinn fritidsgård, full av pågar som inte har vett i huvudet till att plocka undan efter sig, eller är för klena för vikterna dom asar fram eftersom dom inte orkar lägga tillbaka dom efter sig. Vad fan är meningen med att använda ett par hantlar till att bröstpressa, slänga dom på golvet, ta ett nytt par för nästa set osv? För så borde det gå till eftersom det runt en stackars bänk kan ligga tre par hantlar i ungefär samma viktklass?
I morse skulle jag köra ben, och fick röja plats runt smithmaskinen för att överhuvudtaget komma fram. Det stod ett stort antal viktskivor lutade mot maskinen, sådär 30 cm från de utstickande rör på maskinen där det är tänkt att skivorna kan hängas... Det är tom så pedagogiskt att det är utmärkt på de här rören vilka vikter man tänkt ska hänga på vilket rör, men även det verkar förbrylla de här grabbarna, och i deras mentala koma ställer man väl då vikterna vid sidan, om man inte förstår hur man ska göra?
Sista övningen för dagen var raka mark med skivstång. Stången låg högst upp på ställningen, lastad med en 25-kilos vikt på varje sida. Hur många tjejer som tränar på ett motionärsgym klarar av att lyfta ner en 25-kilosvikt som är placerad över deras huvud? Hur fan tänker ni killar som bara lämnar vikten där? Tänk om det är din flickvän som kommer som nästa person och vill använda stången? Eller nä, hur tänkte JAG nu? Ni har inte tjejer som tränar på gym; det hade ju varit pinsamt eftersom tjejerna garanterat hade varit starkare än vad ni är...
fredag 15 mars 2013
Bubbel bubbel...
Helvete vad det bubblar i mitt huvud av tankar. Hade det funnits en bild av hur det skulle se ut, om man kunde se mina tankar, hade det sett ut som en såpbubblemaskin med kortslutning. Det bara bubblar, och bubblar och vägrar sluta, och jag orkar inte med det! Jag har ingen att ventilera med och det är inget jag kan skriva om här utan att riskera otrevliga påhopp, så därför får jag väl låta skiten bubbla runt mig tills maskinen lägger ner.
Jag har känt mig sjukt ensam ett tag. Sådär patetiskt, tycka-synd-om-mig-själv-ensam så jag medvetet grävt ner mig i hur bedrövligt allt varit och haft det som en fantastisk ursäkt till att strunta i att det inte är hälsosamt att äta godis 7 dagar i veckan... Jag har försökt nå ut till människorna runt mig, försökt vara social, men det är ju så att alla har fullt upp med sitt. Det är som att ju fler möjligheter vi har till att kommunicera med varandra, desto mindre kommunikation blir det egentligen? Vi har telefoner, mobiler, sms, mail, facebook, instagram osv och det är så jäkla enkelt att klicka ett "gilla" nånstans och så svårt att ta upp telefonen och ringa?
Nu har några dagar gått och jag är tillbaka på jobb efter en veckas sjukdom hemma, och då får jag i alla fall min sociala aptit mättad av mina kollegor. Så jag känner mig inte lika ensam längre, och jag tycker inte synd om mig själv längre...
Men visst, emellanåt känns ensamheten tryckande även när jag inte tycker synd om mig själv. Det hade varit trevligt att ha sällskap IBLAND. Nån att gå ut och äta middag med, eller se en film ihop med, nån att prata med över en flaska vin. Nån att ta en promenad med en solig morgon, nån att baka scones med eller köra ett träningspass ihop med. Men inte alltid. Inte varje dag. Inte dela hela livet med. Bara godbitarna... :) Jag är rädd för att jag är för bekväm efter min tid som ensam, att jag inte vill göra uppoffringen att anpassa mig efter någon annan eller ändra mig för att nån annan tycker att jag borde det. Duger jag inte som jag är, så får jag väl stå ut med mig själv och min ensamhet.
Helgen nu blir i alla fall inte ensam; den ska spenderas med mitt livs kärlek; sonen! Och med att försöka sticka hål på några av de bubblor som flaxar omkring mitt huvud...
