Jag och den vackraste

Känslomässig berg- och dalbana

Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Eller inte. Eller, det känns som om det är mycket på gång även om dagarna rullar på i ungefär normal takt. Eller, normal och normal... Det som blivit normalt för mig under det senare skedet av mitt liv.
Är jag nöjd? Nej, det kan jag inte påstå. Jag är tacksam över mycket, och när allt är som mörkast försöker jag fokusera på det jag har att vara tacksam över. För det jag har att vara tacksam över är i ärlighetens namn mer än vad många har...
Jag har världens underbaraste lille son!
Jag har de bästa vänner man kan tänka sig!
Jag har ett jobb jag inte skulle vilja byta för allt smör i Småland!
Jag har ett hem som jag älskar och som jag trivs så bra i att jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna hitta nåt som känns så hemma som det!
Jag har förmånen att vara (hyffsat) frisk!
Jag har ett intresse som ger mig mening åt min fritid (styrketräningen) och har nyligen fått äran att få ett sponsoravtal med MM Sports som stöttar och hjälper mig på min väg mot SM i Athletic Fitness i sommar!
Och när jag tänker såhär, så är inte livet så dumt i alla fall. Och fast de bitar i mitt liv som jag kan känna att jag saknar är jobbiga att sakna, så har jag mycket som ger mig glädje och mening med livet.
Jag har fått en enorm insikt i livet det senaste året. Lärt mig mycket om mig själv; blivit glad för vissa "upptäckter" och ledsen över andra. Men, det är ju JAG. Är det något hos mig jag inte gillar kan ju JAG välja att ändra på det. Och är det något hos mig som nån annan inte gillar, så är det fortfarande bara JAG som väljer ifall jag vill ändra på mig eller inte.

Nu tar vi sikte på sommaren, ljusa och ljumma kvällar och förhoppningsvis en skön semester även om det tack och lov är några veckor kvar dit än...

Njutning

Det har varit några fantastiska dagar, vädermässigt. Solen har strålat mest hela tiden och temperaturen har letat sig upp emot en 20 grader och så har det varit i ungefär en vecka nu. Vissa dagar har varit rätt blåsiga, men solen och glädjen över att äntligen kunna hänga undan vinterjackan har varit större än irritationen över vindarna.
Valborg var en helt underbar dag och kväll. Det var första kvällen jag kunde sitta ute och njuta av det ljumma vädret och det gjorde jag! Efter att lilleman var nattad tog jag min bok, ett glas vin, rullade ut markisen, tände infravärmaren, slog mig ner i en solstol med fötterna på en annan stol och bara njöt... Visst, jag kände mig lite ensam så till vida att det hade varit trevligt att ha nån att dela tystnaden med, att dela den första riktiga försommarkvällen. Men å andra sidan fick jag ju läsa i lugn och ro... ;)

Men det som händer med mig, och kanske med många andra, när det är så här fint väder några dagar är att jag på något skumt vis förutsätter att det ska vara lika fint väder imorgon? Jag tänker att sånt jag vill göra när det är fint väder, det ska jag kunna göra imorgon oxå. Som att ligga i solen när Milton sover middag. Som att grilla till middagen. Eller påta i trädgårdslandet. Eller ta en löptur i endast linne och shorts. Eller som på Valborg; njuta av kvällen på altanen. Så när jag då vaknar upp som idag, till en lite mulen dag, blir jag så besviken. För jag hade förutsatt att det fina vädret skulle finnas här även idag.

Så visst gäller det att passa på att njuta när man kan. Att ta vara på alla små guldstunder här i livet och stanna upp här och nu, när man tycker att livet känns som bäst. För imorgon kan det regna...