Jag har känt mig sjukt ensam ett tag. Sådär patetiskt, tycka-synd-om-mig-själv-ensam så jag medvetet grävt ner mig i hur bedrövligt allt varit och haft det som en fantastisk ursäkt till att strunta i att det inte är hälsosamt att äta godis 7 dagar i veckan... Jag har försökt nå ut till människorna runt mig, försökt vara social, men det är ju så att alla har fullt upp med sitt. Det är som att ju fler möjligheter vi har till att kommunicera med varandra, desto mindre kommunikation blir det egentligen? Vi har telefoner, mobiler, sms, mail, facebook, instagram osv och det är så jäkla enkelt att klicka ett "gilla" nånstans och så svårt att ta upp telefonen och ringa?
Nu har några dagar gått och jag är tillbaka på jobb efter en veckas sjukdom hemma, och då får jag i alla fall min sociala aptit mättad av mina kollegor. Så jag känner mig inte lika ensam längre, och jag tycker inte synd om mig själv längre...
Men visst, emellanåt känns ensamheten tryckande även när jag inte tycker synd om mig själv. Det hade varit trevligt att ha sällskap IBLAND. Nån att gå ut och äta middag med, eller se en film ihop med, nån att prata med över en flaska vin. Nån att ta en promenad med en solig morgon, nån att baka scones med eller köra ett träningspass ihop med. Men inte alltid. Inte varje dag. Inte dela hela livet med. Bara godbitarna... :) Jag är rädd för att jag är för bekväm efter min tid som ensam, att jag inte vill göra uppoffringen att anpassa mig efter någon annan eller ändra mig för att nån annan tycker att jag borde det. Duger jag inte som jag är, så får jag väl stå ut med mig själv och min ensamhet.
Helgen nu blir i alla fall inte ensam; den ska spenderas med mitt livs kärlek; sonen! Och med att försöka sticka hål på några av de bubblor som flaxar omkring mitt huvud...
fredag 8 februari 2013
Har funderat en hel del över Facebook och vad man väljer att skriva/lägga upp på sin tidslinje. Jag är relativt liberal, tycker att var och en får skriva vad den vill så länge man inte hänger ut någon människa bara för att man har något emot honom/henne. Till den här kategorin räknar jag inte offentliga personer, för dom hängs ju ut överallt...
Och vill man skriva om hur bra man mår, hur kär man är, eller hur dåligt man mår och hur förkrossad man är, så tycker jag att det oxå är okej.
Vill man lägga upp vitsar, bilder, tänkvärda ord, videos på favoritlåtar, länkar till artikar eller liknande så funkar även det för mig.
Vad som INTE funkar för mig, är dessa delande av sjuka videos eller bilder på människor (läs svin) där dom gör djur och människor illa. Jag vet att sådant pågår i vår värld, jag kan se det på nyheterna, jag kan läsa om det i tidningar, så det är inte som jag vill köra ner huvudet i sanden och låtsas som att det regnar. Det är bara så jäkla enkelt att jag vill inte se sådant när jag loggar in på Facebook som för mig är ett forum för mestadels trevligheter! Och jag fattar inte varför man vill ge dessa sjuka jäklar mer uppmärksamhet än vad dom uppenbarligen förtjänar?
För mig är Facebook ett skojigt tidsfördriv där jag kan hålla kontakten med människor jag annars tappat bort. Jag kan dela bilder på min son så mina vänner som bor långt borta kan följa hans framsteg i livet. Jag kan checka in när jag gör något roligt (eller tråkigt). Jag kan skratta åt vitsar och glädjas åt människors lycka. Jag kan kort skriva av mig när jag behöver det. Jag kan få hjälp och råd när jag inte vet vilken film jag ska hyra. Jag kan ge ett tröstande krya-på-dig till någon som är sjuk eller gratulera någon som fyller år. Jag kan beklaga mig när jag är förkyld eller nåt gått fel. Det är vad jag vill ha Facebook till. Jag vill INTE se mer av huvudlösa katter, misshandlade barn eller lämlästade hundar. Jag vet att dom finns, och det gör mig ont att så mycket ondska finns i vår värld, men jag vill INTE att dom här värdelösa sadisterna ska få bli kända genom sina förkastliga handlingar, och ge fler idioter idén om att bli känd genom sånt här...
Hoppas åtminstone nån håller med mig...
Och vill man skriva om hur bra man mår, hur kär man är, eller hur dåligt man mår och hur förkrossad man är, så tycker jag att det oxå är okej.
Vill man lägga upp vitsar, bilder, tänkvärda ord, videos på favoritlåtar, länkar till artikar eller liknande så funkar även det för mig.
Vad som INTE funkar för mig, är dessa delande av sjuka videos eller bilder på människor (läs svin) där dom gör djur och människor illa. Jag vet att sådant pågår i vår värld, jag kan se det på nyheterna, jag kan läsa om det i tidningar, så det är inte som jag vill köra ner huvudet i sanden och låtsas som att det regnar. Det är bara så jäkla enkelt att jag vill inte se sådant när jag loggar in på Facebook som för mig är ett forum för mestadels trevligheter! Och jag fattar inte varför man vill ge dessa sjuka jäklar mer uppmärksamhet än vad dom uppenbarligen förtjänar?
För mig är Facebook ett skojigt tidsfördriv där jag kan hålla kontakten med människor jag annars tappat bort. Jag kan dela bilder på min son så mina vänner som bor långt borta kan följa hans framsteg i livet. Jag kan checka in när jag gör något roligt (eller tråkigt). Jag kan skratta åt vitsar och glädjas åt människors lycka. Jag kan kort skriva av mig när jag behöver det. Jag kan få hjälp och råd när jag inte vet vilken film jag ska hyra. Jag kan ge ett tröstande krya-på-dig till någon som är sjuk eller gratulera någon som fyller år. Jag kan beklaga mig när jag är förkyld eller nåt gått fel. Det är vad jag vill ha Facebook till. Jag vill INTE se mer av huvudlösa katter, misshandlade barn eller lämlästade hundar. Jag vet att dom finns, och det gör mig ont att så mycket ondska finns i vår värld, men jag vill INTE att dom här värdelösa sadisterna ska få bli kända genom sina förkastliga handlingar, och ge fler idioter idén om att bli känd genom sånt här...
Hoppas åtminstone nån håller med mig...
fredag 1 februari 2013
Ligga före?
En liten reflektion jag gjort som jag idag kom på att jag vill skriva om. Det handlar om ett väldigt omdiskuterat ämne, nämligen människors uppförande i trafiken. Och för att vara lite mer specifik, så handlar det om mäns uppförande i trafiken. Här är ett scenario du kan tänka dig in i:
Du ska köra nånstans, med en manlig vän/kollega/bekant i en efterföljande bil då han oxå ska till samma ställe, eller åtminstone på samma håll. Till en början ligger du först, då du var den som kom iväg snabbast från utgångsläget. Sen, av nån underlig anledning, så bara MÅSTE den här killen/mannen ta sig förbi dig och köra först! Det kan ske genom ett vanligt filbyte, en sansad omkörning eller en chansning mellan två mötande bilar alternativt en olaglig omkörning på insidan om så krävs. Han bara ska om!
Nån som känner igen detta?
Vad är det som gör att män har den här besattheten av att inte kunna köra bakom en kvinna som dom känner? Är det mer manligt att ligga framför? Är det mesigt att ligga bakom? För det är inte så att mannen sen drar iväg lååååångt före, nä då. Han ska bara om, och sen anpassas farten till vägen igen. Nu drar jag väl alla över en kam, men faktum är, att av de män jag känner och som jag hamnat i såna här situationer med är det faktiskt bara EN som inte har detta beteende.
Det är inget som stör mig, ni får gärna fortsätta att köra om mig. Jag har inga problem med att ligga bakom en man i min bil, för jag ligger ändå så långt före er i allt annat... ;)
Du ska köra nånstans, med en manlig vän/kollega/bekant i en efterföljande bil då han oxå ska till samma ställe, eller åtminstone på samma håll. Till en början ligger du först, då du var den som kom iväg snabbast från utgångsläget. Sen, av nån underlig anledning, så bara MÅSTE den här killen/mannen ta sig förbi dig och köra först! Det kan ske genom ett vanligt filbyte, en sansad omkörning eller en chansning mellan två mötande bilar alternativt en olaglig omkörning på insidan om så krävs. Han bara ska om!