Hjärtat i halsgropen

I fredags hände något som fick mitt hjärta att hamna i halsgropen. Min älskade lilla mamma blev akut sjuk och fick åka ambulans till sjukhuset. Hon hade ont i bröstet och armen, var jättetrött och andningen var tung. Vi pratades vid på telefon och jag fick henne att ringa 112. Givetvis prioriterades det som allvarligt och en ambulans hämtade henne, och tur var det! När det gäller hjärtat är det bara tiden som är avgörande...
Det har varit några oroliga dagar, såklart, med ett och annat besök på lasarettet. Hon har repat sig nu, och proverna är positiva. Så idag får hon äntligen komma hem!
Även om såna här saker mer eller mindre hör åldern till, så vill man ju inte att nåt ska hända ens nära och kära. Mamma är allt vad familj jag har kontakt med (och så Milton, såklart) och hon betyder livet för mig. En sån här händelse får en att fundera över vad som är mer eller mindre viktigt i livet. En liten påminnelse om hur flyktigt livet är, att vi har våra dagar till låns. Det gäller att göra det bästa av sin tid, att leva så som man vill och inte ångra det man aldrig gjorde.
Att aldrig lägga sig som ovänner.
Att inse att det aldrig är för sent att förlåta.
Att inte skjuta upp det som betyder något för dig.
Att våga säga vad du känner och tycker.
Att sträcka ut handen till en medmänniska som behöver den.
Att bjuda på ett leende...

Jag ska försöka med detta nu, att leva så som jag vill lära. Sen är det ju så att vardagen drar iväg, och man ramlar lätt in i gamla invanda rullor igen. Men kanske jag kan ha förståndet att gå in här och läsa det jag skrivit idag, och få mig en ny påminnelse om hur det känns när man inser att inget är för evigt.

Våren nalkas

Efter en lite knagglig start på detta år känns det nu som om jag är på rätt väg igen. Ibland måste man kanske ner och vända för att orka kämpa sig framåt, uppåt igen. Att tillåta sig själv att må så dåligt som man gör, för att sen kunna ta sig i kragen och fokusera på det som är bra, som gör en glad.

Jag har vårkänslor som spritter i kroppen, och att gå till bilen på morgonen och se att det är ljust, och höra fåglarna kvittra spär på det hela. Jag längtar så tills den första kvällen man kan sitta ute på altanen och flytta stolen för att få de sista solstrålarna att värma en liten, liten stund till.

I väntan på våren, i längtan efter det nya, fräscha som den för med sig, har jag fräschat upp min hall som var tråkigt spygrön.

Efter ett par strykningar med en sober, grå färg blev den så mycket trevligare:

Även den gröna ytterdörren som syns här på bilden fick sig några omgångar färg, dock vit:

Så nu kan jag ta det lugnt ett tag igen, innan nästa ryck och längtan efter nytt och fint i hemmet slår över mig...

Kommer att satsa hårt på min träning denna vår och sommar, med ambitionen att tävla på SM i Athletic Fitness i augusti, om allt går som jag önskar. Och med ett (så gott som) heltidsjobb och som mamma på halvtid finns det inte jättemycket tid över till annat. Men jag blir allt bättre på att prioritera, att leva här och nu även om det ligger en kraftig planering bakom.

Helgen nu är barnfri för mig, och jag kommer att spendera fredagskvällen med gymträning i Lödde, sushi, vitt vin, städa mitt hem och sen spela wordfeud. Lördagen är vigd till helt andra saker... Och på söndag tänkte jag tvätta fönsterna, träffa min son litegrand och maratonträna!
Önskar er en trevlig helg!

Härliga gymvärld!

Jag spenderar en och en annan timme på gymmet. Det har jag gjort i ett antal år nu och det är fantastiskt vilken variation på tränande det finns! Skulle jag skriva om alla de figurer jag träffat på genom gymvärlden hade det blivit en tjock, underhållande bok. Och de människor som inte tränar på gym hade fått en hel del av sina förutfattade meningar bekräftade.

Där jag tränar nu finns det inte någon enorm flora av lustiga typer, men visst finns några av sterotyperna. Vi börjar med Discobyggaren. Han (eller hon) kan vara mellan 18 och 40 år och tränar väldigt intensivt och koncentrerat. Dock med fokus på biceps, axelns utsida och bröstet. Ben och vidd på ryggen verkar vara tabu för discobyggaren att träna. Känns även igen på det alltid lika stylade håret och (när det är en tjej) den perfekta sminkningen.