Nån som känner igen detta?
Vad är det som gör att män har den här besattheten av att inte kunna köra bakom en kvinna som dom känner? Är det mer manligt att ligga framför? Är det mesigt att ligga bakom? För det är inte så att mannen sen drar iväg lååååångt före, nä då. Han ska bara om, och sen anpassas farten till vägen igen. Nu drar jag väl alla över en kam, men faktum är, att av de män jag känner och som jag hamnat i såna här situationer med är det faktiskt bara EN som inte har detta beteende.
Det är inget som stör mig, ni får gärna fortsätta att köra om mig. Jag har inga problem med att ligga bakom en man i min bil, för jag ligger ändå så långt före er i allt annat... ;)
onsdag 23 januari 2013
Frågor till mig själv
Det är dax för mig att trampa vidare framåt i livet efter att ha stått och stampat i ett vakuum en längre tid. Hur stigen jag ska trampa upp kommer att se ut, ska jag ikväll försöka styra upp i mitt inre. Jag behöver klara strategier, inga "ta det som det kommer".
Jag är en människa som pendlar mellan känsla och förnuft och som i vissa fall kan uppfattas som väldigt beslutsam men i andra fall som en velpotta. Den sistnämnda kommer fram när magkänslan går in och drar i varningsklockan utan att förnuftet riktigt fattar vad det handlar om.
Jag har, strukturerad som jag är, gjort upp frågeställningar till mig själv som jag ska plocka fram svaren på.
Frågorna lyder:
- Hur ser mitt liv och livssituation ut om ett år?
- Hur ser mitt liv och livssituation ut om fem år?
- Hur mår jag idag om jag delar in det i procent?
- Vad får mig att må bra?
- Vad får mig att må dåligt?
Wish me luck! :)
Jag är en människa som pendlar mellan känsla och förnuft och som i vissa fall kan uppfattas som väldigt beslutsam men i andra fall som en velpotta. Den sistnämnda kommer fram när magkänslan går in och drar i varningsklockan utan att förnuftet riktigt fattar vad det handlar om.
Jag har, strukturerad som jag är, gjort upp frågeställningar till mig själv som jag ska plocka fram svaren på.
Frågorna lyder:
- Hur ser mitt liv och livssituation ut om ett år?
- Hur ser mitt liv och livssituation ut om fem år?
- Hur mår jag idag om jag delar in det i procent?
- Vad får mig att må bra?
- Vad får mig att må dåligt?
Wish me luck! :)
tisdag 8 januari 2013
2012 - 2013
Jag brukar normalt i mina bloggar summera året som gått och dela med mig av mina funderingar för det nya året. Men faktum är att jag har ingen större lust att blicka tillbaka på 2012, då det inte är ett år jag har med mig i minnet som något glädjande. Det har varit ett år då jag mått jävligt dåligt till och från, varit så nära botten jag kunnat, gråtit mig till svullna ögon fler gånger än vad jag skrattat och velat ge upp allt mer än en gång.
Min älskade gamla mor fick en hjärtinfarkt i våras och detta fick mig att stanna upp något i livet och begrunda saker och ting. Allt gick bra med mamma och hon är nu återställd och mår bra, men det var en påminnelse om hur skört livet är.
Jag själv fick magsår, lagom till min högt efterlängtade satsning inför SM i Athletic Fitness, av orsaker jag inte tänker prata om. Även jag är återställd fysiskt nu, men besvikelsen över att det blev som det blev har jag inte kommit över än.
Men 2012 har faktiskt inneburit en del höjdpunkter ändå. Jag har hunnit spendera en hel del tid med vänner, både nya och gamla. Jag har bland annat fått lära känna tre fantastiska kvinnor lite bättre, fått vara med på den enas möhippa och bröllop, och fått gästa (och blivit gästad av) den andra. Den tredje har blivit min egen hårstylist!