Sen har vi Mästaren. Jag har ännu inte träffat någon kvinnlig mästare på något gym, så därför generaliserar jag och kallar Mästaren för han. Han kan allt om träning och kost. För att understryka sin enorma kompetens är han alltid utrustad med bälte, handskar, remmar och andra attiraljer; oavsett vilken muskelgrupp som tränas. Inte nog med att han kan allt; han vill oxå dela med sig av sin enorma kunskap till alla på gymmet, varesig dom vill ha hans hjälp eller ej.

Vidare har vi Tävlings-wannaben. Denna person är vanligast på de gym som inte har så många tävlande i sitt stall eftersom det då finns färre att konkurrera med och färre som förstår sig på och därmed färre som skakar på huvudet eftersom de som förstår sig på, förstår att det är just en tävlings-wannabe. Denna person ska tävla, allt som oftast. Tränar hårt, målmedvetet och har ofta en helt ok fysik. Pratar om tävling och förberedelser, och kontrollerar sin muskulära utveckling i gymmet speglar efter varje set. Men när det är tävlingsdax, så inte är Tävlings-wannaben på scen. För någon yttre omständighet kommer emellan varje gång.

Nästa måste på gymmet är Egon. Han, eller hon, är förälskad i sig själv. Har en riktigt bra fysik och visar gärna upp den i så små och tighta träningskläder att så lite som möjligt lämnas till fantasin. Tar gärna av sig och tränar i bar överkropp (har förvisso endast sett det hos manliga Egon). Har sällan tävlingsambitioner eftersom Egon nöjer sig med att vara snyggast på stranden och vill inte bli nerplockad på jorden genom att riskera att placera sig dåligt på en tävling. Egon är ofta väldigt social på gymmet och gillar att synas och höras. Att stå i skymundan är inte Egons grej, och han eller hon är ofta tillsammans med en partner som inte är lika vältränad då konkurrens i förhållandet inte är populärt.

Sist, men inte minst, är Den översociale. Han (eller hon) är på gymmet främst för att träna sina käkar, för jäklar vad det snackas... Den översociale känns ofta igen på att han (eller hon) i det närmaste förföljer sina "offer" och pratar även när offret tränar. Det tradas om allt; från gamla tider till nästa riksdagsval. Den översociale är sällan vältränad, och hur ska han kunna bli det när han använder tiden på gymmet till allt annat än att träna? Han (eller hon) är dessutom sällan intresserad av vad du har att säga; målet med övingen är att själv få prata så mycket som möjligt. Så ställer Den översociale en fråga till dig; bemöda dig inte med att svara. Ge tystnaden 2-3 sekunder, så fortsätter Den översociale monologen i vilket fall.

Det finns många andra typer oxå på gymmet, och jag kan tänka mig att återvända till ämnet en annan dag. Ha en trevlig helg!

Patetiskt

Är det något som ger mig avsmak, så är det tolkningar. Självklart ligger det i oss, att tolka det som sägs och görs, och det är något som kommer med åren. Titta på våra barn; dom tolkar ingenting utan det vi säger till dom är precis det dom tar till sig. Inga krusiduller, och då inga missförstånd.
Jag vill gärna vara så tydlig som möjligt i min kommunikation med människor. Om jag säger till dig att jag tycker att LCHF-dieten är skräp, så tycker jag det. Om jag säger till dig att jag föredrar sommaren framför vintern, så gör jag det. Och om jag här på min blogg skriver något om hur jag mår, eller på något vis antyder att någon människa gjort mig illa eller ledsen utan att skriva ut hans eller hennes namn, så är det upp till mig. Vill du sen sitta och tolka och tro att det handlar om den eller den så är det ditt patetiska lilla liv som gör att du ens orkar bry dig. Du vet inte ett skit! Och hade du velat ta reda på sanningen, så hade du ju vänt dig till mig och frågat... Så med andra ord trivs du bättre med att få gå och gotta dig i något som inte ens är sanningen av det du tolkar, eftersom du inte bryr dig om något annat än det du vill ha som din sanning...
När det sen gäller anledningen till varför du läser min blogg, eftersom du inte tycker om mig och vill mig inget gott övergår mitt förstånd. Varför ens bry dig om vad jag skriver? Patetiskt...