Jag har lyckats hålla mig relativt frisk (bortsett från magsåret och sega förkylningar under december) och jag har kunnat träna i stort sett så mycket jag velat. Mitt gamla gym Burlövs Styrka har gått till sälla jaktmarker och redan innan sommaren tecknade jag träningskort på Fitness 24 Seven för att kunna träna tidiga morgonar, och att byta gym har gett mig en trevlig kick i träningen.
Jag lyckades efter många om och men genomföra en tävling i Athletic Fitness på Decembercupen.
Best of 2012 har oavsett vilket varit all tid jag fått spendera med Milton. Han är orsaken till att jag när jag är nere på botten, lyckas kämpa mig upp igen, att jag inte ger upp. Han är den största motivatorn i mitt liv, mitt livs kärlek och den jag skulle göra allt för och offra allt för. Jag skulle kunna döda för honom, och även dö för honom.
Vi har inte kunnat göra så mycket som jag önskat detta år, med resor, upplevelser och liknande, men jag hoppas och tror att jag ändå kunnat ge honom tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet för att kompensera det. Han har i alla fall gjort det för mig! Att se hans enorma utveckling under året är en ynnest!
2013 då...? Ja, vem vet? Jag har blivit något cynisk under det gångna året och vågar varken hoppas eller planera något. För när allt känns som bäst, så kan man ge sig fan på att käppar sätts i hjulen och så ligger jag där som ett vrak på golvet och gråter igen. Så därför är det bättre att ta det som det kommer, fånga de bra stunderna och bygga upp ett skal för de kommande dåliga. Med andra ord, jag kämpade mig igenom 2012 så det vore väl fan om jag inte skulle kunna kämpa mig igenom ännu ett år!
Gott Nytt År på er!
Min älskade gamla mor fick en hjärtinfarkt i våras och detta fick mig att stanna upp något i livet och begrunda saker och ting. Allt gick bra med mamma och hon är nu återställd och mår bra, men det var en påminnelse om hur skört livet är.
Jag själv fick magsår, lagom till min högt efterlängtade satsning inför SM i Athletic Fitness, av orsaker jag inte tänker prata om. Även jag är återställd fysiskt nu, men besvikelsen över att det blev som det blev har jag inte kommit över än.
Men 2012 har faktiskt inneburit en del höjdpunkter ändå. Jag har hunnit spendera en hel del tid med vänner, både nya och gamla. Jag har bland annat fått lära känna tre fantastiska kvinnor lite bättre, fått vara med på den enas möhippa och bröllop, och fått gästa (och blivit gästad av) den andra. Den tredje har blivit min egen hårstylist!
Jag har lyckats hålla mig relativt frisk (bortsett från magsåret och sega förkylningar under december) och jag har kunnat träna i stort sett så mycket jag velat. Mitt gamla gym Burlövs Styrka har gått till sälla jaktmarker och redan innan sommaren tecknade jag träningskort på Fitness 24 Seven för att kunna träna tidiga morgonar, och att byta gym har gett mig en trevlig kick i träningen.
Jag lyckades efter många om och men genomföra en tävling i Athletic Fitness på Decembercupen.
Best of 2012 har oavsett vilket varit all tid jag fått spendera med Milton. Han är orsaken till att jag när jag är nere på botten, lyckas kämpa mig upp igen, att jag inte ger upp. Han är den största motivatorn i mitt liv, mitt livs kärlek och den jag skulle göra allt för och offra allt för. Jag skulle kunna döda för honom, och även dö för honom.
Vi har inte kunnat göra så mycket som jag önskat detta år, med resor, upplevelser och liknande, men jag hoppas och tror att jag ändå kunnat ge honom tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet för att kompensera det. Han har i alla fall gjort det för mig! Att se hans enorma utveckling under året är en ynnest!
2013 då...? Ja, vem vet? Jag har blivit något cynisk under det gångna året och vågar varken hoppas eller planera något. För när allt känns som bäst, så kan man ge sig fan på att käppar sätts i hjulen och så ligger jag där som ett vrak på golvet och gråter igen. Så därför är det bättre att ta det som det kommer, fånga de bra stunderna och bygga upp ett skal för de kommande dåliga. Med andra ord, jag kämpade mig igenom 2012 så det vore väl fan om jag inte skulle kunna kämpa mig igenom ännu ett år!
Gott Nytt År på er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)